Hjälp jag tror att jag vill separera

Du är inte skyldig honom att vara hans sköterska. Det är en vuxen man vi pratar om här. Och du ska så klart aldrig vara tillsammans med nån för att det är synd om dem!

Kan garantera att era barn kommer må bättre av att mamma åtminstone mår bättre, oavsett vad som händer med pappa.

Det kan ta flera år för honom att bli frisk från sin depression, ska du vänta på det eller...?

Och dessutom, separera är en sak. Man måste inte göra slut på relationen för det.

Hej

Du har det inte lätt just nu och det du nu ska fokusera på är dina barn (de behöver sina föräldrar och för stunden är du den föräldern som kan vara en närvarande förälder på alla plan) och dig själv (för om du går under i en kamp för att hjälpa din sambo kan du inte vara en närvarande förälder). Mot bakgrund av det så skulle jag rekommendera separation, för som det är nu går för mycket av din tid och kraft till att hjälpa din sambo.

Ja, du kan bli frisk från en depression. Jag har själv lidit av det under flera år. Men en deprimerad person är egocentrisk och tärande på sin omgivning.

Sedan kan du naturligtvis lägga till faktorn att du inte känner något för din sambo längre. Det är naturligtvis tråkigt, men inte så mycket att göra åt. Kärlek och attraktion kan inte tvingas fram. Du är ung, 25 år, och mot bakgrund av det: du vill väl dela livet med någon som du älskar och som du ser en ljus framtid tillsammans med?

Lycka till!

Jag tänker att han inte orkar mer än det han gör. Han är ju sjuk. Du kan därför nog inte ha krav på att han ska förändra sig massor just nu. Har han tagit all hjälp som finns att få så har han, och behöver bara fortsätta jobba på det spåret. Det vore skillnad om han inte hade tagit vården utan bara låg hemma och var tjurig, liksom. 

Däremot behöver givetvis inte du ha det som du har det. Era barn tjänar inte på att ni båda hamnar i depression. Om du känner att lasset är för tufft för dig så kan ni tex separera, du tar hand om barnen och han får ännu mer egen tid att försöka kurera sig. Kanske blir det då bättre om tex ett år. Det är oerhört vanligt att känna att man inte är kär längre, eftersom det inte räcker med kärlek utan en relation kräver insats från båda. Kanske kommer dina känslor tillbaka om du känner mer lugn genom att "slippa" ta hand om honom och hans grejer, utan bara fokusera på dig och barnen. Du är också just nu i bebisträsket och om han inte hjälper till med bebisen så är det inte konstigt om du känner att kärleken slocknar. 
Jag tycker du borde prata med honom utifrån barnens perspektiv/din ork och att en möjlig lösning är att ni separerar ett tag. Kanske blir han väldigt ledsen och förskräckt men som sagt, du behöver inte göra slut utan mer framställa det som ett verktyg för att faktiskt laga allt (inklusive hans depression). Sedan om det ändå tar slut på riktigt är en annan sak. 

Det känns riktigt illa att lämna någon när den är sjuk, men något behöver göras hos er, helt klart. Min man skilde sig från en kvinna när hon var riktigt sjuk och han kände sig helt förfärlig, men som tur var ville även hon skiljas för de mådde inte bra i hur de hade det, någon av dem, men upprinnelsen berodde på hennes psykiska sjukdom. Då tänkte han som du, att det är inte schysst att lämna precis mitt uppe i alltsammans, men det blev mycket bättre efter att de skilt sig. Därför tror jag inte man ska vara rädd för att göra det, men du behöver nog ha ett konstruktivt förslag när du pratar med honom för att han ska orka tänka och ta in det nu när han mår så dåligt. Hjärnan funkar inte 100% vid depression. Om du enbart säger att du inte mår bra och det är jobbigt så blir det inte tillräckligt mycket för honom att reagera på (tror jag). 

Jag tycker tvärtemot andra - Att du INTE ska separera, i alla fall inte nu. Jag tycker att ni ska pröva familjeterapi och att han borde träffa psykolog på egen hand. Med tanke på era små barn så finns det något att kämpa för.

Personligen tycker jag att ni bör ta ansvar för att ni mitt i en depression och utmattning skaffar ytterligare ett barn och att det faktiskt är en tuff tid oavsett.

Naturligtvis ska du separera om relationen inte är bra för er båda och om du inte längre vill leva såhär.

Däremot är det också en tid att försöka hitta sätt att hantera livet på ett mer trevligt sätt. Det är ju trist om du lämnar din partner och sen inser att det faktiskt mest var vardagslivet och depressionen som var problemet.

Se till och undersök det lite. Så att du inte skyndar sig ur en situation som faktiskt har bra potential att bli väldigt bra.

Sen tänker jag också att dina tankar på att lämna är fullständigt sunda och ett tecken på att du inte kan "gå runt" och vara skötare till din sambo. Han kan inte vara "den extra ungen", utan du behöver verkligen hitta ett sätt att vara anhörig och orka.

Jag var i din sits och lämnade inte, det ångrar jag idag. Förlorade så många år, jag ser ju nu hur hämmad jag blev, hur jag inte kunde utvecklas varken som person eller mamma, jag var inte bara navet, jag var hela hjulet, den som fick hålla ihop allt och få det att snurra, barn, jobb, hem, familj? men vi var inte familj, det var en mamma med två barn och en till, som inte fanns där. Körde slut på mig själv när jag kunde fått vara lycklig.

Visst kan man tänka att personen är sjuk - men att inte ens kunna ge lite av sig själv, stötta lite, ta ett dopp i sjön med barnen? nej, då väljer man att inte ens försöka. Det går inte att skylla allt på sin sjukdom. Då får man förstå och finna sig i att människor inte orkar.

Så mitt råd till dig är att lämna. Hamna inte i den situation jag är i nu, när jag bara kan se tillbaka med ånger.

Känner igen mig i det du skriver, men i mitt fall så handlade det inte om sjukdom utan han valde att alltid jobba. Och att jobba är lika ursäktat som att vara deprimerad för att slippa ta ansvar för barn, familj, relation, hem osv. 

Så mycket ansvar och så mycket tid jag har lagt på att försöka få Familjen AB att fungera när den som borde tagit hälften av ansvaret bara struntade i det. Och gissa hur kränkt han blev när jag begärde skilsmässa! Hur kunde jag lämna en sådan perfekt man som honom?

Jag valde att stanna alldeles för länge för min egen del, men jag kände att när barnen var så pass stora att de skulle klara sig skapligt själva pappaveckorna så gick jag. Visste att han krävde varannan vecka eftersom jag varit på väg att gå i så många år. 
Vi gick i terapi i 2 omgångar, men det gav inget i mina ögon. Blev ingen förändring alls. 

Jag ville bara uppdatera er med att vi äntligen tog ett gemensamt beslut om att gå isär. Jag känner mig 100kg lättare. Skrämmande och spännande på samma gång. Jag är så redo att känna mig lycklig igen. Ni anar inte hur många ggr jag har loggat in här bara för att läsa alla era svar som en liten knuff i baken. Tack!

Men så bra att ni har processat det vidare. Lycka till nu, och fokusera på barnen. 

Jag separerade efter ungefär 7 år av exets depression. Men jag hade inte känt mig bekvämt med att göra det så tidigt som efter 2 år. Jag ville ju ge honom en chans att bli bättre. Om du förstås tycker att du inte älskar honom längre oavsett, då är det lite av en annan situation. 

Har han medicin, annan terapi?  Här var det så att det tog 4 år tills han var beredd att söka hjälp. Problemet är att medicin inte är tillräcklig om personen tänker så negativt. I ert fall kan det vara annorlunda, kanske är det en ren utmattningsdepression. I så fall skulle han kunna återhämta sig. Även vid vanlig depression (dvs. ofta ärftligt) finns det möjlighet att bli bättre. Men då behöver man ofta ändra på sitt negativa sättet att tänka och gå i terapi ett tag.

Det hänger ju mycket på om man vill förändra något. Fast i en fas av utmattning kan det förstås krävas att man vilar upp sig lite först. 

Som jag tolkar ts inlägg så är depressionen bara en del i det hela. Det största problemet verkar vara hans totala oförmåga att hjälpa till med alla sysslor och att hon är trött på att vara familjens ständiga projektledare. Det finns inget som är så avtändande som män som är totalt handlingsförlamade när det kommer till det vardagliga.

Nja.... det är inte helt tydligt om det alltid har varit så eller om det har med depressionen att göra.