Min man har varit otrogen för andra gången på ett halvår. Jag valde att inte göra en stor grej av det eftersom att vårt barn fyllde år dagen efter jag fick reda på det, men nu är det dags att dumpa honom.
Jag är gravid och har en 2-åring, och min man är min första kärlek. Det gör så ont i mig och jag vet att det finns en stor risk att jag förlåter honom igen, men det går helt enkelt inte den här gången. Så kan ni övertyga o pusha mig??
Min kille har varit otrogen 3 gånger, också min första kärlek. Blir vana att förlåta precis som de blir vana för dem att vara otrogna.
Det är bara som att jag inte har en personlighet utan honom. Jag har varit med honom hela min ungdom och det känns typ onaturligt att vara utan honom? Tror det är det som gör det svårt, annars är jag väldigt tydlig med vilken typ utav människa jag vill ha i mitt liv
Jag tänker såhär; oavsett hur länge ni varit ihop och hur du definierar dig som person så har idioten varit OTROGEN UNDER TIDEN DU BÄR HANS BARN! Du har det eventuellt skitjobbigt under graviditeten, eventuellt känner du dig inte särskilt attraktiv och behöver din man mer än nånsin? då passar han på att svika dig, inte bara en gång utan två. Minst. Kan ha missat men hur kom otroheten fram? Hur ska du kunna ta dig samman och vara en bra mamma åt två barn om du inte mår väl? Du har inte gjort nåt fel, lämna honom med stil och fokusera på dig och barnen. Du kommer inte ångra dig, han förtjänar inte dig och ?er? familj efter detta.
Är det för sent för abort?
Det fanns nån sorts känsla att något var lurt, pga återkommande drömmar och att du valde att agera? Bortsett från att han försöker skuldbelägga dig; har han erkänt och har han bett om ursäkt (och då inte skyllt på dig?)
Den enda som förstör familjen är han men givetvis gör han allt för att skuldbelägga dig. Han är den felande länken, inte du eller nån annan. Var otroheten med samma person?
Du måste lämna som sagt. En vacker dag träffar du en person som är rätt för dig och som behandlar dig väl.
Jag har inte samma relationsbakgrund som du men i ung vuxen ålder var ju relationer många gånger smärtsamma. Var tillsammans med en kille som var otrogen och precis som du så visste jag inget annat, han var klyschigt nog luften jag andades. Första gången han var otrogen satt jag snällt och väntade på honom, blev orolig, ringde, gick till hans lägenhet, lampan var tänd. Och så var han, på nån annan. Det gjorde så ont när jag fick reda på det, minns det fortfarande. Jag valde att fortsätta med honom men betedde ju mig likadant tillbaka haha. En gång gav han mig en flaska vin, som jag delade me en kille som sen kom att bli min pojkvän. Lite ot meeeeen lämna NU.
Har pratat med den andra tjejen nu och tydligen har dom inte träffats, men han tjatade om att få bjuda ut henne. När jag berättade att jag visste så sa han att jag kan gå, för han orkar inte med mig ändå. :(