Orkar inte längre

Har läst hela tråden, dock i omgångar så kanske minns något fel.

Vill börja med att säga att 6 barn mellan 1 och 14 år är ingen barnlek. Herregud, jag har 2 st i åldern 7 och 12 och är supertrött ibland! I tråden låter det som om TS ägnar mycket tid åt jobb, och att sambon ensam sköter allt som har med barnens skötsel att göra. Tro 17 att hon inte också ringer samtal och byter glödlampor!?

Man måste inte vara allmänbildad och kunna ringa samtal till myndigheter för att vara en bra förälder. Sen låter det lite sådär med fixeringen vid andra personer. Men det framgår faktiskt inte alls i tråden hur hon är med barnen. Hon kanske lagar jättegod mat och ägnar dom massor med uppmärksamhet...inget vi vet.

Det vi vet är att ni har gjort er beroende av varandra. Hon är ekonomiskt beroende av dig, och du hade antagligen aldrig fått ihop tillvaron utan henne. Så gör det bästa av det och var snälla mot varandra.

*Inga fler barn.

*Gör upp en långsiktig plan över hur ni ska kunna gå isär och att båda klarar sig bra, både ekonomiskt och psykiskt. Det kommer kanske krävas att ni hjälps åt under många år framöver. Ni kanske måste hitta en annan lösning under ett antal år. T.ex. en liten övernattningslägenhet där en förälder bor varannan vecka.

*Säkra hennes ekonomiska framtid. Sätter du t.ex in pengar till hennes pension som kompensation för alla år hemma?

*Barnens välmående i fokus. Barn mår bl.a bra av föräldrar som mår bra och är snälla mot varandra och mot barnen. Och de mår bra av närvarande vuxna.

Hoppas det löser sig för er.

Tja...för att man inte är typ ond? För att man har valt att leva med en annan person och månar om henne trots allt? Men alla väljer ju förstås sin väg i livet. Vuxna människor har ju också ett ansvar att ta hand om sina barn, vilket mamman verkar ha stått för. Så de har väl antagligen bidragit med lika mycket ansvar var. Personligen hade jag varit helt färdig om jag hade varit hemma på heltid med barn i 14 år.

Det låter verkligen som en tuff situation för er alla! Förstår verkligen om ni är helt slutkörda båda två. Har ni någonsin egentid? Är hon hemifrån ensam någon gång? Är du någonsin ensam hemma?

Det är lätt att hamna i ett sluttande plan där man bara tar energi från varandra, aldrig ger...och där verkar ni ha hamnat. Jag håller verkligen med dom som tycker att ni borde försöka separera. Ni skulle antagligen hitta ny kraft båda två om ni fick mer chans till återhämtning och eget liv.

Håller också med dom som säger till dig att sterilisera dig. Ett till barn skulle inte vara bra.

Försök tänk lite vidare...hur skulle ni kunna lösa det utan en traditionell separation (eftersom ingen av er skulle klara det speciellt bra)?

Och om det är precis så illa som du beskrivet det, m.a.o. ren misär, så behöver du ta hjälp från socialtjänsten. De kommer antagligen se det som något positivt om ni söker hjälp själva.