Råd kring 7.5 åring

Det bästa ni kan göra är att inte göra en så stor grej av det hela. Om det blir enorma konsekvenser av en lögn så kan jag lova att det enda som händer är att nästa lögn blir mer utvecklad. Hon är bara 7. Visst kan man säga att man inte accepterar lögner osv men barn ljuger.ch ju hårdare straff desto större lögner får de dra till med.

Vuxna ljuger också. Du själv tvekar ju om du ska berätta sanningen för den som har kalaset eller om du ska ljuga.

Fastna inte i sådana oflexibla mönster, det är alldeles för hårt och din dotter är för liten. Har du frågat henne varför hon ljög? Svaret kan bli mer klarsynt än man anar när man frågar förutsättningslöst och utan massa moral.

Det kan öppna för ett samtal om lögner och rädsla, om skuld och skam. Och det kan ge er så himla mycket på längre sikt, medan ett hårt straff bara kommer skapa en klyfta mellan er.

Om du tjatar och gör en stor grej av incidenter som sker så ljuger hon säkert för att slippa skäll och straff. 

Ni kanske skulle prova att ägna er lite mer åt barnen, skapa relation och ha trevligt tillsammans istället för att ägna ert föräldraskap åt att tjata, straffa och kräva? 

Om jag var du skulle jag låta barnet gå på kalaset. Sen skulle jag tänka över mina egna reaktioner på saker som inträffar och tagga ner en aning. Skapa ett klimat där det finns förtroende och glädje mellan föräldrar och barn. 

Så ni accepterar inte lögner men själv funderar du över vilken lögn du ska dra för grannen? Dessutom tror du starkt på att hjälpas åt men har tydligen inte några sådana förväntningar på din man? Varför ska han arbeta mer än heltid när ni har tre barn? Han får väl gå ner i tid och axla ett större ansvar hemma så att ni tillsammans orkar med de barn ni har. 

Att en sjuåring inte bäddar sängen tycker jag för min del är mer norm än inte, och därtill en bagatell. 

Det låter jättejobbig, ni har hamnat i en tråkig spiral och ni är säkert lika ledsna över det båda två!

Men du är den vuxna, du har makten att förändra er relation. Om jag var du så skulle jag börja med att backa och lätta på krav och tjat. Bara backa. Och försöka ha så mysigt det bara går i vardagen. Du behöver inte säga ja till allt hon vill ha, men du behöver inte heller alltid säga nej bara av principskäl. Det är inte hela världen att äta lite för mycket glass ibland.

Du kan också berätta för henne att du upplever att det har blivit lite trist mellan er, att du nog har tjatat lite för mycket, varit kanske lite för arg. Men att du vill ändra på det så att ni kan ha det bättre tillsammans. Försök hitta din kärlek till henne, bakom allt det här jobbiga, och se er relation istället för bara din fostran. 

Exakt där kom det jag försökte få fram . Därför är det bättre att bygga sin relation på ärlighet än straff, så

Ts dotter vågar erkänna att hon gjort fel, då kommer problemet ur världen, mina döttrar är uppfostrade på det viset och jag har inte haft några som helst problem med att dem försöker undankomma sanningen utan de erkänner när dem gjort fel.

Herregud, hon är 7,5. Det låter som att du inte är äldre än så själv, då du borde veta och begripa att barn ?ljuger?. Deras hjärnor är inte vuxna förrän efter 25 så hon har rätt lång bit kvar att utvecklas till en ansvarstagande vuxen. Att straffa henne för att hon beter sig som barn gör i den åldern visar ju bara vilken olämplig och omogen förälder du är.

Håller helt med här. Det är SVÅRT att vara förälder. Och man kan inte förvänta sig att man kommer att göra allt precis rätt hela tiden, man är ju bara människa, och barnen är också bara människor med alla sina egenheter, förväntningar och olika utvecklingssteg.

Men man kan alltid backa, säga förlåt, rätta till, börja om. Och det är ju också nåt man vill lära barnen, att man kan ändra sig när man tänkt efter, att man sa dumt förut men nu vill man säga förlåt för det. 

Nu låter du verkligen olämplig om du är såpass instabil och reagerar med att hota om självmord när du får kritik..!