Inlägg från: Anonym (Stina) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Stina)

    Orkar inte längre

    Det är som att du trots att du vet om hennes svårigheter, ändå tycker att hon bara ska skärpa till sig. Det du beskriver är ju en person som fungerar på en väldigt låg nivå. Och ja, det är faktiskt rätt märkligt av dig att inte själv reflektera över om din partner ens är lämplig som mamma till ett barn. Hon ville ha fler barn så då fick hon det. Men var detta något hon borde bestämma?

    Om inte hon klarar något alls så måste du ju ta huvudansvar för barnen vid en eventuell skilsmässa. Och hon måste hur som helst få igång ett ordentligt boendestöd. Hjälp henne till denna hjälp - det är vad du ska sikta på.

    Det är lite oroande att du inte skriver ett ord om hur barnen mår. De är alltså hemma med en mamma som inte klarar något alls och får vänta till pappa kommer hem för att saker ska hända. Hur påverkar det dem tänker du? Har de ändå roliga eller mysiga stunder med sin mamma? Är hon kärleksfull? Känner de äldre barnen till mammans diagnos? Får de prata om den? Förklarar ni att svårigheterna och konflikterna som kan uppstå runt detta inte är deras fel?

  • Anonym (Stina)
    mson skrev 2021-05-28 07:08:24 följande:

    Det är svårt att förklara. Hon har inga problem rent intellektuellt att klara av att städa huset, diska, ge barnen mat, prata med dem om känslor och leka med dem.. Det handlar främst om ork, depressionen osv. det föreligger aldrig någon direkt fara för barnen. Det hennes intellekt begränsar henne i är mer saker som hör till vuxenvärlden och inte direkt påverkar barnen, så länge jag sköter det dvs. Kontakt med alla instanser i samhället.. föräldrapenning, bank, ekonomi, läkarbesök, deklaration, sparande och fonder, försäkringar, gravrätt, avtal osv osv.. Hon kan inte se en vanlig film utan att tappa intresset då hon upplever den för svår att förstå.


    Fast här tror jag du tänker fel. Mamman förstår inte enkla saker, kan inte hänga med i svårare samtal eller vara en klok vuxen. Hon blir fixerad vid barnens förskolepersonal och har inget socialt liv. Hon jobbar inte. Hon skaffar barn efter barn. Hon är dessutom deprimerad.

    Detta påverkar era barn. Det påverkar små barn genom att de får leva med en oroskänsla av att något är fel. Det påverkar större barn genom att de märker att de inte har en mamma att vända sig till när det behövs, bara pappa kan fixa saker.

    Alla barnen påverkas såklart också av en deprimerad förälder - sådana saker rör upp en hel del i alla familjer. Och du går på höga doser medicin för att orka.

    Fundera över detta:

    När du är på jobbet - hur många saker i hemmet blir ogjorda för att mamman inte fixar det? Hur många gånger har lampor slocknat, apparater slutat funka, samtal behövts ringas för att det måste vänta på att du kommer hem? Hur många gånger har barnen behövt hjälp med läxor och fått göra dem sent på kvällen för att du är den enda som kan hjälpa? Hur många gånger har något behövts handlas hem men det har fått vänta tills du kommer?

    Hur många gånger har barnen varit ensamma hela dagen med en deprimerad och orkeslös mamma? Hur många jobbiga dagar i skolan har dina barn varit med om utan att få prata om det när de kommit hem?

    Jag gissar att det är rätt många. Barn behöver mer än tre mål mat om dagen och ett bad då och då.

    Du måste nog inse att dina barn blir djupt påverkade av er situation. Men till skillnad från er vuxna kan de inte göra något alls för att förändra den - de är fast. Hur du väljer att göra mer er relation kan bara du bestämma. Men hur barnen har det hemma MÅSTE du ta tag i. Det låter lite som strutsbeteende från din sida att bara vänta och se medan du skaffar barn efter barn efter barn med en kvinna som du själv inte vill vara med egentligen. Men som barnen istället är med hela tiden medan du jobbar.

    Steppa upp nu. Ta ditt föräldraansvar - även om du är helt slut redan. Kontakta socialtjänsten. KRÄV hjälp. Du behöver inte komma på exakt vilken hjälp du behöver - men du måste be om den. Boendestöd ska inte vara något din fru kan välja bort och inte något som hon bara ska ha en kort period för att lära sig. Hon behöver antagligen stort stöd dagligen resten av sitt liv. Och får hon det klarar hon kanske andra delar lite bättre.

    Man kan vara konflikträdd men man kan inte vara så konflikträdd att man offrar barnen i det.
  • Anonym (Stina)
    mson skrev 2021-05-28 10:06:48 följande:

    Allt för många gånger tyvärr..  du beskrev det på pricken. men att socialen skulle hjälpa oss, annat än att omplacera dem, finner jag osannolikt..  jag är fullt kapabel att ta hand om barnen själv, men det gör knappast mitt liv mer uthärdligt, då man utöver det man redan gör, dessutom får ta ansvar för tvätt, vara hemma och passa sjuka barn o.s.v, vilket hade lett till ökad frånvaro från jobbet till den nivå att jag inte längre kan sköta det som jag ska (är som sagt egen företagare utan några andra anställda).   Enda sättet jag hade klarat det är att hitta en ny, som helt plötsligt vill ta sig an rollen som plastmamma till 6 barn, jo men tjena..


    Det är där boendestödet kommer in. Din fru behöver stöd för att leva självständigt. Med boendestöd kan hon kanske klara tvätt, inköp, matlagning. Då blir det mindre för dig att fixa när du kommer hem. Och även om ni går skilda vägar så kommer ju mamman behöva hjälp.

    Och obs: boendestödet är inte bara träning. Många behöver det konstant för att fixa vardagen. Tänk dig att din fru var förlamad. Då skulle hon inte få hjälp några månader för att lära sig och sen få klara sig själv.

    Antagligen behöver dina barn också en kontaktfamilj så att de får uppleva lite annat och ni får avlastning. Du måste BE om hjälpen. Den finns men man måste själv be om den. Så gör det genast. Beskriv er ohållbara situation och säg det du skriver här - du orkar inte längre. Barnen har rätt till ett fungerande liv. Det är inte en olösbar situation!
  • Anonym (Stina)
    mson skrev 2021-05-31 08:48:38 följande:

    Uppdatering:  Jag har berättat för min sambo att jag absolut inte vill ha fler barn.   men att jag är villig att kämpa för oss, om hon accepterar min vilja. hon bröt ihop totalt, och säger som tidigare, att jag fördärvar hennes liv, och att det aldrig kan bli bra mellan oss om jag inte låter henne ha ett barn till. hon pratar inte med mig, jag fick sova på soffan...  


    Men du verkar lite fixerad vid att hon ska vara glad och kär? Du beskriver en tillvaro som är outhärdlig, du har inget utbyte av henne, känner inget för henne, du är inte sexuellt attraherad av henne. Det är väl nästan bra att det HÄNDER något? Det är väl inte konstigt att du sover på soffan med tanke på hur allt är?

    Jag blir lite bekymrad över att läsa att du skaffar 6 barn med en kvinna som inte verkar förstå hur man är vuxen och som närmast verkar ha en intellektuell funktionsnedsättning och så tycker du att problemet är att hon blir arg om hon inte får fler barn och det enda du ser som en lösning om ni skiljer er är att en ny kvinna axlar modersrollen (något du inte heller tror kommer hända). Du får steppa upp nu som sagt. Sterilisera dig. Sök boendestöd. Låt inte era barn ha det så här längre.

    För det låter liksom inte som att det bara är konflikträdsla det handlar om - det låter som att ingen av er har koll på vad barn behöver. Hon är fast i sina nojor och vanor. Du är fast i att inte behöva ta ett enda beslut. Kvar är sex barn som inte kan påverka sin situation och självklart mår otroligt dåligt. Vill ni vara föräldrar till dessa barn? Vill ni ta hand om dem? Eller vill ni skaffa hundra barn till för att slippa bråka med varandra och slippa se de enorma bristerna i ert föräldraskap?
  • Anonym (Stina)
    mson skrev 2021-05-31 10:13:02 följande:

    Förstod mig inte riktigt på din text. vad är det du insinuerar?, att jag ska vara kvar,  sterilisera mig och skita i hennes känslor för barnens bästa?..  det är väl om något då barnen blir lidande. (och jag såklart) om hon upphör att fungera som människa och faller ännu mer djupare ner i sina tankar och depression..

    Hon har gjort det mycket klart för mig att det aldrig kommer fungera mellan oss om vi inte får ett barn till och att hon kommer vara för evigt olycklig, och inte orka med något.

    Länge har jag gått med på massa saker hon velat bara för att behålla husfriden. men det är stopp med det.. jag har äntligen börjat bli ärlig både mot mig själv och henne.. jag tänker inte gå med på fler barn, det är 100%.

    problemet är att hon vägrar ta emot någon hjälp mot hennes känsloutbrott..   Hon vägrar psykolog, hon vägrar boendestöd, hon vägrar prata med någon överhuvudtaget.


    Då får du söka hjälp från socialtjänsten själv. Du får förklara situationen och säga som det är: barnen är försummade när du är och jobbar.

    Du har satt sex barn till världen och är medveten om att de inte får en normal uppväxt och att du inte kan vara där för dem. Att det är din frus fel hjälper inte. Dina barn kommer inte tacka dig för att det var mamma som var sjuk. Agera.
  • Anonym (Stina)
    Anonym (fer) skrev 2021-05-31 10:23:36 följande:

    Fast risken är att hon inte kan ha barnen, och att han får ha dem på heltid.


    Ja? Det är väl klart hon inte kan ha dem

    Varannan vecka. TS får be samhället om hjälp precis som alla MAMMOR i likande situation får göra. Han är den enda fungerande föräldern och då får han tyvärr axla ansvaret själv. Och be om stöd av socialtjänsten.
  • Anonym (Stina)
    mson skrev 2021-06-01 16:55:40 följande:

    Har försökt, men man kan ju inte direkt tvinga henne. hon vägrar ta emot hjälp av vården..

    Och gällande sterilisering så har jag tänkt tanken..  men att låta henne gå och hoppas och tro för evigt och hålla en sådan sak hemligt för henne vet jag inte om jag klarar.  jag har alltid varit extremt fertil eller vad man säger, nästan alltid blivit barn på första eller andra försöket, tids nog kommer hon förstå oavsett.


    Du behöver inte låta henne vänta och hoppas. Du kan helt enkelt berätta för henne när det är gjort. Så får hon bli arg då.

    Du kanske i efterhand kan få henne att förstå med rationella argument? Du säger ju att barn är hennes specialintresse så kanske kan argumentet att det är dåligt för barn att komma till världen oönskade ta skruv?

    Men egentligen är det ju inte där du ska lägga energin utan du ska ta kontakt med socialtjänsten och säga att ni har sex barn, du har ingen möjlighet att vara hemma med dem, och viktiga bitar i deras omvårdnad försummas pga mammans funktionshinder. Berätta även att hon vill skaffa fler barn.

    Poängtera att DU behöver hjälp. Om mamman vägrar ta emot hjälp så får du göra det.

    Jag har själv barn med en man med Aspergers. Vi är separerade och det har varit TUNGT. det har varit många år där jag försökt nå fram med argument, försökt berätta hur jag känner, hur barnen känner osv ? men det är som att tala med en vägg. Så jag har lagt ner allt sånt. Jag meddelar vad han måste göra (vilket är extremt lite då jag får ta allt som har att göra med barnens omvårdnad, kontakter med skola och vård, alla samtal, all planering osv osv) och då gör han gärna det.

    Jag tycker du ska förbereda dig på en separation och fundera på hur du ska lösa det. För dina barn har EN förälder som kan ta hand om dem. Mamman får du se som en viktig person i deras liv som kan ge dem vissa saker men inte allt.

    En fråga: vad vet barnen om mammans diagnos?
  • Anonym (Stina)
    mson skrev 2021-06-01 21:12:30 följande:

    Jag ägnar inte särskilt mycket tid på jobbet. Jobbar bara kontorstid 8-17 då jag följer kundernas tider och sällan ligger efter i arbetet. Kanske ganska unikt för att vara egenföretagare. Jag är dessutom väldigt flexibel då jag styr arbetet själv. Varje vecka är det i genomsnitt minst ett besök hos antingen BVC, tandläkare, logoped eller annat relaterat till barnen, och eftersom jag är den enda med körkort i en ort på landsbygden så är det jag som får köra.. Så rimligen jobbar jag mindre än en vanlig genomsnittlig anställd.

    Det enda min sambo gör är att ge barnen mellanmål, byter blöjor, löser konflikter osv,

    och det bara halva dagarna då alla är på skola/dagis till 13 förutom 1 åringen. jag kommer hem på luncherna och gör lunchen varje dag till och med, så inte ens det gör hon.


    Då kan du ju faktiskt fixa detta själv om du skulle separera. 8-17 är det många ensamstående som jobbar. Tungt men det är nog tyngre att ha det som du har det.
  • Anonym (Stina)
    mson skrev 2021-06-02 21:41:23 följande:

    Om jag skiftar fokus.. har ni något råd om hur en eventuell separation skulle fungera praktiskt.

    Vi bor i en stor villa med 8 rok, och står båda som ägare på huset.

    När vi tog huslånet en gång i tiden hade vi bara 3 barn. Risken är stor att banken inte skulle gå med på att skriva över lånet till mig enbart, då de skulle göra en ny bedömning om betalningsförmåga och med 6 barn och mig som ensam ägare är det betydligt mindre marginaler.. dessutom har jag ju eget företag nu, när vi tog huslånet var jag anställd.

    Alltså är enda sättet att vi säljer huset och skaffar varsin lägenhet på 6 rok eller större.. I vår kommun finns det inga sådana. Det finns inte ens en etta ledig i hela kommunen. Förutom det uppenbara att flytta till annan kommun i två olika lägenheter, vilket även det hade varit svårt att hitta, finns det några andra möjligheter? Har jag ens rätt i mina antaganden ovan?


    För det första:

    Det du måste inse är att allt du beskriver innebär att din fru inte kan ta hand om barnen själv. Tänk inte varannan vecka, tänk att barnen blir ditt ansvar och mamman är en viktig person i deras liv men som inte bor med dem.

    Sedan: Att hitta två lägenheter på 6 rum är osannolikt. Och att din fru ska klara av att ta hand om en 6-rummare är ännu mer osannolikt. Du får nog se till att hitta en 4:a eller om du har tur en 5:a och så får barnen dela rum. Du själv kanske får sova i vardagsrummet. Hur din fru ska bo är en annan fråga och det är där du måste ta samhället till hjälp.
  • Anonym (Stina)

    Då får du väl stanna med henne då eftersom hon ändå tar tvätten.

    Ärligt talat? Hör du inte hur det låter?

    Och försök att inse att hennes argument för ännu ett barn inte är rationella. Hon vill täppa för något i sitt inre med fler barn. Det handlar inte om en riktig plan för att bli av med sin depression. Det är helt SJUKT att inte klara av livet, ha 6 barn och försöka tjata sig till ett 7:de. Du kan inte se det som att ni har två olika åsikter.

    Har frågat förut utan att få svar. Men hur mår era barn i allt detta? Du nämner inte det med ett ord.

  • Anonym (Stina)
    mson skrev 2021-06-03 23:54:57 följande:

    Jag menar nu.. Det är definitivt stopp nu.. även om ett mirakel skulle ske och min sambo helt plötsligt skulle dela allt ansvar, söka jobb, söka hjälp osv.. fler barn, nej nej.


    Men tror du verkligen hon skulle klara av att gå upp på morgonen, lämna på förskolan, gå till ett jobb, sköta jobbet i 8 timmar, hämta på förskolan, åka hem och laga middag, ta hand om barnen, fixa lite hemma och sen lägga sig och sova 8 timmar för att göra om allt nästa dag?

    Var ser du ens tillstymmelsen till en sådan förmåga? Vad är det för fantasi du lever i?
Svar på tråden Orkar inte längre