Hatar livet som mamma

Hej! Jag är pappa till tre vuxna barn så lite erfarenhet har jag. Skaffa avlastning, någon som hjälper dig så att du får vila ut. Visst vill barn bli burna på, och visst vill de ha uppmärksamhet hela tiden. Jag fick inflammation i biceps av att bära på min dotter. En gång när hon satt i en bärsele så fick jag en dubbel pungspark av henne. Det viktigaste för ett barn är att det finns äkta kärlek. Gos puss och kram och mera puss. Barnet dör inte av att skrika en stund i sängen. Förr tyckte man att det var nyttigt. De kan med fördel ligga på en filt på golvet medan man skalar potatis eller vad man nu behöver göra. De måste inte sitta på mammas höft hela tiden. En del kvinnor får en depression efter födseln. Sannolikt så duger du och kommer bli en jättebra mamma. Men se till att skaffa den hjälp du behöver. Ditt största misstag är att inte be om hjälp så gör det.

Dags att sluta amma kanske. Kan bli mättare snabbare och kanske sova bättre och pappan kan mata och du slipper vara levande napp på nätterna.

Åh fina du! Känner igen mig i det du skriver och upplevde min första tid som mamma precis likadant! Men tro mig när jag skriver detta DET BLIR BÄTTRE!! Det bli bättre, lättare, roligare, meningsfullare och kärleksfullare ju mer tiden går! Det ÄR inte jättekul att i princip ?sitta fast? vid en bebis dygnet runt i flera veckor, hur söt och fantastisk den lilla människan än må vara. Och det är för sjutton inte konstigt att man längtar ihjäl sig efter sitt egna liv!!

Men det blir bättre! Lita på mig! Bebisen växer, utvecklas och blir mer o mer självständig även om det kommer perioder/utvecklingsfaser som är dryga att ta sig igenom.

Men för att ?uthärda? första 1-2 åren har jag några tips!

-Byt ut amningen mot ersättning (om du inte kan pumpa) för det ÄR jättejobbigt att vara den enda som kan ge mat/tröst första månaderna. Med ersättning kan ni turvisas=Du kan gå utanför dörren själv en stund varje dag!

-Gå utanför dörren själv en stund varje dag. Bebis kommer säkert att vara ledsen i början men ingen bebis har dött av sorg för att Mamma går runt kvarteret/Tar en fika/provar en snygg topp på valfri klädbutik ENSAM 1-1,5h! (Och ingen pappa, mor/far-föräldrar heller under den tiden!)

-Försök göra sånt som du tyckte var är ni roligt förut även om bebisen måste hänga med på din arm. Det kommer inte allltid att vara så, påminn dig ofta om det!

-Sov när bebis sover, det är iallafall lite lättare att orka med den här tiden om man inte är heelt slut varje dag!

-Beställ god (och gärna nyttig) take away mat och lyxa med att slippa laga mat med en hand. Det är lättare att orka med den här tiden om man inte är hungrig också!

-Lyssna på ljudböcker/kolla Netflix när bebis sover fast-limmad på dig.

-Tvinga pappan att få ut på en barnvagnspromenad så att du får ta en lång & skön dusch i fred och sminka dig och känna dig fräsch. Förbjud pappa & bebis att komma hem till innan det gått minst 1h!

-Och viktigast av allt! Du ÄR en bra mamma även om du inte tycker att bebis-tiden är ?the time of my life?! Det är faktiskt roligare att vara mamma när barnet är större och man kan gå ut och äta på restaurang ihop, gå på bio tillsammans MED sitt barn!

Jag känner absolut igen mig.

Läs på om plusbarn (finns även en facebookgrupp) så kan du hitta personer med samma erfarenhet.

Tyvärr tror jag inte att barnets närhetesbehov är så mycket att göra åt, och jag vet hur jobbigt det där konstanta gnällande ljudet är.

De handfasta tips jag kan komma med är att testa att bära barnet i sele på ryggen (det är ok nu när hel troligen kan sitta).

Om ni inte testat vävd bärsjal så kanske detta kan vara något bebis accepterar.

Gällande att sova tillsammans så skulle jag ställa spjälsäng med avtagen kant mot er säng och låta barnet sova på yttersidan av dig så kan du och pappan faktiskt sova tillsammans.

Kanske är det värt att testa att släppa amningen?

Finns det några situationer där barnet är nöjt? Duscha? Bada? Åka bil? Utnyttja detta isf.

Jag misstänker att ni kanske varit mest hemma första tiden (Corona?). Många barn som är plusbarn är väldigt lugna och beskedliga i miljöer med andra människor, exempelvis öppen förskola. (Finns ju dock barn där det snarare är tvärtom naturligtvis).

Om ni inte redan varit på öppen förskola eller liknande så

Skulle jag testa detta. Det kanske fungerar superbra och då får du iaf en paus från att bära bebis.

Kolla om det finns familjestöd hos din bvc. Och om inte annat så sök samtalskontakt för dig själv. Bara att få sitta och ?klaga? hos någon som lyssnar kan göra att det känns lite bättre.

Håll ut. Det kommer bli bättre. Men jag förstår absolut din desperation

Har också känt lite så ibland .. har två barn och väntar ett tredje, äldsta är tonåring nu och det är inte alltid mycket lättare faktiskt..

Yngsta skrek väldigt mycket när hon var bebis , tror hon hade kolik. Och ett tag när hon var lite äldre (strax innan 1 eller 1 kanske) ville hon bara bli buren och vägrade sitta i vagnen, hon kunde gå tidigt men man vågade ju inte låta henne gå själv ute sådär så jag fick bära nästan hela tiden .. fick så ont i knäna så jag kände mig som en 90-åring..

Ammar du förresten? Jag har ammat båda mina , på ett sätt är det lättare för man slipper gå upp när de ska matas på natten osv men man blir ju väldigt låst också..

Finns det nån i din familj eller nån vän som kanske kan hjälpa till lite med avlastning så du får lite tid för dig själv?

Kram och lycka till!

Åh känner igen mig, blev GALEN. Det går över (hur trött man än är på att höra den kommentaren).

Ibland tyckte jag det kunde hjälpa att mata med flaska och sluta amma för barnet somnade hårdare då. Ibland ignorerade jag skriket, visade att jag var i närheten men vägrade sitta ihop med dem. (Två äldsta sönerna var så båda två). Tvingade barnen att bli trygga med pappan som senare blev pappas killar rakt av.

Hur skulle det vara om du och mannen satt uppe tillsammans med sonen i soffan på kvällen och ni flaskmatade honom? Då kan han kanske somna där?

Jag har haft ett sådant barn. Visade sig (åtminstone delvis) bero på reflux/tyst reflux. Han hade alltså ont så fort han inte åt eller var buren i upprätt position. Kan ditt barn ha detta? Verkar han ha lätt att kräkas eller få uppstötningar?

Justdet ts.

Måste det vara helt mörkr och tyst när barnet somnat? För annars är kanske ett alternativ att din man och du sitter tillsammans i sängen och tittar på en serie eller bara pratar efter att barnet somnat?

Jag lovar det blir bättre, den första tiden är alltid jobbig. Låt pappan ha honom ändå trots att han skriker, be honom gå promenader med honom i vagn eller något så att du får sova.

Försök sluta amma eller gå över till välling. När jag gick över från bröstmjölk till välling så var det underbart, hon började sova hela nätter.

Idag har jag en 11 åring och hade gett vad som helst för att ha henne som bebis igen, fast nu har jag sjukt mycket egentid. All ålder har sin charm, tänk att detta är bara tillfälligt och om något år hänger han hellre med kompisar.

Ja shit. Första året med första barnet var på många sätt hemskt. Jag fick panikångestatacker pga sömnbristen tex. Sov en till två timmar i taget. Det gjorde skitont när hon ammades och hon vägrade flaska (vi provade massa olika). Ville bara ha mammamammamammamamma. Skrek hos pappa som verkligen gjorde vad han kunde (och blev sedan lika älskad som mig).

Stå ut. Sök tröst. Sök hjälp. Att amma är ett heltidsjobb, så du jobbar heltid utan att få sova.

Snart kommer ni förmodligen kunna hjälpas åt på nätterna. Då kan ni göra så att ni båda får minst fyra timmars sammanhängande sömn. Det är viktigt för den psykiska hälsa .