Sambo ljuger och kommer inte vidare i livet
Min sambo är 23 år gammal och jobbar inom restaurangbranschen med att servera och stå i kassa. Han har tagit fyra sabbatsår för att göra detta. Absolut inget fel med det, vissa pluggar aldrig universitet och andra börjar senare. Saken är dock den att han själv vill börja plugga.
Han har skrivit HP 2 gånger. Båda gånger med ett resultat på 0,4. Denna gången hade han pluggat (Sa han i alla fall) men fick ändå samma resultat som för 4 år sedan när han inte hade pluggat alls.
Förra våren läste han en kurs på 30 hp. Han sa att han hade fått B på kursen och det gjorde mig glad och stolt. Kändes som han fick ett driv när han läste något han var intresserad av och därmed ett bra resultat. På hans antagningssida för hösten kunde jag dock se att han hade fått underkänt på alla delmoment och hela kursen. Känns väldigt tråkigt och sårande att han ljuger för mig.
Till saken hör att jag alltid erbjuder mig att hjälpa till med plugg till högskoleprovet eller med studierna när han läste kursen. Men han vill inte ha hjälp. Jag läser själv ett kandidatprogram och är nu klar med första året. Hade bra betyg från gymnasiet och har fått högsta betyg under årets alla kurser. Tänker därför att jag hade kunnat vara till hjälp med svårt när han inte vill.
Alla andra vi känner i vår ålder har börjat plugga och vissa är klara. Nu har jag två år kvar och då han inte kommer komma in på sina sökta utbildningar i höst får han vänta ytterligare en tid. Han hade förstås kunnat göra HP varje tillfälle som getts sedan studenten men har alltså enbart gjort det 2 av 9 tillfällen. Han har inte heller pluggat upp sina låga betyg från gymnasiet trots att tid funnits. Hade han tagit tag i detta direkt efter studenten kunde han i princip ha haft en examen nu.
Hans slarvighet spiller också ut på hushållsuppgifterna och på att han har blivit överviktig under senaste åren (nu har han dock tagit tag i detta och är på väg ner). Han är rolig, snäll, omtänksam och en underbar pojkvän på alla andra sätt. Och jag älskar honom förstås och vill hjälpa. Men vad hade ni gjort; lagt tid och energi på att hjälpa honom och acceptera att allt jag längtar efter efter examen som bostadsrätt, bröllop och barn blir uppskjutet några år eller lämna då vår drivkraft är så pass olika?