Var är de rosa molnen?
Är gravid med mitt första, extremt efterlängtade barn. Lite mer än halvvägs in i graviditeten, men jag funderar på det här med de där rosa lyckomolnen folk verkar vandra runt i (åtminstone på Instagram). Jag känner kanske inte den där totala euforin en del verkar hamna i, där man målar magen, går runt med ett ljuvt leende och säger att lyckan är det finaste de varit med om.
Jag är extremt tacksam och glad över att ha kunnat bli gravid, som äldre (38) är det ingenting jag tog för givet, men ändå verkligen hoppades på. Har velat ha barn väldigt länge. När jag ser magen i en spegel tycker jag det är något som är fint att vara med om, och när bebisen sparkar så det känns och syns är det lite tufft, och jag spenderar rätt mkt tid varje dag att klappa och dutta på magen, så det blir som en liten lek mellan mig och barnet.
Men jag svävar inte på moln, utan det hela känns mer som naturligt, ett ja, så här är det nu. Sparkarna känns inte konstiga eller ovanliga utan som om kroppen är van dem och säger att det är så det ska vara. Det känns helt enkelt som det är normalläge, bara att jag är uppenbart rund.
Finns någon annan som inte upplevt den där ?instagrameuforin? där allt bara verkar ljuvt?
Kanske är det till del att det är pandemi så gravidresan är mer ensammen nu än den skulle varit i en icke-pandemi? Kanske är det att den oro jag haft för missfall och corona gör att jag delvis känt att jag vill ta mig igenom graviditeten för att kunna träffa mitt barn? Vet inte. Eller så är jag inte en person som blir så överexalterad för saker.
Jag ser verkligen fram emot att vara mamma och förälder, alla äventyr vi kommer göra ihop, alla utmaningar och allt nytt. Längtar till det. Ser fram emot att träffa den här krabaten som jag pratar med om dagarna nu. Men jag hade trott att en graviditet vore mer av cravings, gå-på-moln och en känsla av att livet är annorlunda, större och heeeelt magiskt ;).
