Fyraåring som slåss, bits

Min tanke är att hon blir utsatt för någonting.
Människor brukar inte vara aggressiva utan anledning

Människor är som mest våldsamma när de är mellan 2 och 4 år, så det är i sig inget ovanligt att ditt barn slåss och bits i den åldern. Om det är något som är mer än normalt är inte lätt att avgöra, särskilt inte när man har bara ett barn. Det är verkligen jättebra att du har sökt hjälp från bvc, för de borde kunna stötta er vare sig det handlar om normalt beteende eller något annat.

Något som talar för att hon inte har några större problem är att hon inte uppvisar samma beteende på förskolan eller med alla personer i sitt liv. Det visar ju att hon har självkontroll och att hon vet hur hon ska uttrycka sig på andra, icke-våldsamma sätt - åtminstone i vissa situationer. 

Hur bemöter ni henne när hon blir så utåtagerande? Finns det sätt som lugnar ner henne snabbare? Finns det något som skulle kunna avleda eller bryta ett aktivt utbrott?

Skulle du beskriva henne som mest arg, ledsen, frustrerad, avundsjuk eller något annat när hon gör så här? Kan du se något mönster i när eller hur hon blir triggad (tex. hunger, trötthet, vissa lekar, byta aktivitet, dela uppmärksamhet ...)?

Hur tidigt kan du se att det barkar åt fel håll? Finns det något du kan göra för att vända det i ett tidigare skede? Går det att avleda eller bryta i detta stadiet på något sätt?

Känner du igen beteendet från när hon var ett eller två år yngre, eller handlar det om ett nytt beteende? Ni kan testa att bemöta henne som om hon var lite yngre. Om hon behöver lite mindre krav och ni vuxna kanske kan ha lättare att känna förståelse för henne. Eller så kanske ni tvärt om skulle ha framgång med att bemöta henne som ett lite äldre barn. Resonera lite mer, ge henne lite större ansvar och ha lite högre förväntningar. Ibland hänger vi föräldrar inte med i svängarna och använder fel strategier för fel utvecklingsskede.

Vad gör du då? Eftersom din familj säger att du inget gör, menar jag?

När dottern är våldsam, hur agerar ni? Bär bort henne, låter henne hållas, visar att ni blir arga, gullar med henne..?

Jag tänker att man markerar väldigt tydligt och visar att man blir arg (dvs inget  mjäkigt "Nej men Lisa, inte så" med len röst). Man lyfter genast bort barnet från den som blir utsatt. Betyder det att barnet lyfts bort från en rolig situation (sitter mormor och kusinerna och fikar och barnet biter där, så får barnet bäras bort från fikat) så är det så. 

När barnet lugnar sig pratar man ordentligt om att det är fel att bitas och slåss och att den som blir utsatt blir ledsen och får ont. Den som blivit utsatt bestämmer om man vill ha blås på det onda, dvs man frågar och visar på så sätt barnet att det inte är självklart att det gått över för den som är utsatt, bara för att barnet är lugnt. (Sedan säger man väl som vuxen alltid ja, men barnet måste lära sig)

Varför bits och slåss hon? Är det i situationer när hon får ett nej så tänker jag att man verkligen måste hålla på sitt nej. Barnet kan aldrig få sin vilja fram genom våld.

Det låter som hon har svårt med impulskontroll och att styra sina känslor. Många yngre barn är ju så och en del barn värre. Jag har en 4-åring som också kan bli så när han blir arg och det inte går som han tänkt sig, tex skrika, slåss och kasta saker. Dock har det blivit mycket bättre senaste året. Han har en handlingsplan på förskolan där de jobbar med detta och vi gör det även hemma. Vet att de rit-pratar med sonen på förskolan (med egna bilder om hur man kan göra istället när något blivit fel). Han har blivit mycket bättre på att tex gå och hämta en vuxen vid konflikt istället för att slå eller bita det andra barnet.

Jag tror det är ett ganska bra råd du fått att inte göra så stor affär av utbrotten. Vi nöjer oss med att markera tydligt att det inte är OK att slåss eller kasta saker men försöker sen backa och gärna också avleda beteendet om det går. Att gå in i diskussioner med ett barn som är i affekt är ju oftast värdelöst om orsaken till utbrottet är att barnet har svårt att hejda impulser.

Man behöver själv analysera vad som ledde till situationen som uppstod. Om hon alltid blir aggressiv mot pappa eller mormor men inte mot dig kanske det beror på att du är bättre på att bemöta henne så det här inte uppstår? Så kanske du ska tänka istället när de anklagar dig. Tex så blir min son lätt mer arg på sin morfar eftersom morfar bemöter honom genom att ryta i med hög röst/skrika tillbaka om sonen går upp i affekt. Så gör (oftast) inte vi utan försöker vara mer lågaffektiva vilket är bättre.

Jo att småbarn kan bete sig aggressivt är många gånger helt normalt eftersom de inte kan reglera affekt på samma sätt som äldre barn eller vuxna. Det är en 4-åring detta handlar om. Om hon skulle bete sig så när hon är 8 eller 10 ja då håller jag med om att något verkar riktigt tokigt.

Hej TS,
Jag är mormor till en fyraårig flicka som slåss och bits ibland. Jag är orolig för att hon ska bli utanför olika gemenskaper på grund av det.

Det faktum att barn slåss och bits när de inte får som de vill är en sak. För mig så är det något som händer och vi som är vuxna får då visa barnet rätt. Tyvärr så är mitt barnbarns mamma och jag inte överens i det. 

När flickan slår mig framför sin mamma reagerar hon inte alls. Min dotter säger precis som TS att hon slutat bry sig. Jag reagerar, förstås, genom att säga ifrån tydligt, hindra fysiskt flickan från att slå mig och upprepa *vi slåss inte'. Sedan prata om det som hände när utbrottet gått över: Vi pratar om att man får bli arg och vad man får göra då (säga ifrån osv men inte slå bita, sparka), hur det känns när någon slår en osv. Hon säger förlåt och förstår mycket väl. Jag passar flickan ibland hela dagar och då går det väldigt bra, hon testar ev. någon gång men det är sällan något stort bråk utan hon respekterar vad som gäller med mormor när mamma inte är med och hon vet att bråk inte belönas. Häromdagen när jag varit barnvakt hela dagen blev det närmast absurt när flickans mamma kom hem: Vi satte oss och åt, flickan blev irriterad på något jag sa och tog en KNIV som hon hötte med mot mig över matbordet, gjorde sedan flera rörelser som om hon skar halsen av mig med kniven. Mamma såg allt men sa inte ett ljud. För mig är det självklart att visa och vägleda barn och det för att göra BARNET en tjänst. 

Vid många andra situationer när vi träffats tillsammans och flickan blivit våldsam har jag sagt ifrån, fysiskt hindrat och repeterat vi slåss inte osv. Mamman säger då ifrån till MIG tar flickan i famnen och tröstar henne. Vilket känns helt absurt! Så klart ska barn få tröst men jag tror det är väldigt viktigt att föräldern, som är den primära personen, visar tydligt vad som gäller i det här samhället: vi varken slåss, bits eller sparkar, i alla fall inte om vi vill vara i gemenskap med andra människor. Barnet som blir tillrättavisat kan ju bli ledset och behöva tröst för DET men då har man ju först sagt ifrån om det dåliga beteendet.

Jag tror också att det är bäst att inte göra någon stor affär av bråket. Men att direkt stoppa, säga ifrån, vägleda och sedan avleda tror jag är viktigt. Sen prata om det och sen släppa det utan att hålla på och älta.

För det är det som jag är mest orolig för nu: att föräldrar till flickans kamrater ska reagera genom att inte låta sina barn leka med henne. Att hon ska bli utestängd från gemenskaper pga att hon inte får lära sig spelreglerna för att umgås med andra människor. Jag har försökt att prata med min dotter men hon vill inte, jag tror hon känner sig påhoppad och anklagad och jag vet inte hur jag ska nå fram.

Så, TS, jag undrar vad du gör när din flicka bits och slåss?  Reagerar du? Isf hur?
Hur skulle du vilja att din mamma gjorde?

Kan tillägga att flickans pappa är en våldsam och manipulerande man som under flera års tid misshandlad min dotter både fysiskt och psykiskt framför barnet. Flickan träffar honom lite då och då men han tar inget ansvar. 

Börja kommunicera med din dotter och på så sätt kanske hon börjar kommunicera med sitt barn på ett konstruktivt sätt.

Jag vill lägga till ett par saker: 
Mitt barnbarn är en underbar flicka: Omtänksam, glad, fantasifull och aktiv. Min dotter är en underbar mamma som gör allt för sitt barn. Jag älskar dem båda mycket. Min dotter är i praktiken ensam förälder och tar allt ansvar för sin flicka och jag vet hur tungt det kan vara ibland. För mig är det naturligt att man hjälps åt, att jag som mormor kan ta en konflikt med flickan även när mamma är med ser jag som självklart. Problemet uppstår när jag inte FÅR det, när min dotter säger ifrån till mig att jag inte får tillrättavisa flickan när hon slåss, skriker och bits utan tar henne i famnen och tröstar som om JAG har varit dum när det enda jag gjort är att sagt ifrån.

Det är ju det jag behöver hjälp med! Hur ska jag lägga fram det för att få henne att vilja prata om det? Som det är nu säger hon att hon inte vill prata.

Okej, nä det är ju svårt att prata med någon som inte vill och ännu svårare att förklara sina känslor för någon som inte begriper.

Jag hade nog varit ganska rak och sagt att jag inte skulle komma mer under de premisserna att hon inte vill ta tag i problemet.

Min dotter var inte så snäll mot farmor, jag satt och pratade med henne så fort något hände. Drog parallell till hennes mamma. "Farmor är pappas mamma, tänk om någon gör så mot din mamma som du gör åt farmor", det tog tid men till sist lossnade det.

Vi hade många diskussioner men som förälder ska man inte ge sig.

Du låter som en helt underbar mormor och mamma och jag tror att du har lite svårigheter här för att dessa roller går in i varandra av helt naturliga skäl. Samtidigt ska din dotter försöka vara hemma i rollerna som mamma till sin dotter, en jämbördig vuxen till dig, en person i viss beroendeställning till dig (som ensamstående mamma i behov av hjälp) och din dotter. Att balanser på slak lina verkar vara rätt enkelt i jämförelse. Kanske på grund av att det finns så mycket kärlek och starka känslor med i spelet.

Var tydlig med din dotter att du som hennes mamma är här för att stötta och älska henne. Samtidigt så måste du, när du ibland har ansvar för ditt barnbarn hela dagar, kunna vara aktivt delaktig i hennes uppfostran och du kommer alltid att hålla på dina personliga gränser (ingen slår eller hotar dig).

En tanke till: ofta är det lugnare och mer harmoniskt med bara en person hemma med ett barn i den åldern. Barnet behöver inte dela uppmärksamhet, får bara information från en källa, har lättare att hålla koll på situationen. När mamma i ert fall sedan kommer så behöver barnet hantera en känslostorm av att ha saknat den personen, att vara glad att hon kom tillbaka och arg för att hon var borta. Barnet kan känna att hon behöver konkurrera om uppmärksamhet och får inte sällan motstridiga signaler med större utrymme för förhandlingar och en möjlighet att spela ut de vuxna mot varandra. Dessutom sammanfaller det inte ofta med slutet av dagen då alla är kanske både trötta och hungriga. Ett ganska bra upplägg för att göra en liten ängel till ett monster med andra ord.

Fast ALLT gör hon faktiskt inte, hon uppfostrar inte tillräckligt och hon tar inte fullt ansvar för att flickan inte ska slåss. Du ska inte alls ha dåligt samvete för att du säger ifrån, ingen förälder är perfekt och ibland behöver någon hjälpa en att se klart på saker och ting. Väldig tur att du som mormor finns där och visar barnet rätt och fel. 

Och jo, du får självklart säga ifrån när barnet slår dig. Det är DIN rättighet att sätta DINA gränser. ALLA människor har rätt att säga ifrån om de blir slagna, det behöver din dotter bara tugga i sig. Slåss man på förskolan har barn och pedagoger rätt att säga till, slåss man i parken kommer andra säga till, slåss man när man är större kommer polisen oavsett vad mamma "tillåter" eller inte. 

Tack Q för uppmuntran och konstruktivt och informativt svar! Det du skriver stämmer väl med vad jag upplevt. Jättebra tips att ge mycket utrymme när mamma kommer hem. Tack !!

Ja det är ju jättesvårt. Och jag vill inte sätta hårt mot hårt och säga att jag inte kommer mer, är inte tillräckligt hårdhudad att genomföra nåt sånt. Men jag tänker inte stillatigande se på heller utan att göra nåt. Jag får försöka hitta på något för än har jag inte gett upp.

Tack Brita! Nä jag ska inte ha dåligt samvete! Kommer att fortsätta försöka prata med min dotter. 

Klockrent inlägg!! Precis så!

Bra, prova att prata om det under en lugn stund. Inte efter en incident, då är taggarna redan vända utåt.

Det är verkligen inte lätt men det fixar ni.

Hallå TS, var tog du vägen?