Min man är en Horder

Det är inte alltid lätt det där. Hoarding är på sätt och vis en ångestsjukdom.

Jag har också lite hoardingtendenser. Inte alls på den nivån, men jag har saker som folk undrar varför jag itne gjort mig av med. Gamla kläder som inte ens egentligen är mina, utan mammas. min mamma har varit död i mer än 15 år. En gammal porslinselefant med trasigt öra. Gamla skolböcker. Gamla barnböcker både från min barndom och min mammas. Trasiga/slutkörda pennor i parti och minute, det är min riktiga hoarding stash... "Smycken" som vi gjort på dagis till mamma och mormor. Min storebrors babyfilt ligger i en garderob och hans babykudde används sedan väldigt många år av min mjukiskanin Lisa.

Grejen är ju den att det inte bara är prylar - det är minnen. Inte värt något för någon annan, och därför får jag ibland frågan om varför jag inte slänger grejerna. Och det är här det skär sig mellan hoarders och vanliga människor oftast. Vanliga människor kopplar inte sina känslor till massa random prylar. Visst, vissa minnessaker har ju de flesta, men en hoarder gör det. Om inte annat så kopplas ångest och katastroftankar till saker. "Om jag slänger den här saken så kommer det gå åt helvete" eller "Om det går åt helvete så är den här prylen bra att ha, även om den är lite sliten/trasig". Som sagt är jag inte på den nivån själv att exakt allt sparas hela tiden, men tendensen finns där.

Sen har jag "svårt" att slänga rent skärp och så också, men det är av andra orsaker.

We need to take the wrong steps sometimes to find the right path.

Anonym (Utmattad städtant) skrev 2021-08-07 14:23:30 följande:

Om man delar hem och liv så delar man ju allt, även röran i ett gemensamt boende. Han har alltid haft ett eget rum/hörn i alla våra hem, för annars fungerar det inte. Men det är inte HANS på det sättet att det får gro igen, det påverkar ju resten av familjen också om man inte kan gå in där, om vi får ohyra och resten av oss utvecklar kvalster och dammallergi. Vill man ha det exakt på sitt sätt får man bo ensam, det går åt båda håll. Att vi har ett så stort och dyrt hus i Stockholm att han kan ha ett eget rum tycker jag är en ganska schysst kompromiss från min sida.

Han vill inte betala för att ha grejerna på Shurgard. Han tycker att det är för dyrt att köpa vettiga lagerhyllor. Han har inte förmågan att sortera. Jag upplever verkligen att han får panik och ångest av att skiljas från saker fast att de inte använts på decenium. Det här är helt irrationellt, vi bor i en villa för 11 miljoner och vi är båda höginkomsttagare.

Idag har vi bråkat om en trasig bildskärm. Den är gammal och lagad en gång, nu är den sönder igen. "Men tänk om jag behöver en liten igen någon gång för att alla andra är sönder, då kanske den är bra att laga". Han jobbar som IT-chef och skulle få en ny från jobbet samma dag han bad om den, gratis. Vi har råd att köra en skärm samma dag vi behöver den, pengarna finns på kontot. Det här är något annat. Ainee, du beskriver bog hans känslor rätt bra.

Hur möter man ångest hos sin partner bäst?

Det vi bråkar allra mest om hemma är nog när han inte hittar grejer och fräser "Du har väl slängt det. MInst ett par gånger i veckan händer det.

Han och ni behöver mer hjälp än att du ska "möta ångest hos din partner". Han behöver terapi och vill han inte ta emot det så finns inte så mycket att göra tyvärr. Det funkar liksom inte på sånt här att lirka, hota och köra över när man själv vill städa.

We need to take the wrong steps sometimes to find the right path.

Min man är en Horder

INNEHÅLL