Forum Övrigt - Pappagrupp
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Ensam tre barns pappa, slut på livs lust

    Tis 28 sep 13:46 Läst 139 gånger Totalt 3 svar
    Tis 28 sep 13:46

    Hej jag är en ny separerad pappa på 32år.

    Trodde mig ha ett lyckligt förhållande sedan åtta år och varit gift dom senaste 5åren.

    Sen vände allt och min värld slets samman och mitt liv fylldes med tårar svek och minskad livslust.

    Djup ångest och depression har dragit mig så djupt ner i ett svart hål att jag skulle skrika av rädsla om ljuset skulle glimta till.

    Jag har tre fantastiska barn,

    En på 9år från ett tidigare förhållande

    En på 6år och en på 3år gällande situationen jag skriver om nu!

    Jag fann min barndoms kärlek lycka passion och en bästa vän. Tiden har flugit förbi och jag älskar henne mer än vad ord kan förklara. Men allt lyckligt har ett slut och så kom den dagen då hon sa att hon var osäker, tre dagar senare lämnar hon mig efter 2 timmars diskussion och precis en vecka senare är skilsmässan in skickad. Och här står jag nu en månad senare chokad ledsen och helt förtvivlad.

    Hon hittade en lägenhet snabbt och börjat rusta för flytt, barnen har varit ledsna jag har varit ledsen och spenderat min tid med dom varannan vecka och vardagarna har liksom rullat på och nånstans hade man börjat landa lite i det stora hela, men så kom ytligare en käft smäll då hon helt plötsligt säger att barnen ska åter skrivas på min adress och att hon inte ska flytta till lägenheten då hon ska flytta ihop med en annan man i en annan kommun,

    Så nu går ljuset upp att det man befarat är sanning att misstankar om otrohet inte var en idiotisk tanke utan sanning på ens värsta mardröm, och detta kommer fem dagar innan hennes flytt.

    Nu känner jag att den sista lilla ork i allt detta börjar ta slut och jag vet inte hur jag ska orka vara stark för mina barn när jag inte längre är stark nog för mig själv.

  • Anonym (Justi­tia)
    Visa endast
    Tis 28 sep 14:00 #1
    S3P skrev 2021-09-28 13:46:21 följande:

    Hej jag är en ny separerad pappa på 32år.

    Trodde mig ha ett lyckligt förhållande sedan åtta år och varit gift dom senaste 5åren.

    Sen vände allt och min värld slets samman och mitt liv fylldes med tårar svek och minskad livslust.

    Djup ångest och depression har dragit mig så djupt ner i ett svart hål att jag skulle skrika av rädsla om ljuset skulle glimta till.

    Jag har tre fantastiska barn,

    En på 9år från ett tidigare förhållande

    En på 6år och en på 3år gällande situationen jag skriver om nu!

    Jag fann min barndoms kärlek lycka passion och en bästa vän. Tiden har flugit förbi och jag älskar henne mer än vad ord kan förklara. Men allt lyckligt har ett slut och så kom den dagen då hon sa att hon var osäker, tre dagar senare lämnar hon mig efter 2 timmars diskussion och precis en vecka senare är skilsmässan in skickad. Och här står jag nu en månad senare chokad ledsen och helt förtvivlad.

    Hon hittade en lägenhet snabbt och börjat rusta för flytt, barnen har varit ledsna jag har varit ledsen och spenderat min tid med dom varannan vecka och vardagarna har liksom rullat på och nånstans hade man börjat landa lite i det stora hela, men så kom ytligare en käft smäll då hon helt plötsligt säger att barnen ska åter skrivas på min adress och att hon inte ska flytta till lägenheten då hon ska flytta ihop med en annan man i en annan kommun,

    Så nu går ljuset upp att det man befarat är sanning att misstankar om otrohet inte var en idiotisk tanke utan sanning på ens värsta mardröm, och detta kommer fem dagar innan hennes flytt.

    Nu känner jag att den sista lilla ork i allt detta börjar ta slut och jag vet inte hur jag ska orka vara stark för mina barn när jag inte längre är stark nog för mig själv.


    Vilket jävla svin. Tänker hon alltså inte ta ansvar för barnen? Skicka då in ansökan om enskild vårdnad så får hon betala för barnen. Vinsten kommer att komma tillbaka med tiden genom relationen med dina barn. Du kommer att vara den viktigaste människan i deras liv.

    Ignorera henne helt tills hon slutar tramsa, annars får det fan va. Ta ingen skit.

    Har du stöd av dina föräldrar, syskon exempelvis?
  • Tis 28 sep 18:04 #2

    Hej. Det har gått en månad, ge det tid. Vet att det känns skit just nu, men du tar dig igenom det en dag i taget. Jag blev bedragen och lämnad efter tio år och två barn, på ett väldigt chockartat sätt där mitt ex bytte personlighet samma dag som han blev avslöjad. Barnen bor hos mig, han bor med sin nya två timmar bort. Det är skittufft och jag kan fortfarande känna en stor sorg emellanåt, men det har gått två år och jag kan säga att du kommer att komma igenom det. Sen är det väl tyvärr som det är med sorg, att man lär sig leva med det och jobbar runt det. Men du läker och kommer att gå vidare och känna glädje och hopp och kärlek och allt sånt igen.

    Jag vet ångesten och mörkret du känner. Var snäll mot dig själv. Nu är du troligtvis i chock. Ring in trupperna om du har sådana - vänner, familj, släkt. Fokusera på här och nu. Barnen är en välsignelse just nu, något att behöva ta hand om, som tvingar dig tillbaka till nuet, som får dig att fortsätta med vardagen. Pissjobbigt men läkande i allt.

  • Anonym (Johan­)
    Visa endast
    Tis 28 sep 18:59 #3

    Om jag förstod det rätt så vill hon dra och strunta i barnen? Isåfall se till att du får egen vårdnad så fort som möjligt och anmäl så hon får betala underhåll.


    Jag har varit i en liknande situation, men det var ingen otrohet, utan snarare dåligt månne hos henne. Så jag har levt med mina två barn på heltid de senaste sex åren. Det är tufft i början, speciellt med mindre barn, men du hittar era rutiner som fungerar för er. Barnen kommer så klart sakna mamman, men det avtar med tiden. Gör så gott du kan utan att överdriva och glöm inte det viktigaste. Du kommer aldrig räcka till allt, men se till att ge barnen kärlek och din tid. De kommer behöva din tid ännu mer nu än innan.


    Med det menar jag inte att ni hela tiden ska göra roliga saker, utan tid kan man dela närsomhelst och hursomhelst så se till att blanda in dom i saker ni gör. Tvätta, städa, laga mat, byta däck på bilen. Barn tycker om att vara med. Var aldrig dömande och låt dom känna att de kan prata med dig om allt. De kommer säkert agera ut i omgångar, på olika sätt och tidpunkter. Låt det ske och var där för dom. I perioder kommer du känna dig värdelös och att du inte räcker till. Det är okej, men om du har möjlighet att få avlastning från släkt och vänner så var inte rädd för att fråga ibland. Man måste inte alltid ha en anledning, ibland behöver man bara få vara själv en stund.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll