Rädd för att skaffa barn med min nya partner…

Hej!

Jag fick 191101 en helt fantastisk dotter, dock fick jag henne med en narcissist som under två år misshandlade mig både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. När dottern föddes så insåg jag ett och annat, bland annat att jag inte var problemet som han fått mig att tro hela tiden, så med hjälp av min psykolog fick jag hjälp att ta mig ur den relationen. Jag mår idag bra, jag kan fortfarande bli väldigt ledsen över hur illa det faktiskt var i den relationen, men jag har aldrig varit såhär stark som jag är idag. Och för att inte tala om min dotter som jag har, min lilla älskling som jag gör allt för! Som det ser ut idag har jag henne 70% och hennes pappa har henne resterande 30%. 1 november i år blir hon 2 år. Jag har sen februari träffat en HELT UNDERBAR man. Han är helt otrolig. Han skulle aldrig lägga ett finger på mig eller försöka psyka mig, och det är jag helt säker på. Vi har fallit pladask för varandra och jag verkligen känner hur han avgudar mig. Han säger varje dag till mig hur stolt han är över mig och att jag är den grymmaste tjejen som sköter om ett jobb, ett barn och ett hus helt ensam! Han gör mig verkligen så lycklig. Han har inga barn sedan tidigare och han vill väldigt gärna ha barn och flytta ihop, helst inom ett år. Jag däremot, vill såklart allt dedär, men jag blir så orolig att min dotter ska känna sig utanför. Hon tycker om honom massor men tänk om hon skulle känna sig utanför om vi om typ 1-2 år skaffar ett syskon till henne. Jag går sönder när jag tänker tanken. Hon är ju min number one ALLTID. Så ni som har barn med olika partners, hur reagerade era tidigare barn? Nu är min dotter såpass liten så hon kanske växer upp i att det är hennes vardag, iallafall bättre än om hon skulle vara 9 år och behöva få ett syskon kanske? Ös på med era historier!!!!

Nu menade jag inte att vi ska flytta ihop imorgon, jag menar om 1-2 år, men det kanske inte gick fram tydligt. Jag och dotterns pappa gick isär när hon var 6 månader så hon har sen hon va pytteliten varit van vid att vi inte bor ihop. Och nej jag funderar inte på att skaffa barn med honom ikväll, men när man träffar någon och har barn sen tidigare så går man ganska snabbt in på vad man söker, jag behöver veta vad personen söker, utifall det är något att satsa på. Hade han inte velat ha en relation eller en framtid ihop så hade jag inte presenterat dottern för honom nånsin, så varför vi har pratat om barn är för att vi ska veta var vi vill i framtiden. Folk är så jävla gnälliga här men lik förbannat är jag korkad och gör inlägg här ändå. Suck

Nu menade jag inte att vi ska flytta ihop imorgon, jag menar om 1-2 år, men det kanske inte gick fram tydligt. Jag och dotterns pappa gick isär när hon var 6 månader så hon har sen hon va pytteliten varit van vid att vi inte bor ihop. Och nej jag funderar inte på att skaffa barn med honom ikväll, men när man träffar någon och har barn sen tidigare så går man ganska snabbt in på vad man söker, jag behöver veta vad personen söker, utifall det är något att satsa på. Hade han inte velat ha en relation eller en framtid ihop så hade jag inte presenterat dottern för honom nånsin, så varför vi har pratat om barn är för att vi ska veta var vi vill i framtiden. Folk är så jävla gnälliga här men lik förbannat är jag korkad och gör inlägg här ändå. Suck

Vadå gnälliga? Folk skriver kommentarerna i all välmening, och kanske kan det också vara sådan att flera av oss har erfarenheter ifrån destruktiva förhållanden. Själva. Ifrån vänner. Rent av både och.

När jag läste din TS? Mina varningsflaggor vevar. Det är så fruktansvärt löjligt klassiskt att människorna som är benägna till att ruinera sina partners, är charmiga, får den andre att känna sig oerhört sedd och älskad. Tar en med storm, och allt känns så bra och så rätt. Det går fort fram. Det är också inte helt ovanligt att man hamnar i fler destruktiva relationer, man må vara stärkt och allt det där, men att bryta det mönstret/naiviteten som gjorde att man hamnade i det där första destruktiva förhållandet? Det är inte så jäkla lätt alla gånger, och oftast inte sånt man tänkt på att analysera under terapin..

Så jag finner det varken gnälligt eller konstigt att du får kommentarer om att sakta ner, vara vaksam.

Tycker det är härligt att ingen svarar på frågan i mitt inlägg..

Jag förstår er fullt ut. Men om jag ska förklara lite mer invecklat så ni förstår, så har jag träffat idioter genom alla år, värst var min dotters pappa. Jag har bearbetat mycket och har varit på x antal dejter och känt av direkt när det funnits varningsflaggor. Killen jag träffar nu, inte min smak, han är inte vrålsnygg, väldigt blyg, varit i ett enda förhållande för 4 år sedan som varade i ca 2 år. Han är en riktig tönt, jag är ganska övertygad om att han är såhär förtjust i mig för att han inte kan förstå hur han kunde få en tjej som mig, för jag är en rätt så populär tjej som inte behöver göra så mycket för att få den jag önskar. Det låter rätt så malligt de jag skriver, men så är det. Hade Brad Pitt hört av sig till mig hade jag blivit sådär förtjust i honom, för det är någon jag inte trodde jag kunde få, förstår ni min tanke? Jag förstår att ni menar väl, men jag är helt hundra på att han jag träffar INTE är en narcissist, psykopat eller sociopat.