Orkar inte vara duktig längre

Hela livet har jag varit omtalad som duktig. Alla berättar hela tiden hur duktig jag är. När jag var liten och gick på förskola var jag duktig som var snäll och hjälpsam och lekte snällt med andra barn och inte gjorde så mycket väsen av mig. I lågstadiet var jag duktig på lektionerna och duktig som visste hur man uppförde sig i klassrummet, duktig som kunde gå hem själv och dukig som kunde vara hemma själv och duktig som ringde mamma och pappa och sa att jag lekte med en kompis och duktig som kom hem i tid till middagen eller ringde och frågade om det var ok att äta hos kompisen. I mellanstadiet var jag duktig på samma sätt och duktig som klarade att ta bussen till mormor och till mammas jobb själv och duktig som kunde handla på vägen hem från skolan och duktig som kunde laga mat och duktig som kunde baka till mammas jobb. I högstadiet var jag duktig som gick till skolan trots omständigheter hemma och i skolan, jag var duktig elev som kunde saker, jag var duktig för att jag hade extra saker med mig som mina klasskompisar kunde låna, sudd och pennor och linjaler och pennvässare. Jag var duktig som gjorde amitiösa projekt i alla ämnen inklusive slöjden och hemkunskapen. Jag var duktig som hjälpte mamma och pappa när pappa var sjuk så mamma inte behövde dra hela lasset själv. När jag gick i gymnasiet var jag duktig i skolan och duktig när pappa gick bort och hjälpte mamma med allt runt om och duktig, duktig, duktig.  Jag var till och med duktig när jag fick barn som 20-åring och inte hoppade av högskoleutbildningen och tog hand om barnet helt själv utan mammas hjälp

Jag vill inte vara duktig längre. Jag är så jävla trött på att vara duktig. Hade jag inte haft barn så hade jag supit mig full och satt mig framför tåget.