Min sambo vill så gärna ha barn

Det känns som att det är två olika frågor här.

Först och främst om du känner att du verkligen vill skaffa barn. För ingen vet vad man får för barn och utmaningar. Man kan få världens lättaste till en som verkligen kräver mycket (kolik, sjukdomar osv). Och alla barn behöver mycket omvårdnad till och från. Sen är det i gengäld ingen som kan ge en så mycket ovillkorlig kärlek heller vilket kompenserar. Men den visar sig kanske inte alltid när man behöver den som bäst.

Sen säger du att din sambo ligger på om att ni ska skaffa barn. Varför jobbar han så mycket? Och hur trygg kan du vara att han tar en stor del av ansvaret? Det känns som att om ni skaffar barn måste han kanske vara beredd på att ta mer än 50% med tanke på din bakgrund. Och kan han det om det skulle behövas? Om du inte mår bra av att vara föräldraledig, kan han då ta över snabbt?

Men det finns som sagt ingen som kan älska en så mycket som ett barn. Men den kärleken kräver också en hel del av en om den inte finns där helt naturligt.

Har du förklarat detta för din sambo, att du kanske inte vill ha barn?

Låter inte som att barn är något för dig om jag ska vara ärlig. De är individer och inte ett "jobb" man har 50%. Barn kräver tid och uppoffring och passar inte alla. Såklart vissa som inte borde ha barn skaffar det ändå, men barnen drabbas negativt.

Man kan vara en karriärsmänniska trots barn. Gå ner i position under småbarnsåren mm. Men barnen behöver sina föräldrar, de är ingen möbel som du köper hem och ställer i vardagsrummet.

Skaffa inte barn bara för att göra det. Utan säg hellre till din sambo att du inte vill ha barn. Ärlighet är ju viktigt i en relation.

Om han har velat ha barn sedan dag ett, varför har ni inte diskuterat detta under de 3 åren ni varit ihop??

Man bara kör och inser att det är det bästa. Vem vill komma på i 50-års åldern att det vore härligt med barn men är utan?

Finns inget i TS inlägg som antyder att hon skulle bli en dålig mamma. Vissa har alldeles för traditionell syn på modern. Titta på Annie Lööf och Ebba Busch Thor som båda har barn. Vi lever i 2021 och karriär och barn går att kombinera alldeles utmärkt. Sverige är fantastiskt!

Nu har ju jag fyra barn, och älskar såklart livet med barn väldigt mycket uppenbarligen, men jag skulle absolut inte säga att det definitivt är något för alla. Rent krasst är det väldigt mycket jobb med barn, och även om man inte vill förlora sig själv/vara precis som innan, så blir det ju sällan så när barnen väl är där. Det kanske blir så att man själv VILL prioritera om helt, men det kan också vara tvunget att göra det (den andra föräldern kanske inte tar sin bit i slutändan, barnet kanske har helt andra behov än man räknat med o.s.v.) så det är absolut helt annat att leva ett liv med barn mot att leva utan. Är man det minsta tveksam tycker jag absolut man ska suga på karamellen ett tag till. Särskilt som du har djurhobbyer, är en av dessa hästar? I så fall är det nästan ännu större anledning att ni båda är RIKTIGT säkra på beslutet, för det kommer ju krävas mer av den föräldern som inte har hästar.

Som ert liv är nu, där han arbetar 200 %, du har ett vikariat (hade nog sett till att ha tillsvidare först), ovanpå det har du enskild firma, plus två djurinvolverade intressen. Det är ju inte alls ett liv som är förenligt med barn, och jag tycker inte du ska köpa något slags "det löser sig"-resonemang från din sambo. Jag skulle råda dig att vänta tills du faktiskt ser LÖSNINGAR innan. Han måste kunna visa hur exakt han ska ta 50(+) %. Annars är ju risken att han tänker att du löser det, medan han kör på som vanligt.

Min svåger är arbetsnarkoman, men ville ändå ha flera barn. Svägerskan är som du, allt annat än en "hemmafru"-typ. Så de har bråkat och bråkat och bråkat lite till om vem som ska ta vabben, vem som ska ta simlektionen, vem som ska ta utv.samtalet o.s.v. Han vägrade dessutom vara föräldraledig mer än "tvång"-dagarna (och då genom att förlänga sommarledigheten och julen...). Så hon blev ju den som tog föräldraledigt med alla barnen, fast hon egentligen inte ville ta mer än 50 %.

Om du inte är villig att ge upp något i ditt liv borde du inte skaffa barn.

Bara för att Annie Lööf och Ebba Busch Thor har barn betyder det inte att de är dåliga mammor. Tror de lägger mer tid på barnen än vad samhället ser.

Som TS antyder, hon vill bara ta hand om ett barn 50%, nej då tycker inte jag att hon verkar ha förstått ansvaret med barn alls.

Karriär och barn går att kombinera, MEN du ska ju inte tro att du kan sitta i ett möte samtidigt som du föder på BB. Du föder inte fram ett barn och tror att den ska klara sig själv efter dag 1.

Du och TS bör verkligen fundera OM barn verkligen är något ni ska ha, varför vill ni ens ha barn är min största fråga? Ni har ju inget som helst intresse av att vara en mamma.

Vad pratar du om?

Jag har redan två barn och är ingen karriärist. Jag bara säger att oavsett hur livet ser ut så ska man inte avstå barn. Det är det största som livet har att erbjuda. Det finns så många som har pekpinnar hur man ska vara som förälder. Det är inget att lyssna på.

"oavsett hur livet ser ut så ska man inte avstå barn" - klart man ska ta sig en riktigt stor funderare på om det fungerar att föda in barn i det liv man lever. Kan man vara föräldraledig? Kan partnern vara det? Hur ser man på att pausa/sluta med vissa aktiviteter om de inte är förenliga med att ha barn? Hur kan båda göra för att arbeta på en nivå som är hyfsat barnvänlig? Man ska absolut avstå barn om det inte är ett vettigt liv att da in barnen i.

"Det är det största som livet har att erbjuda." - Ja, för många, men absolut inte för alla. Just sådan propaganda är ju anledningen till att personer som egentligen inte vill ha barn ändå skaffar. I vissa fall går det hyfsat, i andra fall åt skogen. Därför är det ju jättebra att TS funderar så noga som hon gör.

Det är du med sambon och hundarna va?

Hur ska ni hinna med barn? Läser jag fel, eller är ingen av er beredda att göra avkall på ngt för att få plats för barn?
När hinner ni ens träffas själva?