Borderline i relationer
Jag smittades av borderline av mitt ex. Det började med att han var svartsjuk och kontrollerande, och jag gjorde allt för att inte ge efter. Tillslut orkade jag inte stå emot längre, och började då kontrollera honom för att inte ensam vara ett offer.
Mådde skit. Konstanta bråk. Han gick igenom allt som var mitt. Konstant.
Innan honom hade jag haft en 2,5 år lugn relation utan svartsjuka.
Det tog slut och jag träffade sedan en ny man som även han vart i en relation med en borderline. Han i sin tur var så rädd att bli lämnad att han själv gjorde slut stup i ett. Och jag som var livrädd för att bli lämnad dog inombords och tiggde och bad om att hans skulle ta mig tillbaka, och när allt var lugnt så startade jag bråk igen för att på nått skevt sätt få bekräftelse. Gottade mig i min egen fruktansvärda ångest.
Jag gick igenom hela hans facebook in i minsta detalj. Jag visste allt om honom utan att han visste att jag visste. Var besatt och satt och tittade konstant på om han var inloggad på messenger. 100% av min energi gick åt att tänka på/kontrollera honom, utan att han visste.
Ville inte heller umgås konstant utan åkte gärna hem snabbt för att undermedvetet såra honom och på så sätt trigga igång en reaktion. Drack i min ensamhet för att dämpa min ångest.
Tillslut insåg jag att vi inte kan ha det sådär. Att han gjorde slut konstant triggade mitt beteende. Jag insåg då att jag måste lämna relationen för att må bra, och det var det som fick oss att börja prata på riktigt. Vi pratade om våra brister, rädslor och känslor.
Vi fick en förståelse för varandra och insåg att alla våra bråk byggde på missuppfattningar och trauman från tidigare relationer. Han var otrygg/undvikande och jag otrygg/ambivalent.
Där hittade jag en trygghet- att vara 100% transparent.
Nu har 3 år gått och jag har helt släppt min svartsjuka och mitt behov av kontroll.
Jag led av ptsd ett tag men jag berättade för honom vad som triggade min ptsd och han hjälpte mig i de situationerna. Nyligen hamnade jag i en sådan situation och det var först efteråt som jag märkte att jag inte hade reagerat alls. Tidigare fick jag panik.
Jag har hittat bekräftelsen i tryggheten i vår relation, och inte i hans ilska/sorg. Drömmer fortfarande att han lämnar mig, men jag har även i drömmen börjat förstå att han älskar mig.
Vi är inne på vårt 7:e år och jag är lycklig.