Relationsproblem med familj

Hon fick ett ultimatum tidigare om att uppföra sig eller flytta. Hon blev ledsen, men ser inte sina problem. Jag vill inte be om ursäkt för att jag svarar otrevligt tillbaka. Hon säger att hon hellre skulle ta första bästa lägenhet i ghettot bara hon slapp bo med mig. Vilket hon tackade nej till när hon fick erbjudandet.

Jag vet att hon mått dåligt och skurit sig i yngre dagar. Tagit henne till läkare och ungdomsmottagning. Dock har hon inte velat ta emot hjälp. Hon äter nu p-piller och de gör hennes humör värre.

Går inte att prata med henne. Hon säger bara att jag är en dålig mamma, att jag aldrig gjort något för henne, att hon inte vill vara med mig för att jag är dum i huvudet. Hon äter inte maten jag lagar och äter på sitt rum av just den förklaringen. Har ett barn till som hon säger att jag favoriserar. Grejen är att hennes yngre syskon är inte i närheten så problematisk som henne.

Ska jag böna och be, be om ursäkt flera gånger om för att vi ska få vår trevliga dag som planerat imorgon?

Problemet är att min mamma ser henne som sitt barn och jag är väl i hennes ögon någon slags storasyster. Hon kommer hem med mat till dottern, bjuder hem henne på middagar, kollar lägenheter, påtalar alltid hur fin och söt hon är osv. Hon berättar för mig vilken fin relation hon har med min dotter, talar om vad dottern ska göra osv. I det här fallet tar min mamma alltid min dotters parti och tycker jag ska be om ursäkt.

Det låter som ditt dotter är en förvuxen tonåring. Varför hon inte mognat ännu kan bero på så många olika saker, och det behöver inte bero på dig alls.

Jag betedde mig väldigt orimligt under min tonår. Jag var orättvis och rebell. Min mamma hade ett helvete. Jag hamnade snett och började med droger och träffade en psykiskt sjuk man.

Det dröjde många år innan jag kom till insikt och började få en relation till min mamma. Jag har bett henne om ursäkt hundratals gånger, men trots det tar hon på sig skulden och ältar vad hon borde gjort och inte gjort.

Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och låtit bli att krascha min mammas hjärta. Inget av det var hennes fel. Hon gjorde vad hon kunde. Hon fanns alltid där för mig, oavsett tid på dygnet, dag på året eller vad det handlade om.

En psykolog sa till mig att ord kan såra fruktansvärt mycket, men så länge kärleken finns där och man visar den så räcker det.

Att du finns där för henne kan vara precis vad du faktiskt kan göra just nu. Hon är vuxen. Hon bör ordna sig ett eget självständigt liv nu. Det är dags. Vill du att hon ska flytta?

Kan ni göra upp en plan? Vad vill hon? Har hon en plan?

Tack :)

Hon blev min bästa vän tom.

Tyvärr har vi glidit lite isär eftersom hon blev lite för mycket. Som om hon ville ta igen all tid vi missat. Jag vill ha en mamma-dotter relation med henne, inte kompis. Hon har inget att göra med min ekonomi, min relation och privata sfär att göra. Men jag älskar henne och anser att hon är en av de som är värd mest i mitt liv. Hon förtjänar all lycka.