Inte varit ihop så länge, båda har stor barnlängtan

Jag sällar mig till skaran som tycker att man ska bo ihop ett bra tag innan, även jag själv inte gjorde så. När vi bestämde oss för att börja försöka, hade vi varit tillsammans i knappt ett år. Men jag var 30 år och min man 41 år, vilket gjorde att vi valde att gå vidare ändå. I vårt fall tog det sen ett drygt år  innan vi lyckades, så vi hann ändå bo ihop ett halvår innan det tog sig. 

I ert fall har ni båda många år kvar. Att skjuta på det ett år eller två är verkligen inte hela världen.

Lycka till!

Du känner honom inte, du är fortfarande i förälskelsefasen, du ser de sidor av honom som han visar upp för dig. Du måste bo ihop med honom samt se honom i andra sammanhang under en längre tid (några år minst), för att lära känna honom. Inte ens då är det en garanti, men du vet mer vad du ger dig in på.

Det är faktiskt helt vansinnigt att ens överväga att skaffa barn med någon du faktiskt inte känner! Och nej, det gälls inte att ni känt varandra lite innan... Ni är mitt uppe i nyförälskelsen, tänker du att den håller i sig fortfarande när ni fått ev. bebis som visserligen är underbar, men det kan vara extremt påfrestande med sömnbrist, kolik, amningsproblem, fullständigt hormonpåslag mm, mm... Varför inte vänta? Ni är faktiskt skyldiga ert barn att ge det en trygg uppväxt, och säkert inte roligt att stå i en separation med ett litet barn som ni ska ha delad vårdnad om.
Visst kan man behöva gå igenom en separation även när man känt varandra länge, men oddsen är ju definitivt bättre då från början.

Är det bara 30 så finns det ju ingen anledning att hetsa, ta ditt ansvar och lär känna din tilltänkta ordentligt innan ni börjar fundera på barn.

Alltså jag har läst några kommentarer och alla dessa säger att ni ska vänta, men varför? Jag och min sambo började försöka efter att vi bott i hop i 6 månader och nu är våran son 8 månader och allt är fortfarande bra. Min syster skaffade barn när hon va 19 år med sin kille som han hade haft i några månader. Dom har vart gifta i över 10 år nu och har tre barn.

Vad är det som säger att tiden ni bor ihop har något att göra med om ni kommer hålla ihop? Kör ni är inte 20 år och vem vet, det kanske tar upp till 12 månader tills ni blir gravida. För oss tog det 6 månader.

Jag säger kör!!!!

Å sen en sak till måste jag säga! Alla skriver att 30 år är ingen ålder, vet ni inte vad som händer när en kvinna fyller 30? Fertilitet går ner väldigt mycket snabbare och när man fyller 35 ökar det ännu mera. Å vet man inte att man lätt kan bli gravid så kan det ta upp till flera år innan man blir gravid. Det finns så många människor som har väntat på den rätta tiden och sen så är det för sent.

Så nu har jag sagt mitt.

Du tycker inte att man borde känna personen som ska bli förälder till ens barn? Man ska bara hoppas att det är en vettig människa, och är hen inte vettig, då skiljer man sig, eller?

Jag flyttade ihop med min man efter 3 månader, men det dröjde 3 år innan vi försökte bli gravida. Man känner inte en annan människa efter så kort tid, och naturligtvis gör alla som de vill, och vi får hoppas att ert förhållande klarar sig, ni har ju dock bara varit tillsammans ett par år...

Det är inte specifikt "bo ihop" som är avgörande utan hur väl man lärt känna varandra. Sök bakåt, det finns SÅÅ många trådar om folk som skaffat barn och först efteråt insett att partnern är en mansgris/förväntar sig att hon tar all ledighet/inte tänker bidra mer ekonomiskt under f-ledigheten/inte tänker sluta träna varje dag eller ändra sin livsstil pga fått barn osv osv. you name it.
Det är ingen som säger att man inte kan. Är man 100% säker så kör. Men de flesta kanske inte har kommit så djupt i relationen efter bara nån månad. Har man träffat varandras släkt, har man pratat om det som är/kan vara relevant i hur man vill leva framöver och uppfostra sina barn.
Det finns alltid solskenshistorier absolut. Men att få barn tillsammans är ett livslångt åtagande. Även om man går isär så småningom så ska man dela föräldraskapet. Och då vill jag gärna veta att mitt barn har det bra hos sin andra förälder när hen är där, och att vi kan ha en dialog om sånt som uppfostran och regler så att vi inte står där med en förvirrad tonåring sen och bråkar om sånt som borde varit självklart.
Det ÄR också så att man prövas som föräldrar vartefter barnen växer och att även stabila par som lever ihop har diskussioner om barnuppfostran - jag vet. Men det vi förespråkar är bara att man förbereder så gott det går. Kommer med användbara tips på vad vi kanske själva önskat. Inte mer än så. Fertilitetsfaktorn känner vi alla till .

Hej 30-åringen! :) 
Jag tänker säga emot alla Nej-sägare nu. Jag träffade min kille i januari i år, vi flyttade ihop i april och vi försöker nu skaffa barn. Vi båda har haft tidigare förhållanden men aldrig någonsin känt så som vi känner nu, och vi vill inte vänta en sekund med att få vårat drömliv tillsammans. Vi är 30 och 31 år gamla. Folk får tro vad fan de vill rent ut sagt, men är det rätt så är det RÄTT. Ingen i vår omgivning tycker att vi går för fort fram, alla har sagt från första stund att vi har "äktenskapstycke" (dvs de tycker att vi passar så bra som par) och hejar på oss i de val vi gör. 

Bör också lägga till att jag är barnlängtare sedan 3,5 år nu, och försökte bli gravid med mitt ex i två år utan resultat, vilket också påskyndat detta val. Men vi är helt säkra på det vi vill och ska faktiskt snart på vårat första läkarbesök tillsammans för att jag ska kunna få hjälp med ägglossningen. 
Han vet också om hela min historia, har inte utelämnat en endaste bit. 

Så jag säger - känns det rätt? KÖR PÅ. Se bara till att ni båda är på samma sida 

Jag önskar er all lycka i framtiden!

Försök vänta något år. Det är tiden innan du blir gravid som ni lär er hantera konflikter och blir trygga med varandra. 

Ta också tiden på att prata hur ni ser för er att barntiden ser ut. Föräldraledighet, ekonomi, egentid, etc. Och passa på och ha kul ihop. Se till att ni fungerar som par utan att barn håller er samman. 

När ni väl har barn måste ni klara av att ni båda är helt slut av sömnbrist och frustration över att ni inte har någon tid för er själva (som när barnen skriker så fort det inte får vara i famnen). Då räcker inte en förälskelse utan det måste finnas rätt mycket kärlek och tolerans när båda är sina sämre jag. Och att bygga upp den delen är mycket lättare innan man har barn. 

Tack för alla svar! Som jag skrev i trådstarten så har vi känt varandra som kompisar sedan innan, för att vara mer exakt i över 5-6 år. Vi tror att vi kommer att avvakta några månader och eventuellt börja testa lite försiktigt efter nyåret. Tack igen för alla svar!

Men du. Ert barn är 8 månader! Det är ingenting. Du säger att det fortfarande är bra? Ja, det ska funka genom första trotsen, skolperipden och tonåren också. Är det fortfarande bra och ni håller ihop då, DÅ kan du säga att det fortfarande är bra. Som sagt. 8 månader är ingenting. Ni vet inte ens vad uppfostran är än.

Kom tillbaka om 18 år och några barn till och säg att det inte är bra att känna sin partner väl innan man skaffar barn. / en som fick barn efter fyra månaders förhållande och efter 18 år fortfarande håller ihop men fattat vikten av att ha någorlunda samma värderingar gällande barn, uppfostran och livet i stort för satan vad tufft det är ibland.

Du har fått många svar att avvakta ett tag. Det kan vara rimligt, absolut. Jag känner dock så igen mig i din historia, jag och min man var i samma ålder som när vi sågs. Vi träffades via nätet och det var bara så rätt och naturligt direkt. Han hade varit gift innan medan jag mestadels varit singel, vi båda visste vad vi sökte. Tänkte som du att det kunde ta tid att bli gravid, vi började försöka efter typ 5 månader och jag blev gravid direkt. Så allt gick fort. En del tvivlade såklart men nu har vi varit ihop i 10 år. Sen har vi vänner där det också gick fort men där det inte hållit. Det känns väldigt individuellt och den enda som egentligen kan känna om det är rätt är ju du. Sen tänker jag att du har känt honom i år så vet du ju åtminstone lite hur han är. Önskar dig all lycka vad du än väljer!

Om jag var er skulle jag förbereda redan nu inför att ni vill skaffa barn ihop. Kan ni flytta ihop? Börja prata om hur ni ser på barn och föräldraskap. Vad har ni för förväntningar på varandra i era roller som föräldrar? På era respektive ursprungsfamiljer och deras plats i er framtida familj? Det kan ju också vara smart att diskutera hur ni ställer er till infertilitet eller om ni på något sätt kommer få problem med att bli gravid. Det finns väldigt många listor med frågor online om relationer, föräldraskap etc. ifall ni vill ha inspiration om vad ni kan prata om. Sätt er ner och diskutera både stort och smått, djupt och ytligt under nån kväll. 

Jag och min man gjorde precis det innan vi gifte oss och även om vi kände varandra väldigt bra innan var det härligt att kunna ta upp sånt vi kanske inte ens tänkt på förrän då. Tänker att det kan vara väldigt givande för er om ni tidigare bara haft en vänskapsrelation och att ni först nu kommit in en romantisk relation. Ni har ju kanske inte diskuterat er syn på ekonomi och eventuella skulder på djupet t.ex.