Vi som försökt en längre tid - första barnet

Med tårar i ögonen kommer uppdatering från mig, 5+0 och blodbad. Ännu ett missfall som är för tidigt för vården att registrera. Varför ska jag ens fortsätta försöka? Det är ju helt hopplöst. Idag känns livet riktigt tungt.

Blir nog lite frånvarande härifrån. Orkar liksom inte mer. Funderar starkt på att ge upp efter 18 försök och ca. 8 tidiga missfall. Men känner jag mig själv rätt kommer jag följa er på avstånd lite då och då. Lycka till alla kämpar där ute, ni är fantastiska<3

Fortfarande inget mer blod, så det verkade bara vara en dag men vad det beror på återstår att se. BIM på torsdag i alla fall - tiden går så långsamt när man bara väntar på ÄL, väntar på BIM, väntar på ÄL, väntar på BIM, osv. 

Ååh men vad härligt att ni också utökat familjen med en fyrbent - grattis till vovven! :) Utan vår hund hade jag varit ännu trasigare än jag redan är i den här babyverkstaden - hon får mig liksom alltid att le och skratta varje dag trots att mensen kommer månad efter måndag. Väldigt kul att lära sig lite mer också om hur hundar fungerar och så :) 

Hoppas att du får en fin vecka kära Janni <3 

Ja du har så rätt, hjälp vad tiden går långsamt efter ägglossning! XD Har tyvärr BIM dagen vi ska avtacka en kollega, så finns en risk att få mens och börja gråta när jag är bland massa folk jämfört med många dagar då jag oftast jobbar hemifrån och kan vara ledsen i mjukiskläder i soffan. Men man kan ju inte planera hela livet efter sin cykel har jag märkt, så om mensen kommer när jag är med kollegorna får jag väl försöka bita ihop - man har blivit ganska bra på det och att dölja sin sorg trots allt.

Ja man blir ju som besatt när det tar mer tid än man trott och man funderar på varför och vad man kan göra etc, men jag har också precis som du alltid varit en hundperson och ville ha en hund igen så det var ju perfekt timing och världens bästa lyckopiller även om tonårs/unghundstiden nästan är jobbigare än valptiden tycker jag, haha! :D 

Stor kram fina Janni <3 

Tack snälla, det är ju som du säger inte helt säkert att jag kommer att vara ledsen den dagen, utan jag får bara fortsätta att vänta och hoppas på det bästa :) 

Nämen hjälp vad jobbigt, haha, de är ju minst sagt pirayor speciellt innan de byter tänder och så ;D Min hund är ju unghund nu, eller som de även kallar det "slyngel-ålder" i t.ex. hundkurser och jag förstår verkligen nu varför de kallar det så, haha! Hon har typ glömt saker vi lärt henne, eller egentligen är det väl att hon inte lyssnar, och så har hon plötsligt börjat skälla på allt och framför allt tv:n så hon har gått från mysig, tyst valp till kaxig tonåring, haha! Men så härligt att det äntligen går att gosa med er tjej nu :D Hur gammal är hon? Min cavalier blir 1 år om bara några veckor.

Åååh men gud vad glad jag blir för din skull Janni, det är ju fantastiska nyheter! :D :D :D Hoppas att de godkänner remissen snart så att ni får veta hur och när ni går vidare :) Då känns det ju faktiskt nära nu, gud vad spännande! Sjävklart är det som flera av oss diskuterat att man önskar ju att allt bara hade gått på en gång utan inblandning av vården, men jag tycker ändå att det känns så hoppfullt att man får lägga det här i händerna på experter och att det finns så mycket hjälp att få :D Stora kramar tillbaka! <3 

Usch det låter tungt, på väldigt många sett och viss. Hoppas att operationen går bra och att ni hittar ett sätt att återhämta er. Hälsan är det viktigaste vi har!

Ja det är en utmanande ålder de är i, men jag tror att det är en fas för både din hund och min och att det kommer att bli bättre med tiden och lite övning. Det är liksom värt det trots att de är skitjobbiga ibland :D 

Ååh men kära Janni, vilka otroligt tråkiga besked efter att du äntligen fått lite goda nyheter om kliniken </3 Jag förstår att det måste kännas jättetungt och att uiversum motarbetar en, att du redan haft nog med motgångar och så kom det här :( Hoppas att du får tillfälle att återhämta dig nu eller i alla fall i helgen. Skickar en stor kram <3 

Hej alla!

Jag skriver sällan men läser nästan varje dag. Blir så tydligt vilken otroligt tålamodsprövande process som alla går igenom. Och oviss, vilket nästan är det svåraste av allt! Känns speciellt att skriva det jag tänkt skriva, eftersom det senaste året varit väldigt tufft med alla försök och besöken på klinik. Det här var ju sista försöket innan remiss skulle skrivas till ivf. Har varit SÅ inställd på ivf och tackat nej till jobb osv. Så imorse testade jag som vanligt tidigt, BIM -3. Nåt dök upp, precis när jag tänkte slänga bort det. Känns sjukt, och jag tänker mest på hur mycket som kan gå fel. Men samtidigt, det är väl så här det börjar?

Min mens kom igår, som en klocka, så jag uppdaterar listan. Lite extra ledsen då jag trodde att jag hade en nidblödning/implantationsblödning en vecka eftre ÄL och lite annorlunda symptom än jag brukar, men ja, vad ska man säga?

Länge sedan jag skrev något och även länge sedan jag läst i tråden. Har liksom inte orkat. Och ny är jag på det mörkaste stället på länge. Igår var vi på sjukhuset och träffade läkaren igen. Vår remiss från kliniken har skickats tillbaka. Vi får ingen IVF. Pga att jag blev sjukskriven i våras. Stor del av mitt mående var ju just pga barnlöshet, ovissheten och så. Ja ni vet vad jag menar.. hela sommaren har jag väntat på att höra något, men inte fått veta ett dugg. Har sett att jag fått recept på sprutor och så så jag trodde det var på gång. Och så kommer dråpslaget. Dom vill ha ny remiss när jag mår bättre! Jag hörde knappt ett ord av vad läkaren sa efter han meddelat att det inte blir nåt nu. Lyckades uppfatta att han tänker skicka ny, men jag tror knte det går vägen. Han upplyste även om att när jag fyller 40 så avbryts allt. Det är inte allt för länge bort! Nu väntar jag på bim som borde vara den 10e. Har däremot inget stort hopp att det blev något. Hela denna situation börjar tära otroligt på både mig o min sambo. Jag förstår inte heller hur jag ska kunna må bättre av att INTE få hjälp, när det är barnlösheten som gör att jag mår dåligt.

Idag pratade jag med dom på reproduktionsmedicin angående vår ivf, då dom skulle ha möte förra veckan om vi ska få tillgång till vårdval, eller om vi blir tvungna att göra ivf:en hos dom pga min (ofarliga) njursjukdom. Vi hoppades ju på att få välja och slippa åka till Huddinge. Men återigen så säger dom att dom gjort bedömningen att vi måste komma till dom. Så nu är det väl helt utom vår kontroll. Det i sig känns jobbigt. Men det värsta är, när jag frågade om när vi kan börja, så sa hon att vi förmodligen inte hinner komma igång i år.

 

Detta gjorde mig helt förkrossad. Innan sommaren var jag ju inställd på sep-okt. Sen var jag inställd på okt-dec. Och nu så säger hon detta, med 0 värme i rösten. Jag har gråtit hela förmiddagen och kämpar tillbaka tårarna på jobbet idag. Känns fruktansvärt att ?vara i klorna? i ett system vi inte kan påverka. Önskar så att jag hade kapital för att gå och göra detta privat istället, så vi kunde komma igång, och slippa hela den där skiten! Är så trött, ledsen och frustrerad. 

 

Jag har bokat tid hos Her care nu och för att se om jag iallafall kan få hjälp med hormonbalans, ifall jag har det, vilket jag misstänker. Så hoppas jag bara på att det kan göra något för oss. Men allt känns så himla mörkt just nu. Vet inte hur jag ska ta mig igenom denna dagen på jobbet. Är helt slut. Men var borta en hel vecka för ett tag sedan pga förkylning och känner att jag inte orkar ta konsekvensen av att vara borta mer just nu.