Skulle vara intressant att se vad ni som inte klarar er lägger pengar på.

Kan bara utgå från mig själv här då men jag är en sån som periodvis har svårt med pengar, däremot har jag alltid lyckats klara mig från att halka efter med räkningar eller behövt låna pengar. 

En extra utgift för mig är min kroniska sjukdom. Folk som aldrig är sjuka verkar vandra genom livet i tron om att det är gratis att vara sjuk i Sverige. Att mediciner inte kostar någonting, läkarbesöken är kostnadsfria osv. Det är billigare än i vissa länder, men gratis? Nej. Om jag räknar ihop läkarbesök, hjälpmedel, högkostnadsskyddet (läkemedel + läkarbesök), att jag 1-2 gånger per år behöver uppsöka akutsjukvård (akuten eller ringa ambulans), avgift för att ligga inlagd på sjukhus, livsnödvändiga mediciner som inte omfattas av högkostnadsskyddet så landar det på drygt 20.000 per år. I rena kostnader direkt kopplade till min sjukdom. Sen kan vi lägga till det jag periodvis förlorar i inkomst om jag blir väldigt dålig. Där försvinner mycket av dom pengarna som jag hade kunnat bygga en långsiktig buffert av. 

Jag har ett jobb med helt okej lön, den är inte jättehög men skaplig. Men den största fördelen med mitt jobb är att jag har en förstående arbetsgivare och fantastiska kollegor som gör allt för att underlätta för mig när jag behöver det, och jag gör då allt jag kan när jag väl är frisk och mår bra; ser till att prestera, bidra till verksamheten, vara en god kollega, ge våra kunder det bästa bemötandet, jobba hårt dom tider på året när jag mår bra, just för att ligga på plus jobbmässigt. Det har även gjort att jag fått rätt bra löneökningar varje år. Förutom ovanstående har jag även ett jobb som inte på något sätt sliter ut mig fysiskt, vilket också är ett stort plus och viktigare än en hög lön. 

Jag har ett sparande, men det är liksom organiskt, det växer sällan sig stort utan minskar och ökar, minskar och ökar, minskar och ökar. Det är det jag plockar ifrån om jag t.ex. måste lägga ut en större summa på en gång, förutom sjukvårdsrelaterade kostnader kan det vara att gå till optikern, förnya busskortet (köper årskort på helår eller halvår för det är billigare i längden) eller om vinterskorna pajar på ett sätt som inte går att laga. Dom månader jag inte har några större utlägg så pytsar jag tillbaka till det här sparkontot. Men hade jag t.ex. blivit riktigt sjuk och behövt vara borta en längre tid eller om jag hamnat mellan stolarna i väntan på ersättning så hade jag rätt snabbt varit körd ekonomiskt.

Jag försöker leva så billigt jag kan och hålla nere dom fasta kostnaderna. Jag har efter 12 år i en etta med kokvrå lyckats spara ihop nog med köpoäng för att kunna byta till en liten hyres-2:a som har samma hyra som den gamla. Den är efter ett år fortfarande rätt spartanskt inredd eftersom jag inte vill köpa på avbetalning utan kunna köpa dom möbler jag behöver kontant direkt, t.ex. en soffa till vardagsrummet (soffa fick inte plats i förra lägenheten). Sen vill jag köpa det mesta secondhand och det har varit lite svårt i och med pandemin.

Jag dricker inte energidryck. Jag använder inte nikotin/tobak. Jag dricker inte alkohol. Jag äter aldrig ute. Jag går aldrig på krogen. Jag har inga abonnemang såsom Spotify, Netflix och liknande. Min smartphone är 6 år gammal och när jag köpte den sparade jag ihop nog med pengar för att ha råd med hela. Till den kör jag kontantkort både för surf och samtal. Jag äter både nyttig och billig mat, slösar inte pengar på godis, läsk och dylikt. Jag lägger inte onödiga pengar på hudvård, smink, hårvård. Jag går inte till frisören. Jag reser inte. 

I takt med att jag blivit äldre (är idag 35) så kommer frågan då och då upp "men varför köper du inte en bostadsrätt? Det är ju en investering!" eller "du som är så smart och driftig, varför utbildar du dig inte till ett mer välbetalt/roligare jobb?". Frågorna kommer ofta från människor som inte ser sitt eget privilegium. Att dom t.ex. fått kontantinsatsen till sin egen bostadsrätt via arv eller välbärgade föräldrar. Eller aldrig behövt bry sig om sjukdom som kan sätta käppar i hjulet för studier, eller som inte bryr sig om dom tar studielån för det är lätt att betala av "det kostar ju knappt något att betala tillbaka", eller vissa som till och med kunde bo hemma under studietiden och inte ens tog lån. Jag säger inte att det är fel att göra det dom gjort, men felet i deras resonemang är antagandet att "alla" kan göra likadant.

Det är lätt för folk att sitta och säga "men varför ingen buffert? Alla borde ha minst tre månadslöner på banken". Det faktum att man ens kan säga det visar ju på att man inte förstår hur det är att leva snålt och ändå precis precis klara sig. UTAN att man lyxkonsumerar, slänger alla pengar på cigg, redbull och pizza, eller "unnar sig" dyra resor, massor med kläder och skor, dyr inredning, alldeles för dyrt boende etc. 

Jag är glad och stolt över mig själv, att jag trots ett jävla meck med en sjukdom klarar av att leva så pass självständigt. Och att det i slutändan är så jävla mycket tur som spelar in. Jag hade kunnat må mycket sämre i min kropp, kanske inte klarat av att arbeta alls, inte orkat träffa vänner, haft ett helt annat liv. Jag hade kunnat ha ett arbete som gav blanka fan i mitt mående och försvårat istället för underlättat. Det(!) är mitt privilegium. I jämförelse med någon som har det jävligt gott ställt både med hälsan och ekonomin så är det inget privilegium, men i relation till många andra som har det värre än mig så är det definitivt det.

Jag är glad att jag får det att gå runt. Men då har jag också gjort avkall på ganska många saker som många lägger pengar på och ser som en helt naturlig del av sina liv. Men jag är fullt medveten om att om något skulle krångla, min hälsa till exempel, så kan det gå riktigt jäkla fort att hamna i en dålig spiral ekonomiskt. Det krävs så extremt, EXTREMT, lite för att hamna i en situation där du plötsligt inte har kontroll över din ekonomi. Du kan skada dig på jobbet. Du kan bli av med jobbet. Du separerar. Du blir utbränd. Du kan bli sjuk en längre tid. Och även om du skulle ha dom där tre månadslönerna på banken, dom försvinner i ett hjärtslag. Plötsligt ligger du på minus. Det är inte lyxkonsumtionen som blir ett problem, det är hyran, elen, hemförsäkringen och matkostnaderna som blir ett problem. 

Det har också gett mig en hel del insikter om vad som är viktigt i livet, t.ex att vänskap, kärlek och relationer i största allmänhet är gratis och något att värna om, och något som jag gärna investerar min tid i. Men också att inte döma människor för att dom lever på ett annat sätt än mig vare sig dom har det bättre eller sämre än jag själv, att inte vara fördomsfull när människor hamnat i svårigheter, för man vet aldrig på förhand vilka orsaker som ligger bakom.

Du verkar ha svårt att ta in att det finns väldigt många med ett arbete som "bara" överlever, trots arbetet de har. Ett arbete i sig är ingen garanti för ekonomisk trygghet, att man kan sova gott om natten och inte behöva oroa sig för hur pengarna ska räcka, att man kan ha lite guldkant och unna sig saker. 

Låter som att du svalt högerpropagandan om att det ska "löna sig att arbeta" och "inte löna sig att gå på bidrag". Att bara man har ett heltidsjobb så har man magiskt råd med utlandssemestrar, bostadsköp, överdriven konsumtion m.m. Förutom det faktum att det finns en hel del heltidsjobb (om man nu har turen att ha ett, samma högerpartier har ju förenklat för arbetsgivare att anställa folk på otrygga visstidsanställningar) som inte ger så himla hög lön så finns det en massa andra parametrar som spelar in, vilket du redan fått information om i denna tråd t.ex. en separation/skilsmässa, sjukdom, familjetragedier, försämrad arbetsförmåga, arbetslöshet, långa handläggningstider hos myndigheter, med mera med mera. 

Och frågan vi som samhälle egentligen borde ställa oss själva är: "Varför är det så många yrken som har fruktansvärt låg lön?" (Ofta yrken inom offentlig sektor eller yrken som är samhällsbärande) istället för "Det är för liten skillnad mellan att arbeta och att få bidrag, därför måste vi sänka bidragen ännu mer så att dom inte går att leva på". 
Vilket av dom två ovanstående hade förenklat för människor och gjort mest nytta både för individen och för samhället? Eller är det bättre att vi går mot USAs modell där lönerna är så låga att folk måste ha två, tre, fyra jobb för att få det att gå runt? För att överleva, inte leva.