Patetisk
För några år sedan lämnade jag mina barns pappa. Under flera år hade han tryckt ner mig och talat om för mig hur värdelös jag är.
Jag började dejta och har haft två förhållanden sedan dess. Båda dessa förhållanden har slutat med att jag blir dumpad väldigt hastigt, utan att jag haft en aning om att förhållandet varit på väg i den riktningen.
Har dejtat en del men de gånger jag trott att det klickar så har det uppenbarligen inte gjort det för den andre.
Jag har många fina vänner, flera av dem är skilda eller separerade men ALLA har nya förhållanden.
Nu börjar jag känna mig som den där patetiska personen som åter igen ringer och frågar om nån vill hitta på nått.
Har som sagt fantastiska vänner, men åter igen, alla har seriösa förhållanden och antingen blir jag tredje hjulet eller så blir jag den där som vill hitta på nått nu igen? tror inte er tänker så, men min känsla börjar bli så efter att jag varit den personen så länge.
Känner mig så patetisk! När jag blev singel hade jag inget emot att vara med andra par, eller fråga vänner om de vill ses.
Skäms dessutom över att jag känner som jag hör, sitter här och tycker synd om mig själv liksom? vill ha någon att dela stort och smått med. Vill ha någon att älska och älskas av. Någon att spendera vardagen med. Någon att prata med när jag haft en jobbig dag på jobbet.
En dag när jag ringde en vän hörde jag hennes man i bakgrunden skoja till det och ropa ?hon får väl skaffa en kille snart?. Vet att det var på skämt men det bekräftade bara vad jag känner. Att jag stör dem i deras vardag.
Har slutat höra av mig nästan helt.
Börjar dessutom tvivla på mig själv? efter förhållandet med mina barns pappa fick jag bygga upp mig själv igen, inse att jag är attraktiv, att jag är värdefull, att jag är omtyckt, bra, en härlig person. Men nu börjar jag tvivla.
Nån som har liknande erfarenheter med sig i bagaget?