Sen abort pga graviditetsdepression?
Skulle vara så tacksam om någon som varit i liknande situation orkar dela med sig av sina erfarenheter av graviditetsdepression.
Hoppas att någon orkar läsa.
Jag har som förstått drabbats av graviditetsdepression och svår panikångest.
Har tidigare ingen erfarenhet av psykisk hälsa utan den har kommit i samband med graviditeten. Brukar vara väldigt glad och positiv. Fick diagnos HG och har varit väldigt dåligt fysiskt men skulle säga att det nu gått över till psykiskt dåligt mående.
Jag har ett ordnat liv och kan inte sätta fingret på varför jag har sådan stark ångest, den är närvarande varenda sekund och så outhärdlig att jag har bokat en tid för sen abort nästa vecka.
Jag är dock väldigt rädd för vad en sådan abort kommer att göra med mig så fort hormonerna försvinner, samtidigt som jag inte står ut med denna ångest en enda sekund till. Jag trodde inte ens det var möjligt att känna såhär så döm mig inte.
Sedan vecka 6 har jag bett om samtalshjälp, fick byta barnmorska i vecka 11 som hjälpte till med kuratorkontakt, vilken jag hunnit träffa 2 ggr och det ger ärligt inte så mycket.
Bad om att få träffa psykolog men blev nekad pga att de som finns tillgängliga endast är mödravårdspsykologer och då måste man bestämt sig för att behålla barnet, då de endast jobbar med anknytning.
Jag har fått fast läkarkontakt på vårdcentralen och äter nu lugnande, oxascand vilket hjälper ytterst lite. Fick även antidepp utskrivna som jag inte vågar ta då insättningsperioden skulle få mig att må sämre. Jag mår så dåligt att det inte finns utrymme för det.
Nu står jag alltså här i vecka 15+3 och har tappat livslusten helt. Känner att jag inte vet varför och att jag är så rädd för att fortsätta må såhär att jag har tid att döda mitt barn nästa vecka.
Finns det någon som varit i en liknande situation?
Någon som gjort sen abort och förlåtit sig själv?
Någon som mått lika dåligt som mig och vågat fortsätta med stöd av mödravården?
Hur har er resa varit?
Tacksam för alla erfarenheter.