Forum Barn 6-12 år - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Svår kompis till dottern

    Ons 18 aug 15:57 Läst 0 gånger Totalt 6 svar
    Ons 18 aug 15:57

    Hej!

    Hoppas ni kan hjälpa mig få perspektiv och kanske några råd.

    Min dotter är 6 år, och vi bor i en radhuslänga där 3 andra barnfamiljer bor nära. Dottern leker varje dag med grannarna, och vi har kommit överens om att det är ok att barnen springer mellan husen, men såklart respekteras det att det inte alltid passar med besök. Det fungerar i stort sett bra. Dock har jag väldigt ambivalenta känslor inför ena familjen. Utåt sett tror jag att de vill ge en bild av att vara strikta föräldrar med ?pli? på ungarna. Dock uppfattar jag dem inte som särskilt varma personer eller trevliga i alla lägen. Ibland har det hänt att mamman , efter min tolkning, undviker att hälsa på mig offentligt. T ex på fotbollsträning med barnen känns det som att hon undviker kontakt och inte vill ?småprata ? som man ju normalt gör med andra föräldrar. Det är dock inget som hindrar dem från att skicka barnen till oss, och efter vår semester när vi varit borta i flera veckor kommer deras dotter(X) som också är 6 år ned direkt efter att vi klivit ur bilen.

    De två flickorna drar inte helt jämnt, det är ofta konflikter. Jag upplever att X ofta vill provocera min dotter till att göra sånt hon inte får, och sedan skvallra till oss och hoppas att hon ska få skäll. T ex gå utanför tomtgränsen, hälsa på hos en annan granne fast vi sagt nej, springa runt som en dåre på vägen etc. Hon har också retat min dotter och direkt när de blir ovänner säger hon saker som ?jag ska aldrig mer leka med dig? ?du får inte komma på mitt kalas? ????.. hon känns ibland väldigt respektlös och ljuger så det stänker om allt möjligt, t ex att hon inte får vara ute och leka för sin mamma och pappa (för att hon inte VILL), att hon ska på kungens bröllop (för att imponera?) ja, säkert ganska normalt för en 5-6 åring. Men jag reagerar ändå på att det blir så mycket konflikter samt att det sägs så hårda ord. Att använda sin vänskap som förhandlingsmetod så fort man inte får som man vill känns väldigt destruktivt.

    I början blev min dotter ledsen och tog illa upp, sen har vi sagt att hon inte måste tro på allt X säger, att hon vet innerst inne vad som är sant och då har min dotter stått på sig mer. En gång överhörde jag ett bråk mellan de två, och till slut sa min dotter ?vet du X, det är så tråkigt att leka med dig för du ska alltid bråka?.. ????

    Tycker det är bra att min dotter lärt sig säga ifrån, samtidigt vill jag liksom skydda henne. Tycker inte det känns bra eller ok att hon har en vän som försöker provocera henne hela tiden, så nu har vi respekterat när hon säger att hon vill vara ifred. Dock blir det då svårt när andra grannflickan, som det nästan aldrig är bråk med, kommer och knackar på en kvart efteråt och min dotter såklart vill leka med henne. Mamman till X har flera gånger klagat på mamman till 3:e grannflickan då X ibland kommit hem och sagt att hon inte får vara med. Dock har hon inte sagt ett ord till oss.. vanligtvis är det bara jag, min sambo, och tredje flickans föräldrar ute i trädgården och leker med barnen, X föräldrar är aldrig ute. När X är hos oss försöker jag prata lite om respekt för andra, regler osv med barnen på ett konstruktivt sätt. X verkar trivas hos oss, vill ofta sitta kvar inne och rita själv fast de andra barnen går ut. Jag får uppfattningen av att hon får mycket skäll hemma av sina stränga föräldrar? Någon gång när det blev storbråk här hemma sa jag att jag skulle ringa hennes pappa, och då grät hon och sa Neeeej. Tror min dotter i den situationen hade sagt tvärtom.

    Sista veckan när min dotter sagt nej til besök, har X tagit med sig sin lillasyster på 2 år, som min dotter är väldigt förtjust i, för att få komma in till oss. Då brukar min dotter säga ja, samtidigt känns det inte riktigt ok att skicka en 2-åring till grannen?? Vi har en bebis på 6 månader och orkar inte passa på en tvååring i tillägg?! Trodde det var en engångsföreteelse, men sen hände både lördag och söndag och föräldrarna till barnen hör inte ens av sig och frågar om det är ok.

    Jag börjar ledsna på retsticka-beteendet, bristen på kommunikation osv här i grannskapet. Har ni några förslag på hur vi ska hantera detta vidare? :)

  • Ons 18 aug 15:58 #1

    Ser du att det blivit massa frågetecken i stället för citationstecken, hoppas ni förstår ändå ????

  • Tis 14 sep 20:09 #2

    Har inget riktigt bra svar , bara lite liknande problem. Vi bor med vägar runt om och jag släpper inte ut mina barn själv utan att först okejjat med föräldern dit de vill gå. Gäller 7 åringen och ibland 4 åringen som umgås med grannbarnen i samma ålder. Nu har de hittat en tredje i samma ålder som liksom bara dyker upp. Föräldrar verkar inte veta att han stuckit iväg till oss. Över en rätt i mellanåt trafikerad väg . Ibland har han dessutom med sig lillebror på 2 år. Har föräldrarna ingen koll ??? Är de mitt ansvar o höra av sig typ vet du att dina barn är här ??? De är såklart välkomna men när de inte funkar måste jag gå med dem tillbaka. Minstingen är ju liksom vara 2 !!! Ibland betyder de dessutom att jag måste släpa med mig mina tre egna eftersom jag inte kan lämna dem ensamma hemma.

  • Tis 14 sep 20:16 #3
    mitza skrev 2021-09-14 20:09:56 följande:

    Har inget riktigt bra svar , bara lite liknande problem. Vi bor med vägar runt om och jag släpper inte ut mina barn själv utan att först okejjat med föräldern dit de vill gå. Gäller 7 åringen och ibland 4 åringen som umgås med grannbarnen i samma ålder. Nu har de hittat en tredje i samma ålder som liksom bara dyker upp. Föräldrar verkar inte veta att han stuckit iväg till oss. Över en rätt i mellanåt trafikerad väg . Ibland har han dessutom med sig lillebror på 2 år. Har föräldrarna ingen koll ??? Är de mitt ansvar o höra av sig typ vet du att dina barn är här ??? De är såklart välkomna men när de inte funkar måste jag gå med dem tillbaka. Minstingen är ju liksom vara 2 !!! Ibland betyder de dessutom att jag måste släpa med mig mina tre egna eftersom jag inte kan lämna dem ensamma hemma.


    Jag hade ringt dem varje gång och sagt åt dem att hämta sina barn. Låter ju inte klokt att folk bara låter så små barn gå ut utan tillsyn. 
  • Ons 15 sep 08:57 #4
    mitza skrev 2021-09-14 20:09:56 följande:

    Har inget riktigt bra svar , bara lite liknande problem. Vi bor med vägar runt om och jag släpper inte ut mina barn själv utan att först okejjat med föräldern dit de vill gå. Gäller 7 åringen och ibland 4 åringen som umgås med grannbarnen i samma ålder. Nu har de hittat en tredje i samma ålder som liksom bara dyker upp. Föräldrar verkar inte veta att han stuckit iväg till oss. Över en rätt i mellanåt trafikerad väg . Ibland har han dessutom med sig lillebror på 2 år. Har föräldrarna ingen koll ??? Är de mitt ansvar o höra av sig typ vet du att dina barn är här ??? De är såklart välkomna men när de inte funkar måste jag gå med dem tillbaka. Minstingen är ju liksom vara 2 !!! Ibland betyder de dessutom att jag måste släpa med mig mina tre egna eftersom jag inte kan lämna dem ensamma hemma.


    Utan att veta hur trafikerad eller stor vägen är så tycker jag det är direkt olämpligt att ge ett litet barn ansvar för sitt 2 åriga syskon att korsa vägen.

    Ta det med föräldrarna och fortsätter det så hade jag faktiskt gjort en orosanmälan till socialtjänsten innan det händer barnen något.
  • Ons 15 sep 19:32 #5

    Hade en tvååring bara dykt upp hade jag nog ringt föräldrarna och sagt ungefär "Hej, X (tvååring) kom precis hem till oss. Jag är tyvärr upptagen med (hittat på något) och kan inte följa X hem. Kan ni komma och hämta X på en gång?"

    Leker barnen hemma hos X ibland?

  • Tor 16 sep 14:31 #6

    Min dotter har en kompis som var extremt viljestark som yngre. Det var mycket - om du inte vill göra det här så är du inte min vän längre -

    Jag skickade konsekvent hem henne vid dessa tillfällen. Hon bor extremt nära och så fort de blev ovänner och hon började hota eller pressa min dotter så sa jag bara - Jag tror att det är bäst att du går hem, ni vill inte leka samma saker och då är det bättre att ni gör olika saker en stund, så kan ni leka senare när ni vill göra samma saker - Hon stormade ut svinförbannad men ingen ska anklaga henne för att vara långsint för 15 minuter senare var hon ofta tillbaka och frågade efter min dotter.

    Man fick överhöra allt men när min dotter visste att hon hade uppbackning så ville hon ändå leka för det gick ju ofta bra ett tag innan det spårade ur och då visste hon att hon fick hjälp att hantera situationen. Men hon lekte aldrig hos grannen på kanske 3 år.

    Nu är de i mellanstadieålder och det har varit lugnt i många år. Kompisen är numera väldigt duktig på att ta hänsyn till andras åsikter och det är väldigt få konflikter och vill de inte samma saker delar de på sig.

    2-åringen hade jag konsekvent skickat hem dock. Fortsätt låta din dotter bestämma om hon vill leka men uteslut inte X om den andra är på plats. Var däremot aktiv och lyssna och gå in och hjälp om det börjar bli dålig stämning. Det är ju det snällaste även mot X som då hindras från att konstant straffa ut sig med resultatet att inte släppas in nästa gång av din dotter.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll