Jag gjorde det!

Jag var den som fick höra det. Efter 25 år och 4 barn. Chocken var total. Efter 2 år och 8 månader tackade jag honom för att han befriade mig. Jag blev inte dumpad. Det var bra att han vågade ta steget och jag förstår att det inte var lätt. Men det var rätt. Nu är det 7 år sedan jag fock höra de orden. Har varit kär igen men är singel sedan 3 år.

Nu har ni mycket praktiskt att ta itu med. Det värsta är gjort. Hoppas ni orkar vara respektfulla mot varandra. Allt blir bra tillslut. Kram från mig. Kvinna 55

Jo tyvärr. Jo men känns som att jag bara förlorar på att gå isär och vinner ingenting. Kommer sakna allt med just honom - han som person hans humor, vår kemi, allt vi gör tillsammans både hemma i vardagen och på semestern, vår familj, våra rutiner, våra planer, att bara få vara nära honom och prata osv. Vi har även mycket i vardagen och vi hjälps alltid åt. Kommer sakna det så mycket.

Men förstår vad du menar att man måste tänka långsiktigt... även det starkaste förhållandet eller äktenskapet knäcks av för många eller tillräckligt stora svek ..

Funderar på det varje dag, hela tiden. Trött på det. Inga känslor. Klarar inte röra henne och avskyr hennes röst och brist på "go". Men barn och hon är arbetslös. Man känner visst ansvar. Vill vara fri.

Nej, du ska inte ta ansvar för att hon är arbetslös! Hur gamla är barnen? Kan mer förstå barnargumentet, men egentligen inte om du nästan känner avsky för henne. Gör er alla en tjänst och separera. Du kommer må så mycket bättre!

Grattis!

Ännu en frigjord, självständig kvinna som splittrat en familj, vänt barn mot sina fäder & finner ingen skamm i kroppen. Klassiskt svenskt.

Barn med skilda föräldrar får en betydligt svårare chans i livet än de vars föräldrar arbetat genom sina problem & bibehållit kärnfamiljen.

Bravo!

Resistansen för att vantrivas i en relation handlar i de flesta fallen om att båda parter inte är villiga att lägga ner den tid & engagemang som krävs. Du får tro vad du vill men statistiken är tydlig, barn med skilda föräldrar löper en betydligt större risk för att hamna i missbruk, dåliga relationer, kassa studieresultat, psykisk ohälsa mm. Av den enkla anledningen att de saknar de skyddsfaktorer som barn får av kärnfamiljen. Handlar inte om att bara kvinnor ska göra si eller så, man är två i en relation. Barnens bästa är att ha två närvarande föräldrar under samma tak. Allt annat är floskler.

Men sedan blir det lika dött efter några år med den nya partnern och så byts det partner igen och barnen blir dom som blir lidande.

Jag tycker att man skiljer sig och separerar alldeles för lätt och tyvärr är många egocentriska och tänker inte på barnen. Jag tror inte på att om föräldern är lycklig så blir barnen det, det är något som man inbillar sig för att man har dåligt samvete! Barn mår bäst av att leva ihop med bägge sina föräldrar för att få ett bra grund i livet, så är det bara. Jag är själv uppväxt med separerade föräldrar där det träffades nya partners som man som barn skulle förhålla sig till fastän man inte gillade dom. Jag hatade det, därför kommer jag se till att mina barn aldrig ska behöva vara med om det. Jag förstår inte varför man inte jobbar mer på relationen, gå i terapi, åk på en resa utan barn för att hitta varandra på nytt och inse att gräset inte är grönare på andra sidan. Efter ett tag blir sexet lika tråkigt och det blir en grå vardag med den nya partnern.

Anonym (Emma) och jag levde med två föräldrar som vägrade sära på sig trots de inte alls gillade varandra, tjafsade vareviga dag och allmänt ogillade hela situationen. Hur kändes det som barn tror du? Jag är som vuxen idag grymt besviken att de inte tänkte på hur vi barn upplevde deras konstanta tjafs och avsky till varandra.