Min man är en Horder

Om man delar hem och liv så delar man ju allt, även röran i ett gemensamt boende. Han har alltid haft ett eget rum/hörn i alla våra hem, för annars fungerar det inte.  Men det är inte HANS på det sättet att det får gro igen, det påverkar ju resten av familjen också om man inte kan gå in där, om vi får ohyra och resten av oss utvecklar kvalster och dammallergi. Vill man ha det exakt på sitt sätt får man bo ensam, det går åt båda håll. Att vi har ett så stort och dyrt hus i Stockholm att han kan ha ett eget rum tycker jag är en ganska schysst kompromiss från min sida. 

Han vill inte betala för att ha grejerna på Shurgard. Han tycker att det är för dyrt att köpa vettiga lagerhyllor. Han har inte förmågan att sortera. Jag upplever verkligen att han får panik och ångest av att skiljas från saker fast att de inte använts på decenium. Det här är helt irrationellt, vi bor i en villa för 11 miljoner och vi är båda höginkomsttagare. 

Idag har vi bråkat om en trasig bildskärm. Den är gammal och lagad en gång, nu är den sönder igen. "Men tänk om jag behöver en liten igen någon gång för att alla andra är sönder, då kanske den är bra att laga". Han jobbar som IT-chef och skulle få en ny från jobbet samma dag han bad om den, gratis. Vi har råd att köra en skärm samma dag vi behöver den, pengarna finns på kontot. Det här är något annat. Ainee, du beskriver bog hans känslor rätt bra.

Hur möter man ångest hos sin partner bäst?

Det vi bråkar allra mest om hemma är nog när han inte hittar grejer och fräser "Du har väl slängt det. MInst ett par gånger i veckan händer det.

Nu har han städat, under stora protester. Det är fortfarande inte avtorkat men det kan jag göra i smyg.

Det är knepigt, vi tänker verkligen inte lika. Det som bet denna gång var hotet om plsänglar och kvalster. Han är noga med hygien för övrigt, det är städningen vi inte möts om. Har aldrig gjort. Nu har han åkt för att storhandla mat och dämpa ångesten med överfullt i skafferiet

Pust.

(Han är en toppen-livskamrat på alla andra sätt, vi kommer nog alltid leva ihop. Men om jag var skild och träffade en man med så usel känsla för att sköta ett hem så hade jag backat. Får skylla på att vi var 21 och bodde i varsin studentkorridor när vi möttes).

Hej

Läser alla inlägg med intresse. Att säga att man man är en Horder är säkert att överdriva, men han har absolut samlar tendenser. Och det är extremt jobbigt för honom att slänga saker. Vi har ordning och reda hemma, men det beror ju på att jag tar ansvaret.

När jag påtalar att hans beteende inte är friskt slår han helt bakut. Det är för svårt. Igår tyckte jag att han lugnat ner sig igen, men städdagen var emotionellt asjobbig för honom, så sen var vi inte sams på två dygn.

Jag tvingade förresten fram köp av en ny bokhylla så att vi kunde omdisponera lite böcker, sen röjde jag bland dom först så att han fick mer plats på "sitt rum".

Jag läser här att andra har mycket större problem. Vi har ju levt ihop väldigt länge, men redan i studentrummet på 17 kvm hade han tagit med grejer som fick mig att bryta ihop när vi flyttade ihop, tex gamla kläder från tonåren. Hans mamma flyttade och slängde ut allt som var hans när han var runt 20, bara det han tog med fick han ha kvar. Hon var en hysterisk pedant. Säkert har det påverkat honom.