Mina föräldrar favoriserar barnens kusiner ????

Tack för att du svarar. Jag har aldrig nämnt någonting utan snarare pratat otroligt väl om mina föräldrar, peppar barnen inför besök, bjudit in till umgänge, bett mina föräldrar vara barnvakt fastän vi inte behövde hjälp osv.

Nu vill jag snarare skydda barnen från dem. Vill inte att de ska känna sig bortvalda och behöva titta på när kusinerna favoriseras framför deras ögon.

Jag var jättenära min mormor men kände knappt farmor och det var inget jag tänkte så mycket på som barn. Inser att jag måste släppa min egen önskan om att mina föräldrar ska känna dem och tycka om dem. Det är en sorg för mig.

Hade någon annan person pratat om min dotter på det nedlåtande sätt som min egen pappa gjorde så hade jag inte träffat den personen mer.

Hur ska jag göra på födelsedagar och julafton? Vill helst inte ens bjuda dem längre. Men måste ju för barnens skull.

Hej! Sedan många år är mina föräldrar väldigt aktiva morföräldrar till min systers barn och jag har nått vägs ände med detta. Behöver råd och uppriktigt svar om det är jag som överreagerar.

Har länge känt en sorg över att mina föräldrar visar ett halvhjärtat intresse för mina barn men är väldigt aktiva med min systers barn. Jag har då och då framfört det lite snällt och t ex bett dem ta mina barn till Liseberg som födelsedagspresent så att de ska få umgås tillsammans. Flera veckor senare visade det sig att de givetvis tog med sig min systers barn också på Liseberg den dagen (men de gömde aktivt bilder på syskonbarn när de visade mg bilder). De hade ändå gått till Liseberg med syskonbarn själva ett par gånger den sommaren. Bara ett typiskt exempel.

Eftersom de känner syskonbarn så väl så är de mycket mer överseende. När de barnen skriker och härjar är det bara gulligt. Men minsta pip från mina barn kommenteras. Jag känner mig stressad över att umgås eftersom jag vill att mina barn ska bli omtyckta och vill att de ska visa sina roliga och gulliga sidor, men de söker sig bort från mina föräldrar så de får aldrig chans att riktigt mötas.

Nu är min kloka dotter 5 år och frågade en dag: Varför älskar mormor och morfar kusinerna mer än mig? Hemskt ju. ????

Jag tog upp detta på allvar och istället för att de tog till sig av att de kanske gjort fel så gick min pappa till attack tillbaka och sa att min 5-åring var ovanligt skrikig och ?väldigt speciell?. Vilket inte stämmer.

Vad ska jag göra nu? Tål knappt att se mina föräldrar. Men barnen skulle ju undra ännu mer om morföräldrar försvann ännu mer ur deras liv. Ska jag stå ut för barnens skull och försöka lappa ihop och ge dem nya chanser att hitta varandra. Vill ställa in julen osv. ????

Annars tror jag bara att det enda som fungerar är att du verkligen vädjar till dem, att du önskar att alla barnbarn ska kunna få en fin relation till dem, men att det inte fungerar pga de val som de själva tar. Ni behöver nog prata fler än en gång och det kan sätta igång en process hos dem. 

Vi växte upp med farfar/farmor som gav presenter till kusiner men inte till oss. Firade jul med dem men inte med oss osv. Det finns en historik av inte så god relation mellan pappa och dem, så det är ju en stor del av förklaringen.

Till slut fick mina föräldrar nog och sa i princip upp bekantskapen. Möjligt att farmor tyckte det var trist för anledningarna till beslutet berodde helt på farfar (bla att han drack för mycket och blev då otrevlig). Mina föräldrar tyckte inte att vi barn skulle behöva se igen och igen, hur han raglade omkring när man kom på besök, stank sprit och grät en skvätt medan han sluddrande pratade med oss) 

Idag långt efter att de båda är döda så har jag facit på hur det blev. Vi barn har inte saknat att inte ha närmare kontakt med farmor/farfar, men det beror nog mycket på att vi hade en jättemysig mormor som vi träffade väldigt ofta.

Det har säkert varit väldigt jobbigt för min pappa eftersom hans syskon aldrig tog något avstånd från farfars drickande utan de fortsatte umgås. Pappas bror uttryckte att han tyckte min pappa var löjlig som tog ett sånt beslut. Sedan har de haft kontakt vid olika tillfällen under livet ändå, men mest när det varit tvunget. När farfar dog återupptog mina föräldrar aktivt  kontakten med farmor, som då var gammal och hade flyttat till ett serviceboende. Då mötte jag henne också ett par gånger, men jag kände henne ju inte. Det var bara som att hälsa på en gammal människa, vilken som helst. 

Jag tycker mina föräldrar tog rätt beslut, men det var som sagt alkoholism inblandat. Om det hos er TS, inte finns något sådant så kanske du inte är beredd att ge upp än. Går det att ni bjuder hem dina föräldrar och de då engagerar sig i barnbarnen? Eller blir det mest då att de sitter och dricker kaffe? 

Har du sagt till dem vad ditt barn frågade om? Det kanske är sånt som tar skruv? 

Annars tror jag bara att det enda som fungerar är att du verkligen vädjar till dem, att du önskar att alla barnbarn ska kunna få en fin relation till dem, men att det inte fungerar pga de val som de själva tar. Ni behöver nog prata fler än en gång och det kan sätta igång en process hos dem. 

Skulle rekommendera dig att ni distanserar er. Man kan inte tvinga någon att älska. Om kusinerna nu är favoriter så är de favoriter. Sätt barnen istället i situationer där de är med människor som älskar den på riktigt.