Vad tycker ni om det? Är det mestadels bra eller mestadels dåligt och skall vi överhuvudtaget bry oss över någonting som vi ändå inte kan göra så mycket åt eller som inte angår oss.
Bör skiljsmässostatistiken vara en politisk fråga eller skall den inte vara det?
Ordet är fritt!
Ni som har skiljt eller eller separerat för den delen kan ju också dela med er lite av era erfarenheter.
När inte ens alla par gifter sig så tycker jag absolut inte att man behöver göra något åt det. Inte direkt i alla fall. Man kan förebygga. Kan vara en bra idé att man gör lite mer i skolan om hur man kommer bra överens med andra människor. Inte bara relationer utan lite allmänt. Jag minns nämligen att jag fick lära mig det av en lärare och jag har fortfarande det konceptet. T.ex. aldrig säga "du gör alltid......." eller "du gör aldrig". Att inte anklaga den andra utan berätta hur man själv mår och varför det är ett problem. Det funkar jättebra!
Det finns många som väljer fel, men man kan inte tvinga dem att välja rätt. Man kan bara informera dem, erbjuda hjälp, information, där t.ex. någon blir förtryckt av sin partner, så att de vågar ta sig ur. Om sedan andra bara är för olika, då är det också det bästa att de går isär. Man kan inte göra så mycket efteråt om man har valt fel.
Jag tror att problemet hos både gifta och sambos ligger i att man ger upp för lätt, så fort förälskelsen lägger sig och vardagen och sexlivet börjar bli tråkigt så börjar man tänka på separation/skilsmässa.
Jag tror att problemet hos både gifta och sambos ligger i att man ger upp för lätt, så fort förälskelsen lägger sig och vardagen och sexlivet börjar bli tråkigt så börjar man tänka på separation/skilsmässa.
Vad tycker ni om det? Är det mestadels bra eller mestadels dåligt och skall vi överhuvudtaget bry oss över någonting som vi ändå inte kan göra så mycket åt eller som inte angår oss.
Bör skiljsmässostatistiken vara en politisk fråga eller skall den inte vara det?
Ordet är fritt!
Ni som har skiljt eller eller separerat för den delen kan ju också dela med er lite av era erfarenheter.
Det är tragisk statistik och anledningen till att jag överhuvudtaget inte ens dejtar längre. Är inte intresserad av ett tillfälligt förhållande som tar slut sen. Livslångt eller inget alls och livslångt är i stort sett att glömma. Hälften skiljer sig och då är det de som tagit det längsta steget för att göra relationen permanent, tänk statistiken kring vanliga förhållanden? Folk är för egocentriska och jagar hela tiden kickar, spänning och nyhetens behag. Så fort det blir tråkigt, jobbigt eller bara inte pirrigt längre så görs det slut, eller värre - man hittar någon vid sidan av innan det sen längre fram tar slut. Allt motiveras av att man ?förtjänar? det ?bästa? och att en lycklig förälder ger lyckliga barn. Skitsamma om hela deras familj och tillvaro totalt slås i spillror och de får flytta runt som en vandringspokal varje vecka. Mamma/pappa behöver mer pirr i magen eller lite roligare sex så det är bara att finna sig i det hela samt acceptera kreti och pleti som flyttar in under titeln ?bonusföräldrar/syskon?. Det är sårade känslor, tjafs, bråk och ett rent helvete för att få allt att fungera dels i egna hemmet och dels med barnens ev andra föräldrar. Aldrig i livet att jag kommer sätta mig i en situation där detta kan bli min verklighet. Hellre singel resten av livet, vilket är planen som det ser ut nu.
Jag tror att problemet hos både gifta och sambos ligger i att man ger upp för lätt, så fort förälskelsen lägger sig och vardagen och sexlivet börjar bli tråkigt så börjar man tänka på separation/skilsmässa.
Hur tänker du med politisk fråga?
Vad tycker ni om det? Är det mestadels bra eller mestadels dåligt och skall vi överhuvudtaget bry oss över någonting som vi ändå inte kan göra så mycket åt eller som inte angår oss.
Bör skiljsmässostatistiken vara en politisk fråga eller skall den inte vara det?
Ordet är fritt!
Ni som har skiljt eller eller separerat för den delen kan ju också dela med er lite av era erfarenheter.