Barnets fel att det att det blev skilsmässa

Jag förstår verkligen din dotter TS.. och jag blir ledsen när jag ser att människor svarat på ett nedlåtande, oförstående och dömande sätt. Som "Drottningen 1970" skrev:

"Din dotter är sjuk i huvudet. En skilsmässa är något som de vuxna och enbart de vuxna har ansvar för. Så vidrigt att skylla på barnet."

Jag har själv ett barn med ADHD och autism nivå 1. Jag och maken vränger oss ut och in varje vecka för att göra allt så bra vi kan för vårt barn. Vi älskar varandra, men den här orealistiska arbetsbördan som finns i vårt liv 365 dagar om året kör slut på oss. Alltså fullkomligt. På alla sätt som finns. Jag har många gånger känt att nu orkar jag inte mer. Att vi måste offra vårt äktenskap om vi ska överleva. Den orimliga stress och arbetsbörda det kan innebära att ha ett barn med NPF-problematik har fått mig att tappa livsgnistan totalt. Så att man skiljer sig för att överleva har jag full förståelse för.

Min man har dock varit tydlig med att han inte vill att vi ska skiljas, men han förstår hur jag känner, att jag inte orkar mer. Vi har börjat kolla på att skaffa en liten extra-lägenhet där jag kan få ladda batterierna emellanåt. Jag är så tacksam för att min man är så förstående och stöttande, tacksam för att vår grundkärlek till varandra är så stark. Hade han skuldbelagt mig, så som din svärson gör gentemot din dotter, så hade jag gått under och vårt äktenskap hade varit över. Din svärson behöver vara mer förstående gentemot din dotter, att vi alla har olika förutsättningar för att klara av tuffa utmaningar i livet.

NPF-problematik är ju högst ärftligt och jag har, i samband med att vårt barn har fått sina diagnoser, kommit fram till att jag själv också sannolikt har en eller ett par NPF-diagnoser (står i kö för utredning). Jag upplever att jag klarar den här stressen sämre än vad min man gör och att det alltså har sin grund i att jag själv antagligen också har NPF- problematik. Men som sagt, min man är stöttande och förstående inför att det ligger till på detta vis. Min man resonerar som så att han har mig hellre som partner 50% av tiden, än inte alls.

Så jag blir ledsen av att läsa att din svärson "trycker ned" din dotter genom att säga att det är henne det är fel på. Det är inte henne det är "fel" på, det är kombinationen som är "felet". Hade din dotter bara fått "normala barn" utan NPF-diagnoser så hade ju inte denna svåra situation uppstått. Men tyvärr har jag lärt mig att om man själv har NPF-problematik så är oddsen höga för att man ska få en avkomma med NPF-problematik. Som sagt, det blir en dålig kombination.

Angående din dotters situation så förstår jag hennes känslor för sonen. Har man haft det så tufft under lång tid så kan kärleken till både man och barn dö. Men kärleken kan komma åter om man får ett andrum. Någonstans att ladda batterierna, en chans att komma ikapp sig själv. Så jag tänker att det är jättebra att din dotter och hennes man har skaffat en tvåa som de turas om att bo i. Alltså verkligen ett jättebra upplägg enligt mig. Att par som har barn med NPF-problematik separerar är snarare regel än undantag. Så om dom kan undvika en regelrätt separation med detta upplägg så är det ju jättebra! 

Sen är detta med din svärsons attityd gentemot din dotter något som han behöver ändra på. Det är ju inte hållbart för någon att vara i en långvarig relation där man inte blir förstådd och där man bli dömd för tillkortakommanden som man inte rår för. Han visar ju tydligt med sitt resonemang att han inte förstår din dotter. Styrkekram till dig och till din dotter, jag förstår hur tufft hon har det. <3

..jag vill bara tillägga TS, att dels så kanske det är så (precis som du själv skrev) att din dotter också har problematik som gör att hon klarar av denna stress sämre an vad hennes man gör. Men jag tror också att det kan ha att göra med att hon som mamma har andra krav på sonen än vad sonens pappa har. Kanske ställer hon krav på sonen angående tandborstning, allmän hygien, om uppförande och om rutiner. Sonen slår bakut och riktar all sin aggressivitet gentemot henne. Pappan i sin tur ställer kanske inga krav alls på sonen och blir således inte heller bemött med aggressivitet från sonens sida. Det kan då verka som att pappan "klarar av" sonen bättre än vad mamman gör. Resultatet blir då att sonen, under pappans "pass", aldrig borstar tänderna, aldrig duschar, endast äter föda som innehåller stora mängder socker, aldrig går till skolan och spenderar ALL sin vakna tid med att spela datorspel. Så, att mamman, din dotter, "klarar av" sonen sämre än vad pappan gör kan alltså vara en sanning med modifikation.

Det var ju ett jättebra förslag som någon skrev, att din dotter bara har sonen varannan helg, så får pappan ta resten. Skolan och tandvården kommer antagligen reagera inom ett år på förändringen och då får pappan ta de samtalen med berörda instanser samt ta sitt ansvar i att åstadkomma den förändring med sonen som instanserna efterfrågar (tex att få sonen att börja borsta tänderna, gå till skolan osv). Så får vi se sen hur dömande han är gentemot din dotters "oförmåga" att klara av sonen. Kram <3