Min man är en Horder

Köp förvaringsboxar . Om det är organiserat så bör det gå bättre.

Ett alternativ kan också vara att hyra ett förråd utanför hemmet. Där han kan ha sina saker. 

Oj oj oj. För det första är det en jäkla tur att han har dig som sätter gränser. Om han levt själv hade förmodligen hela hans hem varit som det där rummet. Du säger att han är arg nu när du tvingade honom att röja, men menar du att han gör det i alla fall? Det är nåt positivt. Sen när det är klart och ni har stuvat undan det som ska sparas i hyllor eller vad det nu var, så känner han förhoppningsvis att det var rätt gjort och det kan leda till en förändring.

Men hoarding är en egen diagnos, så det finns även hjälp att få: När samlande blir sjukligt - om hoarding | Special Nest

Låt honom ha sitt äckliga hoarder-rum. Låt honom betala femhundra spänn för nya hyllor. Det där är hans problem, inte ditt.

Den där gemensamma mattan gör ni bäst i att slänga ut i vilket fall.

Tja, jag vet inte men, jag tycker det slängs för mycket och återvinns för lite.

Skulle kalla din man för en omedveten miljökämpe.

De är gifta, så hans problem är hennes och vice versa. Har man gift sig så brukar man bry sig om varandra och har dessutom lovat att göra det i både nöd och lust.

Det är inte alltid lätt det där. Hoarding är på sätt och vis en ångestsjukdom. 

Jag har också lite hoardingtendenser. Inte alls på den nivån, men jag har saker som folk undrar varför jag itne gjort mig av med. Gamla kläder som inte ens egentligen är mina, utan mammas. min mamma har varit död i mer än 15 år. En gammal porslinselefant med trasigt öra. Gamla skolböcker. Gamla barnböcker både från min barndom och min mammas. Trasiga/slutkörda pennor i parti och minute, det är min riktiga hoarding stash... "Smycken" som vi gjort på dagis till mamma och mormor. Min storebrors babyfilt ligger i en garderob och hans babykudde används sedan väldigt många år av min mjukiskanin Lisa.

Grejen är ju den att det inte bara är prylar - det är minnen. Inte värt något för någon annan, och därför får jag ibland frågan om varför jag inte slänger grejerna. Och det är här det skär sig mellan hoarders och vanliga människor oftast. Vanliga människor kopplar inte sina känslor till massa random prylar. Visst, vissa minnessaker har ju de flesta, men en hoarder gör det. Om inte annat så kopplas ångest och katastroftankar till saker. "Om jag slänger den här saken så kommer det gå åt helvete" eller "Om det går åt helvete så är den här prylen bra att ha, även om den är lite sliten/trasig". Som sagt är jag inte på den nivån själv att exakt allt sparas hela tiden, men tendensen finns där.

Sen har jag "svårt" att slänga rent skärp och så också, men det är av andra orsaker.

Inte alls. Vill han ha ett rum där han samlar saker är det upp till honom. Ts är inte hans morsa som ska säga till vad han får eller inte får ha. Så länge hans saker är i hans rum är det hans problem.

"Hans rum." Nu gjorde du precis TS till hans morsa. Ska hon skicka honom till rummet också om han inte uppför sig?  Nej, hon är hans fru. Då har man faktiskt valt att ingå ett avtal med varandra i nöd och lust. Inte bara när hon har lust. Det finns inget hans problem. Bara deras.

Inte alls. Det ÄR hans rum, eftersom de kommit överens om det. Har du problem med det? Det är ju inte du som bor där.

Haha nej äktenskap är allt annat än ett avtal, särskilt inte om "nöd och lust". Det finns lagar som reglerar ekonomi, arv mm, det är allt. Man har inga skyldigheter mot sin partner, bara för dig att svälja och gå vidare.

Om man delar hem och liv så delar man ju allt, även röran i ett gemensamt boende. Han har alltid haft ett eget rum/hörn i alla våra hem, för annars fungerar det inte.  Men det är inte HANS på det sättet att det får gro igen, det påverkar ju resten av familjen också om man inte kan gå in där, om vi får ohyra och resten av oss utvecklar kvalster och dammallergi. Vill man ha det exakt på sitt sätt får man bo ensam, det går åt båda håll. Att vi har ett så stort och dyrt hus i Stockholm att han kan ha ett eget rum tycker jag är en ganska schysst kompromiss från min sida. 

Han vill inte betala för att ha grejerna på Shurgard. Han tycker att det är för dyrt att köpa vettiga lagerhyllor. Han har inte förmågan att sortera. Jag upplever verkligen att han får panik och ångest av att skiljas från saker fast att de inte använts på decenium. Det här är helt irrationellt, vi bor i en villa för 11 miljoner och vi är båda höginkomsttagare. 

Idag har vi bråkat om en trasig bildskärm. Den är gammal och lagad en gång, nu är den sönder igen. "Men tänk om jag behöver en liten igen någon gång för att alla andra är sönder, då kanske den är bra att laga". Han jobbar som IT-chef och skulle få en ny från jobbet samma dag han bad om den, gratis. Vi har råd att köra en skärm samma dag vi behöver den, pengarna finns på kontot. Det här är något annat. Ainee, du beskriver bog hans känslor rätt bra.

Hur möter man ångest hos sin partner bäst?

Det vi bråkar allra mest om hemma är nog när han inte hittar grejer och fräser "Du har väl slängt det. MInst ett par gånger i veckan händer det.