Forum Tonåring - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • 15 åring utan kompisar

    Lör 24 jul 16:40 Läst 0 gånger Totalt 11 svar
    Lör 24 jul 16:40

    Jag har en dotter på 15 år, hon börjar 9:an till hösten. Hon har inga vänner varken i skolan eller på fritiden. Hon tycker det är jobbigt när hon går i skolan vilket resulterar i att hon inte äter lunch då hon inte vill gå själv till matsalen (både lärare, skolsyster och kuratorn är inblandade).

    Min dotter vill egentligen inte bara själv men de är få tjejer i klassen och de är rätt sammansvetsade då de gått i samma skola tidigare. Min dotter har en diagnos (språkstörning) men den syns inte utåt mer att hon har svårt att ta kontakt med folk, inlärnings svårigheter mm. Hon ser ut som vilken tonåring som helst, klär dig modernt, slingat håret. Skolan är en sak men nu är det sommarlov och det är jobbigt på ett annat sätt. Hon är bara på sitt rum och pluggar engelska, tränar två ggr per dag och väger all sin mat. Hon vill inte göra nåt utanför huset. Hon pratar knappt med någon i sin familj (mig mamman, pappan eller sin 17 årige bror hon är också osams med honom). Jag föreslår saker att göra men hon vill inte göra nåt med mig (och jag förstår att när man är 15 att man inte vill hänga med sin mamma men kanske bättre än inget). Förra året hyrde vi paddelbrädor och hon gillade det jätte mycket. Jag gick då och köpte två!! I går vill hon inte åka, jo en kväll. Annars är det mest fel på hur jag gör på brädan och att jag är långsam eller att våran bil är fel eller för varm så vi inte kan åka i den. Vet ärligt inte vad jag ska göra med henne för att få ut henne ur huset. Hon vill inte göra nåt där andra människor är (typ strand, båtutflykt) har föreslagit att åka till ngn ö och ta med matsäck, spela paddeltennis, gå på yoga, ta en cykelutflykt. Allt kräver också en massa energi från mig men försöker då hon inte kan sitta inne hela sommaren. Vad kan man göra, något förslag?

    Mvh en orolig mamma

  • Lör 24 jul 16:49 #1

    Läger? Kanske?

  • Lör 24 jul 17:05 #2

    Tack för svaret. Jag letade upp en massa läger innan sommaren som jag tror skulle passa henne men inget dög och nu är nästan allt jag kollar på fullsatt, vilket jag förstår. Men det skulle vara bra och nyttigt för henne.

  • Anonym (O)
    Visa endast
    Lör 24 jul 20:10 #3

    Tränar två gånger per dag, väger all sin mat och distanserar sig från omgivningen: varningstecken för ätstörning. Behöver ju inte vara så, men ta tecknen på allvar.

  • Anonym (:()
    Visa endast
    Lör 24 jul 20:28 #4

    Om hon tränar två gånger om dagen å väger sin mat, samt drar sig undan så kan det vara tecken på ätstörningar. Kan inte tala för din dotter men använde ursäkten att ?har ingen att sitta med i matsalen?, för att slippa äta

  • Lör 24 jul 22:05 #5

    Ta hand om dig! Kan inte ens föreställa mig hur tufft det är för dig just nu, och för din dotter såklart. Håller med ovanstående om att risken finns att hon är på väg in i att få en ätstörning.

  • Lör 24 jul 22:44 #6

    Tack för alla svar, jag tänker ju själv de tankarna. Men ser ett hon äter, både frukost, lunch, middag och flera mellanmål även om det inte är jätte stora portioner. Men självklart blir jag orolig. Ringde bup i början på juli men de hänvisade till vårdcentralen (vilket jag känner inte brukar hjälpa så mkt). Fast hon har faktiskt inga vänner och förstår om hon inte vill sitta i matsalen själv. Hon har oftast med sig nåt att äta men det motsvarar inte någon lunch. Hade kontakt med skolsköterskan innan sommaren och då kanske hon skulle få sitta med några andra med problem separat i ett rum och äta. Vi tror nog hon har någon form av autism men det är inget vi har utrett än. Frågan är hur jag ska få ut henne (hon går ut och sätter sig i skuggan men det är allt).

  • Anonym (Kämpa­)
    Visa endast
    Lör 24 jul 23:06 #7

    Ge inte upp utan fortsätt kämpa. Var nöjd med små saker. Som att göra smoothie och sitta i skuggan.

  • Sön 25 jul 01:37 #8

    Spela kort ute i skuggan. Med en kanna iste.

  • Anonym (Från en 18 årig tjej)
    Visa endast
    Tis 27 jul 21:21 #9
    Apisen skrev 2021-07-24 16:40:10 följande:

    Jag har en dotter på 15 år, hon börjar 9:an till hösten. Hon har inga vänner varken i skolan eller på fritiden. Hon tycker det är jobbigt när hon går i skolan vilket resulterar i att hon inte äter lunch då hon inte vill gå själv till matsalen (både lärare, skolsyster och kuratorn är inblandade).

    Min dotter vill egentligen inte bara själv men de är få tjejer i klassen och de är rätt sammansvetsade då de gått i samma skola tidigare. Min dotter har en diagnos (språkstörning) men den syns inte utåt mer att hon har svårt att ta kontakt med folk, inlärnings svårigheter mm. Hon ser ut som vilken tonåring som helst, klär dig modernt, slingat håret. Skolan är en sak men nu är det sommarlov och det är jobbigt på ett annat sätt. Hon är bara på sitt rum och pluggar engelska, tränar två ggr per dag och väger all sin mat. Hon vill inte göra nåt utanför huset. Hon pratar knappt med någon i sin familj (mig mamman, pappan eller sin 17 årige bror hon är också osams med honom). Jag föreslår saker att göra men hon vill inte göra nåt med mig (och jag förstår att när man är 15 att man inte vill hänga med sin mamma men kanske bättre än inget). Förra året hyrde vi paddelbrädor och hon gillade det jätte mycket. Jag gick då och köpte två!! I går vill hon inte åka, jo en kväll. Annars är det mest fel på hur jag gör på brädan och att jag är långsam eller att våran bil är fel eller för varm så vi inte kan åka i den. Vet ärligt inte vad jag ska göra med henne för att få ut henne ur huset. Hon vill inte göra nåt där andra människor är (typ strand, båtutflykt) har föreslagit att åka till ngn ö och ta med matsäck, spela paddeltennis, gå på yoga, ta en cykelutflykt. Allt kräver också en massa energi från mig men försöker då hon inte kan sitta inne hela sommaren. Vad kan man göra, något förslag?

    Mvh en orolig mamma


    vet själv hur det är att vara 15 år och ensam. Det är inget roligt alls. Känner igen mig mycket av det du beskriver. Du skriver att hon bara är på sitt rum, när ja var ensam i skolan så befann jag mig också på mitt rum konstant. Just pga att jag mådde dåligt av saker som hände i skolan. Jag isolerade mig själv helt enkelt. Jag tillbringade heller inte tid med mina föräldrar för en o annan anledning. (dock inte bara pga ensamheten) 
    Sen tänker jag också på att du skriver att hon tränar och väger sin mat. Det låter i mina öron väldigt oroväckande. Kanske på vägen till ätstörning? Är det så att någon i skolan kanske kommenterat nått om hur hon ser ut, hennes vikt eller matförhållning? Det kan påverka... 
    Du skriver även att hon inte pratar med er, är osams osv...Så var det för mig också för att jag mådde så dåligt inombords och kunde inte öppna upp mig. Därav var jag tyst eller bråka jag. Nu kan jag inte svara för att det är exakt så för din dotter (känner inte henne) men kan bara utgå från mig själv av hur jag var då jag varit med om liknande situation.  
    Kanske nån aktivitet hon vill gå på som kräver att träffa folk? Finns det något du vet att hon tycker om? Sport eller annan aktivitet? Det kan leda till att hon skaffar vänner där. Och dom kan bo åt många olika håll. Kan vara kul o ha kompisar utifrån? Kanske träffar hon någon från skolan som hon lär känna? Att hon har en språkstörning kan vara väldigt jobbigt för henne att gå fram och våga prata, och därav är hon kanske utstött...om hon då får träffa folk o lära känna dom utanför skolan kan det vara en fördel? För då hittar dom nått gemensamt i sporten/aktiviteten.
    Har inte lärarna gjort nått åt situationen i klassen? Lärarna kan hjälpa henne att komma in i gänget. 
    Förstår verkligen din oro som mamma. Det är hemskt att se sitt barn på det viset, men lovar dig att det kommer bli bättre. Även fast det inte är bra nu så kommer de bli bättre
  • Lör 31 jul 17:31 #10

    Tack för alla svar och tips! Speciellt tack till dig 18 åriga tjej som tog dig tid och skriva och förstå hur det är att vara utan vänner i den åldern. Min dotter går på en stor högstadieskola så det är lätt att försvinna i mängden. Men en lärare har uppmärksammat att hon går själv och har tagit sig tid att prata och försöka engagera sig i henne. Hennes mentor har hon inget förtroende för, han kan säga rätt ut i klassen att hon är ensam och t.ex. har du inga kompisar Anna? Det vill man ju inte höra, när jag konfronterade honom om att han betygen i matte rätt ut så alla hörde tyckte han inte att det var fel?.

    Hon har tidigare när hon varit yngre provat på och gått på vissa fritidsaktiviteter länge. Det är basket, fotboll, innebandy, dans, golf och gymnastik. Sist har hon gått på kör och på en ungdomsfys på ett gym där vi bor. Men hon har liksom hoppats på att hitta kompisar utanför skolan och när det inte skett så har hon slutat. Jag föreslår och kontaktar olika aktiviteter och frågar om hon kan provgå en gång men hon hänger alltid upp sig på någon detalj och slutar eller inte vill gå. Så jag försöker verkligen!! Om du 18-åriga tjej eller någon annan läser detta, tror du/ni att det skulle hjälpa att gå till en samtalsterapeut? Om hon vill förstås, jag kommer inte tvinga henne. Hon går hos kuratorn på skolan redan. Men tänkte att det kan vara skönt att få prata med någon utomstående, vi föräldrar finns ju här och det har vi sagt men det är ju inte samma sak. Tack till alla som orkar läsa????

  • Anonym (Poppy­)
    Visa endast
    Sön 1 aug 21:51 #11

    Hej,

    Det är inget lätt situation. Jag känner igen så mycket från min systerdotter när hon var i tonåren:dra sig undan, inga kompisar, bråk med föräldrarna, konflikter i familjen, väga mat, träningen. I hennes fall bottnade problemen i mobbning. Vi höll på att förlora henne I anorexin.

    Nu, 10 år senare, är hon frisk. Om man nu kan bli frisk från anorexin. Jag vet inte men ber till Gud att det ska vara så.

    Det som hjälpte var samtalsstöd och naturligtvis vård för anorexin. Andra saker som också hjälpte var att hon bytte skola, att man aktivt försökte hitta aktiviteter som gav möjlighet till kontakt med jämnåriga (det behöver inte alltid bli vänskap men mötena samt samtalen med jämnåriga är viktiga), relationer med jämnåriga kusiner.

    Jag hoppas verkligen att det blir lättare. Nu är det snart sista året i högstadiet, sedan gymnasiet. Kanske ni kan få henne att blicka framåt på det.

    Kram

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll