"Allt ser inte helt normalt ut"

Jag beklagar verkligen. Mina barn vet. De flesta i vår närhet vet då det har varit svårt att dölja den växande magen. Får panik nu. Vill inte träffa någon och behöva förklara. Vill inte prata om det. Vill bara förtränga det helt. Vill inte föreställa mig hur fruktansvärd en process inför och under avbrytandet är. Men det är det enda jag tänker på. Vill inte mer. Fattar att man aldrig blir hel som människa igen. Jag är livrädd inför läkarbesöket. Jag vill inte. Och barnmorskan var så pruttig nuttig. Klappade på mig och sa med beklagade röst: vad tråkigt. Hatar henne. Hatar hatar hatar henne att hon behandlade mig som att det är kört.