Hej alla!
Jag ville bara uppdatera er om att jag och min man idag ska påbörja vår fertilitetsutredning efter 14 månader av helt resultatlösa försök. Efter månader av hopplöshet känner jag äntligen att det kommer en liten ljusglimt. Vi har nästa BIM den 9/9 så jag antar att vi inte hinner börja med någon slags behandling eller åtgärd denna gång, men det är i alla fall i rullning vilket känns skönt!
Ni som har gjort en utredning, hur gick ert första besök till?
Hur har ni det som nu försökt under en längre tid, kanske t.om gjort utredning, har ni s.k normala cykler, jämna och utan mellanblödningar/mycket menssmärtor och annat?
Funderar nämligen, eftersom hemtestet för spermier verkade se bra ut hos min sambo (vet att det inte är en direkt sanning men ger ju ett hum iallafall) så undrar jag vad oddsen så att säga är att det skulle vara något knas hos mig.
Jag har aldrig haft någon mensvärk att tala om, märker knappt av att det molar lite i magen dagen innan mens (och jag lider verkligen med er som har mycket mensvärk, det måste vara fruktansvärt!), inga direkta symptom på mens förutom kanske lite sämre hy och att jag behöver byta tampong emellanåt liksom. Inget överdrivet rikligt flöde och löjligt regelbunden cykel. 3-4 dagars mens också, ej speciellt riklig heller.
Förutom den här cykeln när ÄL kom 3 dagar senare än vanligt så har jag verkligen haft så gott som prick 26 dagars cykel sen jag slutade med p-piller i början av sommaren -20. Faktum är att cykeln till och med är ännu mer jämn än när jag gick på p-piller (som jag gjorde i typ 15 år).
Jag har alltså verkligen noll besvär, vilket jag som sagt är tacksam för, men vad skulle det ev. kunna vara för knas med kroppen etc. som inte ger symptom så att säga? Jag har tagit ÄL-test (Clearblue) så gott som varje månad med och som alltid visat på glad gubbe/stegring precis när/som det ska.
Jag känner mig således inte direkt orolig att det skulle vara något major fel direkt, utan kan tänka mig att om/när vi gör en utredning att vi kommer vara ett av de där paren där allt ser bra ut men förklaras som oförklarligt barnlösa och att allt kommer lösa sig i slutändan iallafall, men nyfiken blir jag ju!
Hej! Det börjar närma sig ivf-remiss för oss. I slutet av september ska vi ringa för att få en remiss, om inget hänt tills dess vill säga. Det tvivlar jag så klart på med tanke på erfarenheterna hittills... Enligt kliniken är väntetiden inte alltför lång och jag räknar med start under hösten eller i alla fall mot november. Jag är glad att ivf finns men det känns mörkt också. Hade aldrig tänkt att jag skulle vara den som sitter där med sprutorna och TÄNK om inte ens ivf funkar? Avgrunden som öppnar sig när tanken på att förbli barnlös kommer... Ja, ni vet.
I övrigt undrar jag om någon av er funderar på ivf och jobb? Jag löneförhandlar den här veckan för att fortsätta på mitt nuvarande jobb men det är en visstidstjänst (som säkert skulle förlängas iofs). Vill dock så gärna ha en tillsvidareanställning, för trygghet osv. Funderar alltså på att söka nytt jobb men hur skulle det vara att vara ny på en arbetsplats och samtidigt dra igång ivf-process? Hur skulle ni tänka? Förstår att ni har annat att fundera på så är glad för vilken input som helst! Kram
Fick brev på posten angående ivf idag. Hamnade totalt i tårar. Jag blev nämligen diagnostiserad för någon månad sen med en genetisk sjukdom. Ofarlig sådan så länge man har koll på den. Jag hade inte en tanke på att det skulle påverka ivf. Nu ska min sambo göra en utredning för arvsanlag, plus att vi endast får göra ivf av specialistvård i Huddinge. Vi får med andra ord inte välja via vårdval. Det kan med andra ord ta längre tid än vad som förväntats detta, vilket gjorde att jag gråtit hela kvällen. Plus att man bara ska mötas av motstånd hela tiden i detta. Är mentalt DRÄNERAD.
Kanske överreagerar jag. Vi kommer få göra ivf, och kanske är min sambos utredning bara ett blodprov. Jag vet inte. Men jag är bara så trött, och jag vill inte vänta mer. Det gör redan så jävla ont. Min bror hinner få sin unge. Och jag sitter här och bara möts av motgång på motgång. Snälla, kan det vara vända snart?!
Hej fina ni!
Jag är på min sista cykel innan IVF round 2. Jag tror att jag är på cykel 19 men börjar helt ärligt tappa räkningen haha. Denna cyklen har jag börjat ta ägglossningstest för första gången redan maj månad. Vill dels ge det mitt bästa försök innan IVF, men också ha lite koll på när jag ska hämta ut sprutorna.
Har helt ärligt talat ganska mycket ångest inför denna rundan. Inför första rundan var jag peppad på att göra något nytt och trodde att IVF var lösningen, men förstår nu att det bara är ett tillvägagångssätt. Är inte nervös över sprutorna, mer utöver att jag nu vet exakt hur pissigt jag kommer att må, särskilt efter äggplocket. Eftersom jag har kunnat fokusera på annat över sommaren är det också bitterljuvt att kasta sig in igen med båda fötterna. Men tänker att jag så smått ska bli aktiv hos er igen! Och STORT GRATTIS till dem jag ser PLUSSAT denna månaden!
Idag börjar dagen inget vidare! Jag känner mig orolig för att min kropp inte mår så bra just nu. Min temp denna cykel har varit lite all over the place, den låg över "snitt" redan innan ÄL och har hunnit dippa två gånger efter ÄL, trots att jag inte ska ha mens förrän på torsdag. Jag har sedan i fredags haft spottings/blödningar på den nivån att jag behöver trosskydd men skulle inte säga att det är mens... Imorse kom det rött blod när jag gick på toaletten och jag vet inte längre om jag kan kalla det spottings eller om det faktiskt är mensen som är fyra dagar tidig?
Är det någon annan här som har problem med spottings? Söker man på det så får man ju bara antingen upp att det är hormonellt, implantation eller typ cancer, vilket känns mindre roligt :/
Går man igenom progesteron-nivåer under IVF? Är lite rädd att mina värden är off och att det ska göra att eventuella IVF-försök misslyckas.