Orkar inte längre

mson · 2021-05-27T16:47:08+02:00

Hej! Jag är en man på 36 år. Jag lever i ett destrukrivt samboförhållande sedan 13 år tillbaka. Vi har 6 barn mellan 1 och 14. Min sambo har asperger syndrom och är mentalt på en mycket lägre nivå än jag vilket gör att jag inte får något intellektuellt utbyte av henne. Hon förstår inte vanliga saker som normalbegåvade förstår. Hon kan inte sköta sin egen ekonomi. Hon vet inte hur man byter en glödlampa och hur man ändrar hdmi på rvn. Hon vet knappt vad de olika instanserna och myndigheterna är i ett samhälle. Hon överlåter allt åt mig. Jag fick sköta hela dödsboet efter hennes far osv. Hon har varit arbetslös hela sitt liv och med tanke på våra 6 barn har hon hittills levt på grundarvodet från föräldrapenning. Hon hade inte vetat hur det fungerar att sköta ett jobb. Själv är jag egenföretagare och drar in all kosing till familjen. Hon är inne i en depression och har varit det under lång tid, där hon inte gör mycket alls. Hon sköter tvätten och gör enkla grejer som att byta blöjor på barnen och ammar, men allt övrigt gällande husgöromål får jag göra. Jag sköter hennes ekonomi, jag gör maten när jag kommer hem från jobbet då hon inte ens förberett något. Jag städar hela huset, gör läxor med barnen, kör dem till aktiviteter, sköter trädgården, diskar.. Ja i princip allt. Hon har inget körkort så jag får köra henne överallt, hämta paket åt henne osv. Hon har social fobi och vågar inte ens gå in och handla i affärer själv så det får jag göra. Hon är nedstämd och ledsen hela tiden och ligger för det mesta i sängen och vilar. Mycket tråkigt har hänt i hennes liv, hennes mor dog när hon var 11 år. Hennes pappa dog också nyligen, och hennes andra släktingar hör aldrig av sig. Hon har blivit väldigt intresserad av en förskolelärare som hon försöker bli vän med, hon säger att det är "vänskap vid första ögonkastet " och det är en slags besatthet hon har av henne. Förskoleläraren visar inget intresse tillbaka och har nekat flera gånger när hon frågat om fika och dylikt. Varje gång när hon visar ointresse mot henne så deppar hon ihop och gör ingenting. Tror det är att hon saknar en modersgestalt och försöker ersätta det med henne. Hon påstår att hon inte kan leva utan denne person i sitt liv. Hon vägrar söka hjälp, varje gång jag ber henne så säger hon bara att den enda hon vill prata med är denna kvinna och att så fort de blir vänner kommer allt bli bra. Detta tar hårt på mitt psyke. Medicinerar med högsta dosen citalopram. Tilläggas kan att jag inte har känslor kvar för henne. Enbart irritation.. jag attraheras inte heller av henne sexuellt. Att lämna henne är ju inte heller ett alternativ då familjen skulle slitas isär. Hon har inte den erfarenheten/orken/kunskapen som krävs att sköta ett eget hem. Sen finns risken att hon hade gjort något dumt och det vill jag inte ha på mitt samvete. Hon påstår att hon älskar mig, och hon säger att hon ska försöka bättra sig.. men det känns hopplöst. Livet glider mig förbi.. Vad ska jag göra??

mson skrev 2021-06-02 21:41:23 följande:

Om jag skiftar fokus.. har ni något råd om hur en eventuell separation skulle fungera praktiskt.

Vi bor i en stor villa med 8 rok, och står båda som ägare på huset.

När vi tog huslånet en gång i tiden hade vi bara 3 barn. Risken är stor att banken inte skulle gå med på att skriva över lånet till mig enbart, då de skulle göra en ny bedömning om betalningsförmåga och med 6 barn och mig som ensam ägare är det betydligt mindre marginaler.. dessutom har jag ju eget företag nu, när vi tog huslånet var jag anställd.

Alltså är enda sättet att vi säljer huset och skaffar varsin lägenhet på 6 rok eller större.. I vår kommun finns det inga sådana. Det finns inte ens en etta ledig i hela kommunen. Förutom det uppenbara att flytta till annan kommun i två olika lägenheter, vilket även det hade varit svårt att hitta, finns det några andra möjligheter? Har jag ens rätt i mina antaganden ovan?

Hur kunde din sambo ens bli aktuell för huslån utan inkomst? Har du räknat med cirka 10k i underhållsstöd och det faktum att du inte är försörjningsansvarig för en annan vuxen människa i den nya kalkyken?

Sedan får jag inte dina utsagor att gå ihop. Din sambo klarar inget men samtidigt är du så beroende av att hon tar hand om barnen att du inte kan separera.

Jag kan också säga att jag är en fullt kapabel och driven person som i vanliga fall både heltidsarbetar och tar ett stort ansvar för hemmet. Under tiden jag helammade förberedde inte heller jag mat eller gjorde några stora hushållsinsatser. Och jag hade ett barn att ta hand om. Även om din sambo verkar ha en hel del problem som hon måste ta tag i undrar jag om du inte begär väl mycket av henne också. Med sex barn på 13 år har hon ju varit konstant gravid eller ammat, ibland troligen både och. Att hon är trött och deprimerad är inte så konstigt. Däremot är det så klart konstigt att hon inte verkar ha någon som helst insikt och istället vill ha ett sjunde barn.

DVQ

Thu 3 Jun 2021 13:56

#139

mson skrev 2021-06-03 11:17:50 följande:

Gällande huset: När vi skaffade huset hade vi som sagt bara 3 barn, och jag hade en ganska bra lön. Huset låg bara på typ en mille trots att det är ett stort hus med bergvärme o allt., för vi bor i en liten kommun där priserna är bra. det var i princip det vi kunde få. Vi bodde i en annan kommun innan, men vi var tvungna att flytta just pga huspriserna, min sambo hade ju grundarvodet ii föräldrapenning så en viss inkomst hade hon ju då och det lades ovanpå min lön i beräkningarna.

Min sambo klarar av att "ta hand om barnen", så hon sköter dem medans jag jobbar.. som sagt, byter blöjor, ammar, ger mellanmål o.s.v.. men sen sköter hon dessutom tvätten, vilket alla som har erfarenhet med många barn blir en hel del. Mycket mer gör hon inte.. men det är tillräckligt för att det kommer bli panik om jag ska sköta det själv också.. det är i princip tvätten som kommer ovanpå det jag redan gör då.. för som ensamstående hade ju barnen varit på dagis/fritids så själva "passandet" påverkar ju inte, förutom när man behöver ta hand om sjuka barn, vilket hon gör nu.

Hon ser ett barn till som det enda som får henne o komma ur depressionen, men o andra sidan har hon resonerat likadant vid tidigare barn, det blir liksom inte bättre, hon vägrar inse det.

Först: Att ta hand om sex barn + tvätt är inte att vara helt inkapabel. Visst, många skulle orka göra mer men initialt fick du det att låta som hon knappt orkade röra sig ur sängen. Så är det alltså inte.

Däremot verkar hon ju ha stora problem i övrigt. Du inser väl att det aldrig tar slut om ni så skaffar 14 barn? Hon måste träffa en läkare för att ta sig ur sin depression och här tror jag du måste sätta hårt mot hårt.

Jag kan också undra hur din sambo skulle beskriva den här situationen. På dig låter det som att hon tvingat till sig barn efter barn och du har låtit det ske för husfridens skull. Men tänk om hon faktiskt lever i tron att ni tagit ett gemensamt beslut om att skaffa många barn? Hur tydlig är du med dina ståndpunkter mot henne?

DVQ

Sat 14 Aug 2021 14:58

#159

mson skrev 2021-08-14 10:49:15 följande:

Jo jag kan väl erkänna att jag är lite medberoende. Vi har ju trots allt levt 15 år tillsammans. Blir nog inte särskilt omtyckt av barnen om jag lämnar henne i sticket. Sen är jag rädd för att hon tar livet av sig. Hon har ju absolut ingen kvar om hon blir av med både mig och barnen.

Äldsta dottern på snart 14 är dock på min sida och har sagt att hon vill bo med mig. Stor nog att inse hur läget är... under en längre tid har det känts som hon är den andra föräldern..

En sak jag inte nämnt är att vi varit hos socialen en gång tidigare pga en orosanmälan från skolan. Då handlade det dock om att ett av våra barn hade sagt att jag nypit honom. Vilket såklart inte stämmer. Han är lite intellektuellt nedsatt och har troligtvis någon slags diagnos, och gått under utredning under längre tid hos skolpsykolog, det är eventuellt aktuellt med särskola för honom.

Oavsett så hotar min sambo att hon kommer säga att jag faktiskt nypt honom om jag drar in socialen. Hon känner sig hotad...

Vill bara kräkas..

Som andra sagt: spela in alla samtal du har med din sambo från och med nu.

Sedan ska hon så klart inte "bli av med" barnen. Hon är en viktig person i deras liv. Hon kommer ha dem på deltid, alternativt ha ett omfattande umgänge. Det är viktigt att du inte dras in i hennes världsbild och börjar upprepa vad hon säger som sanningar.

Finns det möjlighet att sälja huset och köpa ett nytt?

Du skriver upprepade gånger att ni skulle bli tvungna att flytta från kommunen för att få en lägenhet, men är det så illa då? Skulle det kunna vara ett alternativ?

Orkar inte längre

INNEHÅLL