Ja, man börjar ju bli ganska desperat nu...Hoppas något av allt man gör hjälper snart :)
Idag är det exakt ett år sen jag fick mitt första plus på stickan. Det var en av dom lyckligaste men också mest skrämmande dagarna i mitt liv. Två veckor efter plusset började jag blöda hejdlöst och allt jag planerat för var plötsligt historia. Det gjorde så ont. Jag hade fått missfall och fattade ingenting. Hur gick det ens till? Vad var det för fel på mig? Jag och min sambo var ifrån varandra när det hände och jag minns att jag nästan föll ihop av ren sorg när vi träffades dagen efter. Det vart nattsvart. Jag var så jävla jävla ledsen. Jag bestämde mig för att börja försöka igen fort. Jag planerade för att bli gravid igen i oktober. Så jävla naivt. Som att man kan planera för något sånt. Blev inte gravid i oktober. Eller november. Eller december. Blev gravid igen i april. 8 månader efter missfallet. Denna gången var det bara ren och skär lycka, och lättnad. Allt var perfekt och äntligen var det våran tur. För två missfall kommer aldrig hända mig. Testade mig första gången 4 dagar innan BIM och testen blev starkare varje dag, tills de inte längre blev det. Jag jämförde med andra kvinnors stegringar på youtube, Google, i forum, you name it. Men jag började långsamt inse att inte heller detta skulle gå vägen. Klumpen i magen och gråten i halsen var oundvikligt. Och värst av allt, på jobbet skulle jag gå och le och låtsas som ingenting när min värld i verkliga fallet rasade samman. Igen. Planerna jag gjort i mitt huvud var återigen borta. Jag skulle berätta för alla på midsommar. Och efter semestern skulle jag komma tillbaka till jobbet och stolt visa upp min lilla mage som precis skulle trätt fram. Idag är den dagen. Första dagen efter semestern och ett år sen första plusset. Ingen jävla mage i sikt. På jobbet berättar alla grabbar om sina gravida flickvänner som konkar på i värmen och alla gravida tjejer berättar om hur tufft det är att vara gravid på sommaren och hur trötta de är. Och här sitter jag och vill bara skrika åt alla att hålla käften. Jag hade gjort nästintill vad som helst för att få vara där de är. Men det är inte deras fel. Hur ska dom kunna veta hur jag mår när mitt ansikte visar något helt annat än vad som pågår i mitt huvud. En kollega frågade om inte vi var sugna snart varpå jag skrattade lite och svara ?nej nej?. Sen gick jag till toaletten och grät. Och här sitter jag fortfarande och samlar krafter för att gå ut dit igen. Och le och låtsas om ingenting.
Fan vad tungt allt känns idag.
Men oj! Det var dyrt! Då är hon billig som jag går till i jämförelse. Det kostar 650:- per gång men hon var så snäll och ger mig rabatt för att jag förmodligen behöver en drös med gånger, så jag får gå för 500:- gången.
Väldigt desperat kan man bli, och fylld av sorg, emellanåt. I helgen var jag och min sambo hos en av hans kompisar och hälsade på. Han berättade då nyheten att dom väntar sitt andra barn i oktober. Jag sa typ bara "mhm" och sen sa jag inget mer. Jag höll på att totalt bryta ihop. Dom är ganska nyinflyttade där och han började berätta hur många det var som hade barn där i samma ålder, och att grannen bredvid väntade barn denna månaden. Jag satt bara där och fick ta in allt detta, och gick sönder inombords mer och mer. I sådana tillfällen blir jag så himla ledsen, och trött på allt det här. Vill bara också få mitt plus så jag kan få vara en del av det där.
Ja det får vi verkligen hoppas <3
Verkligen! >< ja men gör det. Annars kanske du kan prata med personen som tar 900:- per gång och höra om det går att få någon form av paketpris om du köper exempelvis 5 ggr på en gång. Det var det jag gjorde, och då sa hon att vi kunde komma fram till en överenskommelse. Kan vara värt att fråga ibland, just när man planerar att gå flera gånger än 1. Ja men toppen, friskvårdsbidrag är ju grymt. Jag har förbrukat det för länge sen haha! Men glad för de bidrag man kan få.
Usch, ja det var skitjobbigt, jag ville bara åka hem igen. Och vi hade precis kommit dit. Det var såå nära att tårarna kom.. Och jag satt just då själv med min sambos vän också, när han berättade om alla i området som ska få, eller har barn. Annars hade jag liksom kunnat överlämna samtalet lite åt min sambo.
Men, i allt det jobbiga var det tur iallafall att det bara var min sambos kompis där. Hans sambo m. barn var bortresta. Hade hon varit där hade jag inte kunnat hantera det. En gravidmage rakt i fejjan utan att vara beredd liksom....hela kvällen.. näe det hade inte gått.
Åh, fy stackare :( jag vet alltför väl hur det känns :(( så fruktansvärt jobbigt... <3 :( Jag önskar SÅ MYCKET att vi kan få våra plus snart.
Nu har jag haft semester i lite mer än två veckor och har verkligen försökt att bara slappna av, inte stressa, inte tänka på barnaskapande och andra jobbiga känslor. Det har väl gått sådär.
På något sätt har jag börjat förknippa saker jag gör eller som händer som inte är bra med att jag är en värdelös människa, vilket i sin tur river upp känslan att vara värdelös för att man inte lyckas bli gravid. Exempelvis håller jag på en del med sport, och när det går dåligt så går tankarna direkt till att det är för att jag är värdelös - jag kan ju inte ens bli gravid! Så det är lite tunga tankar att gå och bära på, kunde i alla fall prata med min mamma om det nyligen, vilket kändes bra.
Min cykel är också helt wacko denna månad (såklart, bara för att vi bestämt att om det inte blir något nu så skickar vi remiss för IVF). Började med spotting flera dagar efter mens och sen har tempen varit svajig som aldrig förr! Jag ligger knappt över normaltemp trots ÄL+5, så det känns ju inte sådär väldigt hoppfullt.
Jag har sån ångest för att sommaren ska ta slut, inte bara för att värmen försvinner, semestern är över och de vanliga bitarna, utan också för att jag är rädd för vad IVF innebär. Jag är rädd att jag kommer må dåligt, jag är rädd för att det ska bli stressigt att pussla ihop jobb med läkarbesök men allra mest är jag rädd för att vi inte ska lyckas 3
Ja men gör så!! :) <3
Verkligen tur.. mm inte kul att bli lämnad ensam i det läget.. Jag fick totalt spela teater... Inte jag heller. Hade verkligen ingen aning. Det började ju bli väldigt jobbigt bara efter några gånger tycker jag.
Eller hur!!!? Åh, ja snaart så! <3
Aah okey! Tack för tips! <3 :D jag testade faktiskt fertilitetsyoga en del på en annan sida:
www.doyogawithme.com/content/yoga-fertility
Det enda svåra för mig var att fortsätta hålla motivationen uppe, plus att jag kände att jag ville röra på mig mer, så har börjat cykla regelbundet istället (hemma på träningscykel). Det känns inte stressande för kroppen på samma sätt som att springa exempelvis. Jag kollar på ett avsnitt av något kul samtidigt och cyklar 25 min några gånger i veckan. Känns väldigt skönt.
Oo ja man trodde att det skulle gå så lätt...precis samma för mig, blev jätteledsen redan i startskedet, sen blev det ju värre.. nu är det nästan mindre jobbigt på ett sätt för att jag inte har byggt upp det där hoppet på samma sätt längre. Det kan bli lite mer "äh, vad skulle det vara för skillnad den här gången". MEN det är väldigt mycket jobbigare på det sättet att man tänker på tiden som gått, stressen som kan komma kring det, andra runtom som får barn, den där ouppnåerliga känslan och ovissheten.... ja många känslor..
Haha ja det gör verkligen saken lättare tycker jag! Då kan jag se fram emot ett avsnitt, istället för att tänka att jag ska träna :D
Aaa jag har också läst det så har också undvikt det faktiskt. Men kände efter en lång tid av icke tränande att jag verkligen behövde röra mig på NÅT sätt.. och då tänkte jag att träningscykling var lite lugnare träning, men samtidigt att man får svetta ordentligt och känna att man rör på sig.
Låter bra tycker jag. Tänker att man i grund och botten ska må bra också, och jag mådde iallafall inte bra av att inte röra på mig. Började bli missnöjd med min kropp etc. Och det känns inte heller så kul, och det påverkar ju den mentala hälsan också.
Hej!
Jag hoppar gärna in i denna tråd.
Jag är 35 år gammal och jag och sambon försöker bli gravida. Vi har försökt i 1 års tid sedan jag tog ut min spiral i juli 2020. Ingen av oss har barn sedan tidigare.
Den biologiska klockan tickar och jag hoppas vi får plussa snart.
Jag använder mig av Natural Cycles samt ägglossningstest. Var hos min gynekolog idag och allt såg prima ut och han såg en kommande ÄL inom 2 dagar!
Så nu hoppas vi på denna månad!