"Allt ser inte helt normalt ut"

Var på rutinultraljudet igår. Hade längtat såklart. Var ensam och min man och mina barn är på semester. Efter en stund stänger hon av apparaten och säger att allt inte ser helt normalt ut. Hon kan inte riktigt sätta fingret på det men ville att en läkare skulle titta. Fick en ny tid idag. Jag blev helt apatisk och har bara legat i sängen och gråtit sedan dess. Förväntar mig bara det värsta. Min man kom hem så jag slipper gå ensam idag. Men jag är förkrossad. Tänker bara att nu är det kört. Ligger och tänker på hur en abort går till. Bebisen sparkar och jag vill inte känna. Snälla säg att jag inte är ensam om att vara med om detta. Berätta om hur det var för er.

Var på rutinultraljudet igår. Hade längtat såklart. Var ensam och min man och mina barn är på semester. Efter en stund stänger hon av apparaten och säger att allt inte ser helt normalt ut. Hon kan inte riktigt sätta fingret på det men ville att en läkare skulle titta. Fick en ny tid idag. Jag blev helt apatisk och har bara legat i sängen och gråtit sedan dess. Förväntar mig bara det värsta. Min man kom hem så jag slipper gå ensam idag. Men jag är förkrossad. Tänker bara att nu är det kört. Ligger och tänker på hur en abort går till. Bebisen sparkar och jag vill inte känna. Snälla säg att jag inte är ensam om att vara med om detta. Berätta om hur det var för er.

Hej,

Jag gick nyligen igenom nått liknande. Har haft svårt att prata och dela med mig om det men om de kanske kan lugna dig så delar jag med mig för den sakens skull. På RUL fick vi veta att det var något fel på hjärtat - BM fick ej sätta diagnoser eller förklara vad det innebar eller något så gick hem med info om ett hjärtfel - men att inte försöka googla för då läser man bara en massa hemskheter. Så istället gick jag hem och grät o grät tills jag inte kunde gråta mer. Hade några dagars väntan på läkarbesöket och tiden däremellan va hemsk, föreställde mig allt möjligt. Där och då fick vi lite mer info och framförallt veta att det var ett milt hjärtfel men att allt måste konstateras av kardiolog. Efter besöket hos kardiologen hade vi mer info och kände oss tryggare. Det sista som återstod var ett fvp - som nyligen kom tillbaka som normalt.

Så vi gick igenom något liknande med ett stort ovetande av vad som väntade, men för oss har det gått bra ändå. Hoppas det går bra för er med!

Jag var med om liknande förra året. Inväntade RUL för att sedan berätta för mina barn att de skulle få ett lillasyskon, men det blev inte så?

På ultraljudet upptäcktes missbildning. Fostervattenprov gjordes samma dag och läkare dubbelkollade, ja där var missbildning. Fick samma bekräftat drygt en vecka senare på specialistsjukhus och vi valde då att avbryta. Fick då vänta ytterligare en vecka på socialstyrelsen att godkänna och jag lades in 21+3 att avbryta. Det var det värsta jag gjort i mitt liv och kommer aldrig må bra efter detta?

Jag beklagar verkligen. Mina barn vet. De flesta i vår närhet vet då det har varit svårt att dölja den växande magen. Får panik nu. Vill inte träffa någon och behöva förklara. Vill inte prata om det. Vill bara förtränga det helt. Vill inte föreställa mig hur fruktansvärd en process inför och under avbrytandet är. Men det är det enda jag tänker på. Vill inte mer. Fattar att man aldrig blir hel som människa igen. Jag är livrädd inför läkarbesöket. Jag vill inte. Och barnmorskan var så pruttig nuttig. Klappade på mig och sa med beklagade röst: vad tråkigt. Hatar henne. Hatar hatar hatar henne att hon behandlade mig som att det är kört.

Jag beklagar verkligen. Mina barn vet. De flesta i vår närhet vet då det har varit svårt att dölja den växande magen. Får panik nu. Vill inte träffa någon och behöva förklara. Vill inte prata om det. Vill bara förtränga det helt. Vill inte föreställa mig hur fruktansvärd en process inför och under avbrytandet är. Men det är det enda jag tänker på. Vill inte mer. Fattar att man aldrig blir hel som människa igen. Jag är livrädd inför läkarbesöket. Jag vill inte. Och barnmorskan var så pruttig nuttig. Klappade på mig och sa med beklagade röst: vad tråkigt. Hatar henne. Hatar hatar hatar henne att hon behandlade mig som att det är kört.

Var på rutinultraljudet igår. Hade längtat såklart. Var ensam och min man och mina barn är på semester. Efter en stund stänger hon av apparaten och säger att allt inte ser helt normalt ut. Hon kan inte riktigt sätta fingret på det men ville att en läkare skulle titta. Fick en ny tid idag. Jag blev helt apatisk och har bara legat i sängen och gråtit sedan dess. Förväntar mig bara det värsta. Min man kom hem så jag slipper gå ensam idag. Men jag är förkrossad. Tänker bara att nu är det kört. Ligger och tänker på hur en abort går till. Bebisen sparkar och jag vill inte känna. Snälla säg att jag inte är ensam om att vara med om detta. Berätta om hur det var för er.

Tack för alla svar. Tyvärr kommer det inte gå vägen. Det finns knappt något fostervatten vilket har lett till att bebisen ligger i samma position och troligtvis har gjort länge. Den ligger liksom ihopvikt, huvudet är för litet och tillplattat pga brist på vatten. Läkaren kunde inte bedöma hjärna, ryggrad eller hjärta då det inte går att se utan vatten. Vi fick valet att gå vidare och göra moderkaksprov och röntgen för att kolla ryggen och eventuella kromosomfel. Oavsett om det är normalt så kvarstår problemet med vattnet. Huvudet är redan påverkat och den kan uppenbarligen inte flytta sig och kommer bli krokig. Den får heller inte träna lungorna. Vi kommer att avbryta och det är fruktansvärt tungt, sorgligt och mörkt. Vi är superledsna och sörjer. Det känns så overkligt. Igår kände jag att jag aldrig ville gå igenom detta igen. Nu känner vi båda att vi är så inställda på tre barn att vi nog kommer vilja försöka igen. Det känns ändå som ett litet ljus i mörkret.

Tack för alla svar. Tyvärr kommer det inte gå vägen. Det finns knappt något fostervatten vilket har lett till att bebisen ligger i samma position och troligtvis har gjort länge. Den ligger liksom ihopvikt, huvudet är för litet och tillplattat pga brist på vatten. Läkaren kunde inte bedöma hjärna, ryggrad eller hjärta då det inte går att se utan vatten. Vi fick valet att gå vidare och göra moderkaksprov och röntgen för att kolla ryggen och eventuella kromosomfel. Oavsett om det är normalt så kvarstår problemet med vattnet. Huvudet är redan påverkat och den kan uppenbarligen inte flytta sig och kommer bli krokig. Den får heller inte träna lungorna. Vi kommer att avbryta och det är fruktansvärt tungt, sorgligt och mörkt. Vi är superledsna och sörjer. Det känns så overkligt. Igår kände jag att jag aldrig ville gå igenom detta igen. Nu känner vi båda att vi är så inställda på tre barn att vi nog kommer vilja försöka igen. Det känns ändå som ett litet ljus i mörkret.

Det här kanske är tabu men jag önskar att mitt barns missbildningar syntes så jag hade haft möjlighet att välja om jag ville avbryta eller inte. Mitt RUL så var det något som inte stämde men det var ingen som gick vidare med det utan hamnade inom marginalen för mänsklig faktor/tekniskt misstag och blev lugnad med att det är säkert ingenting utan bara nån som såg fel typ... Jag var 22 är gammal och statistiskt sett en frisk förstagångsmamma med stor sannolikhet skulle föda friskt barn...

Mitt barn föddes med downs syndrom och hjärtfel och multiallergisk och en CP-skada.... Ibland önskar jag att hon inte hade fötts. Det är inget värdigt liv. Jag älskar henne men...

Jag beklagar allt som händer er just nu ?? På RUL i slutet av januari upptäcktes ett stort ryggmärgsbråck på vår dotter som ej gick att operera. Hon hade stor påverkan på hjärnan och skulle inte klara sig. Vi fick egentligen aldrig något val (lite som det låter som ni inte heller riktigt har ett val). Det är det värsta jag gjort i hela mitt liv, men man överlever. Och barnet man var finns alltid med en. Även om livet inte blev som man tänkt så kommer det en annan dag längre fram. Första veckorna var bara mörker, ett hål, nu är det 5 månader sen hon föddes och vi är gravida igen i v.15. Inväntar RUL i v.20 och skräcken är såklart stor. ????????