Läst journal

Bryta, vad...? Hänger inte med där.

Det känns rätt självklart att man bör informera patienten om såna detaljer, vi vet inte varför de bara nöjde sig med att säga "polyper". Om du blivit informerad om läget (hur odetaljerat det nu än var) så kommer du inte kallas på ett separat möte för att förklara ytterligare. En del läkare verkar resonera som så att om patienten inte frågar så berättar de inte så mycket heller, om det inte är ett allvarligt tillstånd förstås (vet inte hur det är för dig). Sen kan du alltid ringa upp läkaren och be hen förklara så klart! Hoppas det löser sig för dig.

Jag förstår att du är orolig och har massor med tankar, särskilt med sådana svar. Finns någon behandling planerad? Det är så klart tufft för dig, men skulle du kunna fokusera på den biten istället, och försöka bortse från läkarnas tidigare misstag? Viktigast nu är ändå att du får hjälp 

Ok, men då kanske det har förbättrats snart? :)  Bra att du har en samtalskontakt iaf, det känns som en riktigt bra idé. Dödsångest har jag levt med i mer än 25 år nu, ofta dagliga "anfall", helst när jag ska sova, förstår att det är ännu värre för dig eftersom det är så överhängande.

Jag har inte sökt hjälp för det men jag har ansökt om att få delta i en KBT-studie och då tänkte jag passa på att använda den mot min dödsångest. Tidigare hade jag stark hälsoångest också ovanpå det (pga utbrändhet på jobbet då läkaren varnade för permanent hjärtfel om jag fortsatte) och det har jag fått viss terapi för så det är iaf lite bättre, men ställer till problem i vardagen fortfarande, även kring vanliga mediciner. Rädd för sjukdomen, rädd för medicinen...

Förstår att du oroar dig, det är verkligen en hemsk möjlighet, och att missa sina barns uppväxt och allt möjligt. Har du närstående som kan stötta dig i det här?