Anonym (*)

Fri 28 May 2021 07:18

187 svar

Orkar inte längre

mson · 2021-05-27T16:47:08+02:00

Hej! Jag är en man på 36 år. Jag lever i ett destrukrivt samboförhållande sedan 13 år tillbaka. Vi har 6 barn mellan 1 och 14. Min sambo har asperger syndrom och är mentalt på en mycket lägre nivå än jag vilket gör att jag inte får något intellektuellt utbyte av henne. Hon förstår inte vanliga saker som normalbegåvade förstår. Hon kan inte sköta sin egen ekonomi. Hon vet inte hur man byter en glödlampa och hur man ändrar hdmi på rvn. Hon vet knappt vad de olika instanserna och myndigheterna är i ett samhälle. Hon överlåter allt åt mig. Jag fick sköta hela dödsboet efter hennes far osv. Hon har varit arbetslös hela sitt liv och med tanke på våra 6 barn har hon hittills levt på grundarvodet från föräldrapenning. Hon hade inte vetat hur det fungerar att sköta ett jobb. Själv är jag egenföretagare och drar in all kosing till familjen. Hon är inne i en depression och har varit det under lång tid, där hon inte gör mycket alls. Hon sköter tvätten och gör enkla grejer som att byta blöjor på barnen och ammar, men allt övrigt gällande husgöromål får jag göra. Jag sköter hennes ekonomi, jag gör maten när jag kommer hem från jobbet då hon inte ens förberett något. Jag städar hela huset, gör läxor med barnen, kör dem till aktiviteter, sköter trädgården, diskar.. Ja i princip allt. Hon har inget körkort så jag får köra henne överallt, hämta paket åt henne osv. Hon har social fobi och vågar inte ens gå in och handla i affärer själv så det får jag göra. Hon är nedstämd och ledsen hela tiden och ligger för det mesta i sängen och vilar. Mycket tråkigt har hänt i hennes liv, hennes mor dog när hon var 11 år. Hennes pappa dog också nyligen, och hennes andra släktingar hör aldrig av sig. Hon har blivit väldigt intresserad av en förskolelärare som hon försöker bli vän med, hon säger att det är "vänskap vid första ögonkastet " och det är en slags besatthet hon har av henne. Förskoleläraren visar inget intresse tillbaka och har nekat flera gånger när hon frågat om fika och dylikt. Varje gång när hon visar ointresse mot henne så deppar hon ihop och gör ingenting. Tror det är att hon saknar en modersgestalt och försöker ersätta det med henne. Hon påstår att hon inte kan leva utan denne person i sitt liv. Hon vägrar söka hjälp, varje gång jag ber henne så säger hon bara att den enda hon vill prata med är denna kvinna och att så fort de blir vänner kommer allt bli bra. Detta tar hårt på mitt psyke. Medicinerar med högsta dosen citalopram. Tilläggas kan att jag inte har känslor kvar för henne. Enbart irritation.. jag attraheras inte heller av henne sexuellt. Att lämna henne är ju inte heller ett alternativ då familjen skulle slitas isär. Hon har inte den erfarenheten/orken/kunskapen som krävs att sköta ett eget hem. Sen finns risken att hon hade gjort något dumt och det vill jag inte ha på mitt samvete. Hon påstår att hon älskar mig, och hon säger att hon ska försöka bättra sig.. men det känns hopplöst. Livet glider mig förbi.. Vad ska jag göra??

Du har tappat känslorna och attraktionen för henne. Dessutom får du ta orimligt mycket ansvar i er relation och er vardag. Du får ta hand om henne som om hon vore ett litet barn. Det är inte hennes fel att hon är så hjälplös, men hon är faktiskt inte ditt ansvar heller. Du ska inte behöva lägga hela ditt liv på att ta hand om en vuxen människa. Du har ju också intressen och behov. Jag tycker att du ska lämna henne. Jag förstår att det är svårt, men det är ju jätteviktigt att hon får hjälp i form av boendestöd efter separationen. Du kan hjälpa henne att ansöka om den hjälpen. Jag tror säkert att boendestöd kan vara till stor hjälp för henne. Hon insåg det bara inte själv när hon hade det. Om hon ogillade boendestödet pga sin sociala ångest, så behöver hon ju få behandling för det också. Sedan är det nog bäst att barnen bor på heltid hos dig efter separationen, men att de självklart fortsätter att träffa sin mamma.

Anonym (*)

Fri 28 May 2021 07:23

#26

mson skrev 2021-05-27 18:55:48 följande:

Ja vad ska man säga. Jag har varit väldigt naiv hela tiden, och trott att allt skulle bli bättre om man bara ger det lite tid. Sen är jag väldigt konflikträdd, har svårt o säga nej. De gånger jag försökt har jag fått en verbal käftsmäll och blivit skuldbelagd. Jag förstör hennes liv osv.. har inte orkat ta den fajten :(

Det här är inte ett ok beteende från hennes sida. Hon kan inte rå för sin funktionsnedsättning, men den ursäktar inte dåligt beteende. Självklart ska du ha rätt att säga nej utan att bli skuldbelagd och få höra att du förstör hennes liv. Det låter ganska manipulativt från hennes sida, måste jag säga. Vad är det du har sagt nej till som hon inte accepterar?

Anonym (*)

Fri 28 May 2021 11:59

#33

mson skrev 2021-05-28 11:40:45 följande:

Att hon vill ha fler barn.. dock har den gränsen passerat för mig nu. jag går inte med på det igen, hur mycket hon än tjatar. men nu är vi ju redan i den situationen, med 6 barn.. sist vi hade sex hade jag kondom, men hon blev ändå gravid, vet inte vad som hände.. men hon fick missfall redan innan det ens blev något.. sen dess har jag inte ens vågat ha sex med henne. livrädd helt ärligt..

Så hon har i princip tvingat dig att skaffa fler barn med henne? Det är ju helt sjukt. Du är medberoende och behöver komma bort från henne. Ni har ingen parrelation, utan du har rollen som hennes vårdare. Det är inte sunt. Och som sagt, självklart behöver hon hjälp, men det är inte rättvist mot dig att du ska ta allt ansvar för henne. Du har tappat känslorna och attraktionen för henne. Vad finns det då för anledning att fortsätta relationen? Jag förstår att det låter väldigt hårt att lämna någon som är deprimerad, men man kan inte vara tillsammans med någon bara för att vara snäll. Och vem vet hur länge hennes depression fortsätter? 10 år? 20 år? Ska du slösa bort hela återstoden av ditt liv på att vara hennes vårdare? Jag tycker som sagt att du ska lämna, men du kan också hjälpa henne att söka hjälp.

Anonym (*)

Mon 31 May 2021 09:46

#41

mson skrev 2021-05-31 08:48:38 följande:

Uppdatering: Jag har berättat för min sambo att jag absolut inte vill ha fler barn. men att jag är villig att kämpa för oss, om hon accepterar min vilja. hon bröt ihop totalt, och säger som tidigare, att jag fördärvar hennes liv, och att det aldrig kan bli bra mellan oss om jag inte låter henne ha ett barn till. hon pratar inte med mig, jag fick sova på soffan...

Men detta går ju inte. Du måste lämna. Och tro mig, jag förstår att det är jättesvårt när du ser hur hjälplös hon är. Men det finns ju hjälp för henne att få. Hon har inte behövt ta emot den hjälpen tidigare, eftersom du har tagit ansvar för henne. Men om du lämnar henne, så blir hon ju så illa tvungen att ta emot hjälp. Förhoppningsvis inser hon det. Verkar hon ha någon självinsikt? Vet hon själv att hon inte klarar av att sköta vardagen?

Vill du verkligen leva med henne resten av ditt liv? Tror du att allt kommer att vända och att du kommer att bli lycklig med henne? Hjälp henne att söka all hjälp hon behöver och har rätt till, i samband med att ni separerar.

Vad är hennes egen motivering till att hon vill ha fler barn och att hennes liv förstörs om hon inte får det? Handlar det om att hon vill ha föräldrapenning så att hon har någon inkomst?

Anonym (*)

Mon 31 May 2021 12:01

#54

mson skrev 2021-05-31 11:46:05 följande:

Fast det handlar inte bara om vad hon kan och inte kan göra, utan vad hon förstår och inte förstår. det går inte att ha en normal konversation om vuxensaker med henne, för hon förstår ingenting.. skulle jag tex nämna ett namn, "Abraham Lincoln" eller "Heinrich Himmler", så vet hon inte vem det är.. hon påstår att hon inte ens hört namnen.. Hon förstår inte att socialförsäkringar kommer från skatter som vi andra betalar. hon resonerar liksom som att alla människor som inte vill jobba kan väl få pengar ändå.. att alla borde kunna få välja själv om man vill joba. hon förstår inte hur det hänger ihop. hon förstår inte kollektivet o.s.v... jag slutar aldrig förundas. det är inte bara social fobi det har o göra med...

Om hon ligger på så låg nivå, hur kom det sig att du blev tillsammans med henne? Vad var det du föll för?

Anonym (*)

Tue 1 Jun 2021 13:12

#90

mson skrev 2021-06-01 12:38:49 följande:

Jag jobbar på det.. Har sagt att det definitivt inte blir fler barn, och gett hundratals motiveringar, och förklarat så pedagogiskt jag kan. men hon ger sig inte. hon är arg och rasande, och enda gången hon pratar med mig, är när hon försöker övertala mig, gång på gång.. hon säger att hon ska ta mer ansvar, sköta sig mer, hjälpa till mer och allt, bara hon får ett barn till.. Jag vet ju med viss erfarenhet (!) att det inte blir så... snarare tvärtom. men hon är resistent mot mina motiveringar och motstånd, det är som att tala med en vägg.

Jag tycker inte du ska ge dig in i några argumentationer. Säg bara att du inte vill ha fler barn, punkt. Huruvida hon kommer att sköta sig bättre och hjälpa till mer är ovidkommande. Man är två om att skaffa barn och om den ena inte vill så blir det inget. Hon kan ju knappast gnälla heller, för du har ju redan gett henne sex barn.

Inte för att det spelar någon roll, men får jag fråga av ren nyfikenhet vad hennes motivering är till att vilja ha så många barn? Hur menar hon att hennes liv blir förstört om hon inte får det?

Anonym (*)

Tue 1 Jun 2021 17:50

#99

mson skrev 2021-06-01 17:10:23 följande:

Förstod inte riktigt vad du ville ha sagt i detta..

nej det är sant att jag inte tänder på henne sexuellt längre eller har några sådana känslor för henne. men jag har sagt till henne att om hon accepterar att det inte bli fler barn och försöker ta mer ansvar i hemmet o.s.v., så är jag villig att försöka på nytt att jobba för det, dvs att försöka bygga upp känslorna (för de har ju funnits om än ganska länge sedan),

men att hon då måste lägga av med detta snack om fler barn..

men inte ens det biter på henne....

Hur jobbig hon än är så tror jag ändå inte samvetet tillåter mig att hålla en sådan sak som sterilisering hemlig för henne, för trots allt har jag respekt för hennes känslor.. men jag hade hellre sett att hon löser dem med vården.. men inte ens det vill hon ju :S

Väldigt knepigt detta..

Du frågar i trådstarten vad du ska göra och du har fått massor av råd. Varje gång svarar du att du redan har gjort det och att det inte hjälpte. Att lämna verkar inte vara ett alternativ för dig. Så vad vill du att vi här på FL ska göra egentligen? Vi kan inte trolla så att din sambo tar sig i kragen och börjar ta ansvar.

Anonym (*)

Tue 1 Jun 2021 18:18

#103

mson skrev 2021-06-01 18:04:40 följande:

Kanske någon har något annat råd vi inte tänkt på förut...

visst har jag fått massa råd här som jag överväger. Självklart förväntar jag mig ingen magisk lösning för att kunna vara kvar och samtidigt fylla alla mina behov och önskemål. Försöker bara hitta rätt väg fram. Det som är minst dåligt för mig men framförallt för barnen.

Något annat råd vi inte tänkt på förut? Men snälla. Du har fått tusen råd här. Det finns inget mer att göra än det vi redan har föreslagit. Du förväntar dig ingen magisk lösning, säger du, men samtidigt griper du efter halmstrån. Vad är ?rätt väg fram?? Vilket utfall vill du ha? Att du fortsätter leva med henne eller att ni går isär? Jag får intrycket att du bara vill ha bort allt det jobbiga, men inte har en aning om hur det ska gå till eller hur resultatet egentligen ska se ut. Med andra ord, det känns verkligen som om du vill att vi ska trolla.

Det absolut bästa för både dig och barnen är att du lämnar. Det är inte ditt ansvar att se till att hon får hjälp, men hade jag varit du hade jag i samband med separationen försökt se till att hon fått hjälp. Dels av ren medmänsklighet och dels för att hon ska kunna fortsätta fungera som människa, och därmed ha kontakt med sina barn.

Anonym (*)

Tue 1 Jun 2021 18:41

#106

Anonym (Quinn) skrev 2021-06-01 18:30:29 följande:

Jag tror att ts anser att han faktiskt inte kan ta hand om sina sex barn utan sin frus hjälp, hur mycket brister hon än har. I alla fall utan att göra uppoffringar som han inte är villig att göra. Han är beroende av denna kvinna för att få vardagen att gå runt. Att ta hand om sex barn, varav ett bara är 1 år gammalt, är ett jättejobb, som inte är kompatibelt med eget företag.

If the solution is worse than the problem - you don't have a problem.

Det är möjligt, men det förklarar inte vad han vill med tråden. Han har ju ratat alla förslag som inte innebär att lämna också. Som jag skrev så verkar han vilja att vi bara ska få det jobbiga att försvinna, men han vet inte hur eller hur han vill att resultatet ska se ut.

Anonym (*)

Tue 1 Jun 2021 21:02

#118

Anonym (Hela sanningen?) skrev 2021-06-01 19:39:22 följande:

Har läst hela tråden, dock i omgångar så kanske minns något fel.

Vill börja med att säga att 6 barn mellan 1 och 14 år är ingen barnlek. Herregud, jag har 2 st i åldern 7 och 12 och är supertrött ibland! I tråden låter det som om TS ägnar mycket tid åt jobb, och att sambon ensam sköter allt som har med barnens skötsel att göra. Tro 17 att hon inte också ringer samtal och byter glödlampor!?

Man måste inte vara allmänbildad och kunna ringa samtal till myndigheter för att vara en bra förälder. Sen låter det lite sådär med fixeringen vid andra personer. Men det framgår faktiskt inte alls i tråden hur hon är med barnen. Hon kanske lagar jättegod mat och ägnar dom massor med uppmärksamhet...inget vi vet.

Det vi vet är att ni har gjort er beroende av varandra. Hon är ekonomiskt beroende av dig, och du hade antagligen aldrig fått ihop tillvaron utan henne. Så gör det bästa av det och var snälla mot varandra.

*Inga fler barn.

*Gör upp en långsiktig plan över hur ni ska kunna gå isär och att båda klarar sig bra, både ekonomiskt och psykiskt. Det kommer kanske krävas att ni hjälps åt under många år framöver. Ni kanske måste hitta en annan lösning under ett antal år. T.ex. en liten övernattningslägenhet där en förälder bor varannan vecka.

*Säkra hennes ekonomiska framtid. Sätter du t.ex in pengar till hennes pension som kompensation för alla år hemma?

*Barnens välmående i fokus. Barn mår bl.a bra av föräldrar som mår bra och är snälla mot varandra och mot barnen. Och de mår bra av närvarande vuxna.

Hoppas det löser sig för er.

Så här skriver TS i trådstarten: ?Hon sköter tvätten och gör enkla grejer som att byta blöjor på barnen och ammar, men allt övrigt gällande husgöromål får jag göra.

Jag sköter hennes ekonomi, jag gör maten när jag kommer hem från jobbet då hon inte ens förberett något. Jag städar hela huset, gör läxor med barnen, kör dem till aktiviteter, sköter trädgården, diskar.. Ja i princip allt.?

Så nej, hon sköter inte ensam allt som har med barnen att göra. Hon tvättar, ammar och byter blöjor. Allt annat i hushållet gör TS, inklusive hjälper barnen med läxorna och kör dem till aktiviteter, vilket ju är sådant som har med barnens skötsel att göra. Och vad spelar det för roll om hon kan laga god mat om hon aldrig lagar mat? Det är ju TS som lagar maten när han kommer hem från jobbet. Sedan är det ju inte bara barnen man behöver lägga tid på i ett hem. Det är ju massor av andra saker, som städa, diska, sköta trädgården, sköta ekonomin osv. Allt sånt får ju TS göra, utöver att han jobbar och sköter en massa med barnen. Och dessutom måste han ta ansvar för sin sambo, för att hon är helt hjälplös och inte kan ta ansvar för sin ekonomi, ringa myndigheter eller söka jobb. Att vara en bra förälder handlar inte bara om att ge sina barn mycket kärlek och uppmärksamhet. Det handlar också om att försörja sina barn, dvs. ge dem allt materiellt de behöver. Hur ska man kunna det om man inte klarar av att sköta sin ekonomi eller ha ett jobb? Om man inte kan vara en vuxen människa med allt ansvar som det innebär, så bör man inte skaffa barn. Det är inte ok att lämpa över hela det ansvaret på den andra föräldern.

Anonym (*)

Tue 1 Jun 2021 22:03

#124

Anonym (Hela sanningen?) skrev 2021-06-01 21:28:09 följande:

Det låter verkligen som en tuff situation för er alla! Förstår verkligen om ni är helt slutkörda båda två. Har ni någonsin egentid? Är hon hemifrån ensam någon gång? Är du någonsin ensam hemma?

Det är lätt att hamna i ett sluttande plan där man bara tar energi från varandra, aldrig ger...och där verkar ni ha hamnat. Jag håller verkligen med dom som tycker att ni borde försöka separera. Ni skulle antagligen hitta ny kraft båda två om ni fick mer chans till återhämtning och eget liv.

Håller också med dom som säger till dig att sterilisera dig. Ett till barn skulle inte vara bra.

Försök tänk lite vidare...hur skulle ni kunna lösa det utan en traditionell separation (eftersom ingen av er skulle klara det speciellt bra)?

Och om det är precis så illa som du beskrivet det, m.a.o. ren misär, så behöver du ta hjälp från socialtjänsten. De kommer antagligen se det som något positivt om ni söker hjälp själva.

TS sambo har ju social fobi och vågar inte ens gå in i affärer själv, så inte så sannolikt att hon gillar att vara hemifrån ensam.

Hur menar du att TS tar energi från sin sambo? Och att han aldrig ger? HON tar massor av energi från honom, eftersom han får sköta i princip allt hemma. Han ger henne allt! Han har ju t.o.m. gett henne sex barn, fast han inte ville.

För att sambon ska kunna ?hitta ny kraft? och ?få chans till återhämtning och eget liv? efter en separation, så behöver hon massivt stöd utifrån i form av bl.a. boendestöd. Hon kan ju inte ta hand om sig själv.

Varför tror du inte att TS skulle klara en separation bra?

Anonym (*)

Tue 1 Jun 2021 23:38

#126

Anonym (fer) skrev 2021-06-01 22:55:49 följande:

Köper verkligen inte han har gett henne sex barn, fast han inte ville. Du får det att låta som hon höll en pistol mot hans huvud och han inte ens deltog.

Det har jag aldrig påstått att hon har gjort. Det får stå för dig att du tycker det låter som det. TS har beskrivit i tråden hur han har sagt nej till fler barn, men hur hon kört med känslomässig utpressning för att få som hon ville.

Anonym (*)

Sat 14 Aug 2021 10:11

#153

mson skrev 2021-08-14 00:39:58 följande:

Ok, ett tag sen jag skrev i tråden nu.

Min sambo och jag har gjort slut, men vi bor fortfarande ihop.

Hon vill inte flytta förrän hon hittat någon annan som hon kan flytta in hos.. vilket inte är det lättaste.. vem vill liksom ha en person med asperger syndrom, utan jobb och utan körkort och med 6 barn växelvis.

Hon vill inte bo i en lägenhet själv, och hon vill inte skriva in sig på arbetsförmedlingen för att söka jobb. Hon vill vara "hemmafru" som hon kallar det...

Har ni några idéer? Kan inte direkt kasta ut henne ur vårt gemensamma hem som vi båda står som ägare på.. och jag själv kan inte ta en lägenhet då jag har jobb med hyfsad inkomst och därmed inte är berättigad till bostadsbidrag... Hon själv hade ju fått typ 80% av hyran i bostadsbidrag.. dessutom hade hon inte klarat av att ta hand om ett hus själv.

Självklart hade jag kunnat lägga ut huset till försäljning för att tvinga henne till det,

men varsin lägenhet i kommunen är inte lätt att hitta. Finns inga lediga lägenheter överhuvudtaget.

Detta är en enda mardröm..

Att ni har gjort slut har ju i princip inte ändrat någonting. Situationen är likadan som när du startade tråden. Det du måste göra är att se till att ni flyttar ifrån varandra. Självklart vill hon inte flytta förrän hon hittat någon annan som kan ta hand om henne och försörja henne. Hon är ju helt hjälplös. Men saken är ju att hon INTE är ditt ansvar. Du tror bara att hon är det för att du är medberoende. Med tanke på att din sambo har asperger, och uppenbarligen inte kan ta hand om sig själv, så borde hon väl ha rätt till LSS-boende? Det skulle kunna lösa boendefrågan för er. Så kanske du kan bo kvar i huset? Du behöver en stor bostad eftersom barnen sannolikt kommer att få bo hos dig på heltid. Att mamman träffar några barn i taget, som någon skrev, låter som den bästa lösningen. Kontakta socialtjänsten och berätta om hela situationen. Berätta att ni ska separera, om hennes problematik och att det nu inte finns någon som kan ta hand om henne längre.

Anonym (*)

Sat 14 Aug 2021 11:42

#155

mson skrev 2021-08-14 10:49:15 följande:

Jo jag kan väl erkänna att jag är lite medberoende. Vi har ju trots allt levt 15 år tillsammans. Blir nog inte särskilt omtyckt av barnen om jag lämnar henne i sticket. Sen är jag rädd för att hon tar livet av sig. Hon har ju absolut ingen kvar om hon blir av med både mig och barnen.

Äldsta dottern på snart 14 är dock på min sida och har sagt att hon vill bo med mig. Stor nog att inse hur läget är... under en längre tid har det känts som hon är den andra föräldern..

En sak jag inte nämnt är att vi varit hos socialen en gång tidigare pga en orosanmälan från skolan. Då handlade det dock om att ett av våra barn hade sagt att jag nypit honom. Vilket såklart inte stämmer. Han är lite intellektuellt nedsatt och har troligtvis någon slags diagnos, och gått under utredning under längre tid hos skolpsykolog, det är eventuellt aktuellt med särskola för honom.

Oavsett så hotar min sambo att hon kommer säga att jag faktiskt nypt honom om jag drar in socialen. Hon känner sig hotad...

Vill bara kräkas..

Men herregud. Det är svårt att tycka synd om din sambo när hon hotar och håller på, även om hon inte kan rå för sin problematik. Jag måste säga att hon verkar manipulativ, i viss mån. Hon bryr sig uppenbarligen mer om att hon ska slippa skämmas för sina tillkortakommanden än att barnen ska få det så bra som möjligt. Ändå verkar hon ju förstå att det är aktuellt med socialtjänsten, eftersom hon säger så där. Jag tycker ändå du ska ringa soc och förklara allt. Säg att din sambo hotar att ljuga om att du nypt ert barn om du pratar med dem. Att be om hjälp utifrån är steg ett för att ta er ur den här svåra situationen som du och din familj sitter i.

Orkar inte längre

INNEHÅLL