Hjälp. Jag är kär i min vårdpersonal.

Åhhhh !!!

Så jobbigt detta är !!!

Jag bor på ett speciellt vårdhem med personal dygnet runt.

Och just denna mannen betyder så enormt mycket för mig.

Han är så snygg. Stöttande. Förstående. Ja allt möjligt.

Jag var nere i en svacka efter ett övergrepp och han fanns där för mig hela vägen. Följde med till polis. Sjukhuskontroller osv.

Problemet är att han har sambo och barn.

Och jag är dessutom hans brukare och han är min personal så det känns väldigt väldigt fel.

Varje gång han är på jobbet så måste jag söka upp honom genom att ringa. Jag vill bara höra hans röst. Och hitta på att göra saker med honom som tex gå på promenad.

Det som är det mest jobbigaste är när han åker hem.

Jag gråter floder varenda gång.

Det är extremt jobbigt.

Sen så tänker jag bara på vad han gör och hur han mår.

Jag har jätte svårt att se honom umgås med andra brukare. Jag blir frustrerad. Ledsen. Eftersom det är jag som vill ha hans fulla uppmärksamhet.

Jag har funderat på att berätta för honom hur jag känner. Men är det verkligen sån bra idé? Jag kanske stöter iväg honom?

Hur hade du som personal känt om jag som brukare känt så för dig?

Och varit extremt ledsen när du åkt hem och bara längtat efter att få se dig igen