Fyraåring som slåss, bits

Hej TS,
Jag är mormor till en fyraårig flicka som slåss och bits ibland. Jag är orolig för att hon ska bli utanför olika gemenskaper på grund av det.

Det faktum att barn slåss och bits när de inte får som de vill är en sak. För mig så är det något som händer och vi som är vuxna får då visa barnet rätt. Tyvärr så är mitt barnbarns mamma och jag inte överens i det. 

När flickan slår mig framför sin mamma reagerar hon inte alls. Min dotter säger precis som TS att hon slutat bry sig. Jag reagerar, förstås, genom att säga ifrån tydligt, hindra fysiskt flickan från att slå mig och upprepa *vi slåss inte'. Sedan prata om det som hände när utbrottet gått över: Vi pratar om att man får bli arg och vad man får göra då (säga ifrån osv men inte slå bita, sparka), hur det känns när någon slår en osv. Hon säger förlåt och förstår mycket väl. Jag passar flickan ibland hela dagar och då går det väldigt bra, hon testar ev. någon gång men det är sällan något stort bråk utan hon respekterar vad som gäller med mormor när mamma inte är med och hon vet att bråk inte belönas. Häromdagen när jag varit barnvakt hela dagen blev det närmast absurt när flickans mamma kom hem: Vi satte oss och åt, flickan blev irriterad på något jag sa och tog en KNIV som hon hötte med mot mig över matbordet, gjorde sedan flera rörelser som om hon skar halsen av mig med kniven. Mamma såg allt men sa inte ett ljud. För mig är det självklart att visa och vägleda barn och det för att göra BARNET en tjänst. 

Vid många andra situationer när vi träffats tillsammans och flickan blivit våldsam har jag sagt ifrån, fysiskt hindrat och repeterat vi slåss inte osv. Mamman säger då ifrån till MIG tar flickan i famnen och tröstar henne. Vilket känns helt absurt! Så klart ska barn få tröst men jag tror det är väldigt viktigt att föräldern, som är den primära personen, visar tydligt vad som gäller i det här samhället: vi varken slåss, bits eller sparkar, i alla fall inte om vi vill vara i gemenskap med andra människor. Barnet som blir tillrättavisat kan ju bli ledset och behöva tröst för DET men då har man ju först sagt ifrån om det dåliga beteendet.

Jag tror också att det är bäst att inte göra någon stor affär av bråket. Men att direkt stoppa, säga ifrån, vägleda och sedan avleda tror jag är viktigt. Sen prata om det och sen släppa det utan att hålla på och älta.

För det är det som jag är mest orolig för nu: att föräldrar till flickans kamrater ska reagera genom att inte låta sina barn leka med henne. Att hon ska bli utestängd från gemenskaper pga att hon inte får lära sig spelreglerna för att umgås med andra människor. Jag har försökt att prata med min dotter men hon vill inte, jag tror hon känner sig påhoppad och anklagad och jag vet inte hur jag ska nå fram.

Så, TS, jag undrar vad du gör när din flicka bits och slåss?  Reagerar du? Isf hur?
Hur skulle du vilja att din mamma gjorde?

Kan tillägga att flickans pappa är en våldsam och manipulerande man som under flera års tid misshandlad min dotter både fysiskt och psykiskt framför barnet. Flickan träffar honom lite då och då men han tar inget ansvar. 

Jag vill lägga till ett par saker: 
Mitt barnbarn är en underbar flicka: Omtänksam, glad, fantasifull och aktiv. Min dotter är en underbar mamma som gör allt för sitt barn. Jag älskar dem båda mycket. Min dotter är i praktiken ensam förälder och tar allt ansvar för sin flicka och jag vet hur tungt det kan vara ibland. För mig är det naturligt att man hjälps åt, att jag som mormor kan ta en konflikt med flickan även när mamma är med ser jag som självklart. Problemet uppstår när jag inte FÅR det, när min dotter säger ifrån till mig att jag inte får tillrättavisa flickan när hon slåss, skriker och bits utan tar henne i famnen och tröstar som om JAG har varit dum när det enda jag gjort är att sagt ifrån.