Snälla pappor ni kan väl bättre?

Jag uppfattar det som att du själv inte har det på detta sätt i din relation?

Tyvärr verkar det skrämmande vänligt. Men jag vill också ge lite perspektiv.

Jag har sedan vårat barn föddes, nu två år, tagit i princip alla nätter och gått upp alla morgnar (med ett barn som vaknar 04) och utan tvekan haft det stora ansvaret för barnet.

I början var pappan mer involverad i att kliva upp på morgonen och bära vid skrik osv. Men vi insåg snart att hans (och vårat) liv inte fungerade under de förutsättningarna.

Bakom detta finns anknytningsproblematik, depression och ljuskänslighet hos pappan. Dessutom är han otroligt känslig för sömnbrist och fungerar inte över huvud taget efter för lite sömn eller att ha gått upp för tidigt på morgonen. Allt detta har naturligtvis försvårat hans och barnets relation.

Utifrån sätt har det troligen sett ut som att jag gör allt. En bild som blir felaktig då han instället skött i princip allt i hemmet.

Nu är det säkerligen inte så att sådan problematik ligger bakom särkilt ofta. Men det kan vara bra att vara medveten om.

Dömande blickar från omgivningen har gjort vårat liv svårare med en känsla av att man hela tiden måste försvara sig eller förklara sig.