Råd kring 7.5 åring

Det bästa ni kan göra är att inte göra en så stor grej av det hela. Om det blir enorma konsekvenser av en lögn så kan jag lova att det enda som händer är att nästa lögn blir mer utvecklad. Hon är bara 7. Visst kan man säga att man inte accepterar lögner osv men barn ljuger.ch ju hårdare straff desto större lögner får de dra till med.

Vuxna ljuger också. Du själv tvekar ju om du ska berätta sanningen för den som har kalaset eller om du ska ljuga.

Fastna inte i sådana oflexibla mönster, det är alldeles för hårt och din dotter är för liten. Har du frågat henne varför hon ljög? Svaret kan bli mer klarsynt än man anar när man frågar förutsättningslöst och utan massa moral.

Det kan öppna för ett samtal om lögner och rädsla, om skuld och skam. Och det kan ge er så himla mycket på längre sikt, medan ett hårt straff bara kommer skapa en klyfta mellan er.

Det är här det fina i kråksången kommer in! :) det du ska säga är att du tänkt efter och kommit fram till att du tog ett beslut när du var arg som du ångrar nu. Det du lär din dotter med det är såååå mycket mer värt än ett stängt straff eller ett uppläxande samtal. Det du lär henne är nämligen att man kan göra fel och man kan säga det. Du lär henne också att man kan stå för sina misstag utan att skämmas ihjäl.

Du kan t o m säga att du funderade på att ljuga för den som har kalaset och var inte DET tokigt?

Öppna upp dig själv och visa dina egna tillkortakommanden - det är så barn lär sig.

Kan tillägga att mitt ena barn ljög som en häst travade i den åldern. Hon är jätteärlig nu vid 14 års ålder. Så det är inte så att de måste Lucas som små för att inte bli förstörda, tvärtom.

Jag tror att det som står emellan er i er relation snarare är din egen rädsla för att inte älska henne tillräckligt. Jag tror inte alls kärleken är pausad, du är bara osäker.

Kan mycket väl vara så att hon tolkar uppmärksamhet i termer av att få saker men det är inte hela världen det heller. Den uppmärksamheten du ger henne när du pratar med henne om att du gjorde fel när du förbjöd kalaset är den sundaste uppmärksamhet du kan ge. Den KOMMER stanna kvar som ett viktigt minne hos henne. Och du kommer säkert inte få någon effekt direkt utan varje sån liten byggsten blir tillslut en helhet.

Viktigt då att du inte gör samtalet till ännu en uppläxning. Lita på att du har visat att du inte gillar att hon ljuger. Hon vet det. Men det du vill är ju att hon är ärlig för att hon vill vara det, inte av rädsla för straff. Eller hur?

Var ärlig med hur du känner fast på en lagom nivå för ett barn så LÄR du henne ärlighet. Äkta ärlighet. Inte redigpetter-ärlighet som bara blir en fasad.

Säg till henne att du tycker hon är så himla bra och fin och att du vill ha en bra sommar med henne. Det kanske känns lite fejkat i situationen men sådant stannar kvar i barnet. Hedersord.

Jag vill också tillägga att sådana här tankar har nog alla föräldrar. NEJ NU är det nog! NEJ NU ska ungen lära sig veta hut! Sen vacklar man. :) och tur är väl det!

Jag har varit konstant osäker runt mycket runt mina barn. Idag är de i tonåren och jag kan villigt erkänna att de flesta bråk varit rätt meningslösa och när vi hamnat i dålig spinn har det ALLTID slutat med att jag tillslut fått ta ett nytt grepp på situationen och det greppet har inte varit straff eller konsekvenser utan att ÖSA på med kärlek och empati. Det är sådant som bryter cirkeln. Och man får ge sig själv lite empati också. Men då gäller det att man ser vad man gör fel och förlåter sig själv. Så verkligen: det är inget konstigt att vara osäker som mamma. Och efter långa perioder av tjafs så känner man inte så mycket kärlek. Men den finns där! Och din dotter älskar dig - det är det enda barn kan göra. Hon är helt beroende av dig och pappan för att överleva och bandet är starkare än något du resonera kring.