Uppfostran

Hej, jag är helt slut. Jag och min sambo har varit tillsammans i ca 3 år. Jag har varit själv 4 år innan och har min son heltid sedan 2018. Min son har varit ensambarn och jag har lagt ner väldigt mycket tid på att fostra honom. Han är förstående och har ett gott hjärta. När vi flyttade in till vår familj så blev vi fem och min son fick då två bonussyskon. Han tycker att det är jobbigt mellan varven (varje dag i olika mängd) och jag med då vi i dessa 2 år försökt passa in i detta kaos som händer omkring oss. Sambons barn är jämngamla med min son och är riktiga busar. Vi älskar dem men de tar sådan energi och förstör varje måltid pga att de slåss, sparkas, säger elaka saker till varandra, skriker mot oss och varandra. Vi är väldigt hårda med allt sådant och de blir alltid en direkt konsekvens som; stänga av tv, time out eller in på rummet. Time out har funkat och ena barnet har blivit lugnare. Men nu känns det som att det kommer upp igen. Jag vet om att deras andra förälder inte har konsekvenser utan bara att de behöver säga förlåt och fortsätta sin aktivitet och förstår att det då måste vara ett helvete att bo här. 

Sen är det inte bara det utan min sambo är trött på sina barn över att de inte lär sig av en enda grej som vi pratar om och jag vet att han inte orkar med dem. Det är suckar och tar inte lång stund innan han blir irriterad på dem. Jag vet inte om det är uppfostran eller diagnoser som ligger och trycker men de; svarar inte på tilltal, har svårt för att ta nej och kör sitt egna race, de gallskriker på VARJE läggning varannan vecka, bråkar VARJE måltid. Känner att det inte blir bättre av något det vi testat. Och det tråkigaste av allt är att jag känner att det går ut över min son och min relation. För han påverkas och har börjat härma dem, och han får mer åtsägningar än nödvändigt och det har ofta blivit en kollektiv bestraffning vilket satt sig på min sons självkänsla. 

Gud vad långt det blev. Vet inte vad ni känner men är det någon som kanske varit i samma situation och vet hur man kan skapa bättre relationer så man orkar med varandra? Vi är väldigt närvarande med barnen och spelar spel, fotboll och enskilda nattningar för att de ska få sin egentid med oss men ändå så spårar de ur, precis som att de Måste få bråka. 

Känns som en självklar brist i uppfostran. Mamman sätter inga gränser och pappan orkar väl snart inte fostra om dem varje gång de ska till er.

Ni får flytta isär igen. Hans barn kommer inte ändra sig på länge än, och du och din son ska inte behöva lida för det.

Barnen kanske tycker det är jobbigt att byta rutiner och miljö varje vecka och därför har svårt att komma in i det. Min personliga erfarenhet är att det är väldigt jobbigt. För mig som barn funkade det bättre att ha vardagen hos en förälder. Nu visar i och för sig forskning att det är bättre för yngre barn att ha varannan vecka men det betyder inte att det gäller alla barn. Det kan ju också vara så att anledningen till att det är bättre för barnen är att de föräldrar som har varannan vecka är att det är de föräldrarna som bryr sig om barnen mest. Sedan beror det på i vilken ålder barnen är.

Jag hade själv några år hos mamma som boendeförälder och några år hos pappa. Fungerade bra för mig, däremot fungerade inte varannan vecka. Jag tyckte personligen att varannan vecka var väldigt, väldigt jobbigt och det var mycket mer bråk och stök då. Obs att jag bodde hos en förälder på vardagarna betydde inte att jag inte träffade den andra föräldern på vardagarna t ex var det oftast pappa som följde med på mina sportaktiviteter på vardagskvällarna då jag bodde hos mamma, när jag bodde hos pappa (då var jag lite äldre) kunde jag åka till mina mamma för att hänga med småsyskonen en kväll och liknande.

Mitt eget bonusbarn har haft likadant några år hos mamma och några år hos pappa. Det fungerar bra. Vi har varit "vardagshemmet" sedan några år tillbaka. Snart är det dags för gymnasiet så vi får se om barnet blir kvar boende hos oss eller om barnet väljer en skola närmare mamman.

Vad tycker dina bonusbarn? Tycker de att det fungerar bra som det är nu? Om det är varannan vecka som gäller kanske det kan hjälpa att bonusbarnens båda familjer synkar rutinerna lite så att det inte blir för stor omställning för barnen varje vecka.

Många kommuner har ju föräldrakurser som jag har hört ofta är bra. Detkanske kan vara något för din sambo om hen känner att hen har svårt att orka med/veta hur hen ska göra i olika situationer?

Sen tror jag att man som förälder bör vara beredd på att det kan vara väldigt jobbigt med barn i perioder (på olika sätt med olika barn). Man får försöka hitta verktyg som gör att man orkar finnas där och vara en trygg vuxen även i situationer som är jobbigare och mer problematiska än önskat. Det finns jngen universallös ing som gör att barn blir lugna och beter sig som de vuxna vill i alla lägen. Förmodligen är det inte så enkelt som att om den andra föräldern använde exakt samma uppfostringsstil som er skulle alla problem lösas.

Din son har någonting som hans barn inte har: samma miljö varje dag, året runt med samma regler, samma vuxna, samma bostad etc. 

Alla barn är olika och det kanske är så att din mans barn inte fixar att bo varannan vecka. Det kanske blir för rörigt för dem. 

Hur som helst låter du och din man som två väldigt fina människor som gör allt för att skapa lugn hemma. 

Nu vet jag inte hur gamla barnen är, men jag tror att med era lugna och konsekventa metoder kommer det att bli bättre med tiden. 

Hej, jag är helt slut. Jag och min sambo har varit tillsammans i ca 3 år. Jag har varit själv 4 år innan och har min son heltid sedan 2018. Min son har varit ensambarn och jag har lagt ner väldigt mycket tid på att fostra honom. Han är förstående och har ett gott hjärta. När vi flyttade in till vår familj så blev vi fem och min son fick då två bonussyskon. Han tycker att det är jobbigt mellan varven (varje dag i olika mängd) och jag med då vi i dessa 2 år försökt passa in i detta kaos som händer omkring oss. Sambons barn är jämngamla med min son och är riktiga busar. Vi älskar dem men de tar sådan energi och förstör varje måltid pga att de slåss, sparkas, säger elaka saker till varandra, skriker mot oss och varandra. Vi är väldigt hårda med allt sådant och de blir alltid en direkt konsekvens som; stänga av tv, time out eller in på rummet. Time out har funkat och ena barnet har blivit lugnare. Men nu känns det som att det kommer upp igen. Jag vet om att deras andra förälder inte har konsekvenser utan bara att de behöver säga förlåt och fortsätta sin aktivitet och förstår att det då måste vara ett helvete att bo här. 
Sen är det inte bara det utan min sambo är trött på sina barn över att de inte lär sig av en enda grej som vi pratar om och jag vet att han inte orkar med dem. Det är suckar och tar inte lång stund innan han blir irriterad på dem. Jag vet inte om det är uppfostran eller diagnoser som ligger och trycker men de; svarar inte på tilltal, har svårt för att ta nej och kör sitt egna race, de gallskriker på VARJE läggning varannan vecka, bråkar VARJE måltid. Känner att det inte blir bättre av något det vi testat. Och det tråkigaste av allt är att jag känner att det går ut över min son och min relation. För han påverkas och har börjat härma dem, och han får mer åtsägningar än nödvändigt och det har ofta blivit en kollektiv bestraffning vilket satt sig på min sons självkänsla. 

Gud vad långt det blev. Vet inte vad ni känner men är det någon som kanske varit i samma situation och vet hur man kan skapa bättre relationer så man orkar med varandra? Vi är väldigt närvarande med barnen och spelar spel, fotboll och enskilda nattningar för att de ska få sin egentid med oss men ändå så spårar de ur, precis som att de Måste få bråka.