Tillit till sin fru, hur långt ska man våga släppa henne?

Hej!

Jag och min fru har det väldigt bra tillsammans, åtminstone känns det så.

Det som jag funderar på ska jag försöka berätta nu.

Vi har ett bra liv tillsammans, även sexlivet. Även hon säger att det är det bästa hon någonsin haft.

Ett problem är att hon är lite svartsjuk, åker jag till mina barn och hälsar på och det kanske drar ut lite på tiden så kan hon bli lite otålig.

"Brukar säga att man känner igen sig själv bäst genom andra."

Hon försvarar sig med att det beror nog på hennes förra förhållande som inte var så bra, kan förstå henne till viss del.

När hon fyllde år nu så var det en gammal granne till henne som hörde av sig på messenger och grattade, ser inget fel i det.

Hon berättade det en kväll för inte så länge sedan efter ett par glas, var tydligen lite jobbigt att berätta.

Varför vet jag inte.

När de var grannar så umgicks de en del och det var väl ett tillfälle de hade fest och var lite lagom glada efter några glas som det kanske gick lite överstyr, närmanden...

Hon kände även hans stånd sa hon, de hade en attraktion till varandra.

" det här var väl för ca 20 år sedan"

Senare på kvällen efter att vi pratat och tagit lite mer gott att dricka så var det dags att lägga sig.

Hon föll åter tillbaka på samtalsämnet om sin granne och frågade om jag inte var lite svartsjuk, varför skulle jag vara det?

Hon skulle vilja träffa honom och prata igenom det som hände och även efter det då han senare separerade.

Mitt i allt prat så mumlade hon något med att hon ville träffa honom för att känna om det kändes någon skillnad idag.

Men jag måste ha hört fel.

Innan allt prat om denne granne så har hon och jag med för den delen pratat lite om swingersliv och träff med någon mer par.

Har mest bara varit fantasi från min sida men blir mer fundersam på henne.

Hon har berättat att hon har varit med andra i sitt förra förhållande även med sin dåvarande.

Plötsligt drar hon in sin gamla granne, att hon kan ju kanske fråga honom om han vill vara med.

Har sagt nej till det, tycker ändå att jag är rätt nöjd med vårat liv tillsammans.

Så det kommer inte bli något slingrande av.

Nu har frågan kommit upp igen om att träffa honom på en fika, och jag har sagt att det är väl okej, jag litar på henne.

Åtminstone vill jag det, känner dock ett orosmoment.

Dagen efter berättar hon att hon nöjde sig med att skicka på messenger till honom.

Vilket är helt okej för mig.

Nästan så man börjar tro att hon kanske tvivlar på sig själv ifall de träffas om det skulle hända något.

Några dagar senare när vi är ute och går så är hon ovanligt tyst, när vi börjar närma oss hemmet så börjar hon med att berätta att han har hört av sig igen.

Att han kunde inte riktigt svara på allt i messenger men att han gärna träffas på en fika och pratar med varandra säger hon.

Det går väl bra säger jag.

Allt börjar kännas mer lustigt på nåt vis, undrar egentligen hur mycket de skriver med varandra egentligen.

Säger hon hela sanningen mm.

Har pratat med henne om det hela och undrar varför men hon säger att hon inte riktigt vet själv, bara att hon måste få prata om det.

Föreslog att hon kunde ringa till han men hon tycker att det kan ju bli lite stelt då, så hon åker hellre 2 timmar dit för att ta en fika. Fattar ingenting av varför det skulle vara bättre.

Hon har också sagt att det är helt okej för henne om jag läser i messenger vad de skrivit till varandra.

Jag vill ju lita på henne och har därför sagt att det inte behövs.

Har tänkt mycket och beslutade mig helt enkelt för att säga till henne att hon kan åka till honom kommande helg då hon inte har barnen.

Ta den tid som behövs men se bara till att få detta ur världen.

Är själv normalt inte svartsjuk men det här känns. Stor klump i magen.

Vet inte riktigt vem jag kan prata med...

Jag älskar ju henne, ska jag vara orolig???