Orkar inte vara gravid längre...

Jag mådde så uselt med andra barnet att det fanns stunder när jag önskade att jag inte ens blivit gravid. Det var dessutom sommaren -18 i värsta hettan. Jag räknade minuter ibland. 5 minuter färre att vara gravid. Orkade verkligen inte se framåt, det kändes helt olidligt. Vilade hela dagarna förutom det lilla jag var ensam med äldsta barnet. Man får må skit och tycka det är aptrist att vara gravid. Och då tillhörde jag ändå dom som fick kämpa i massor med år för att få första barnet och tvåan blev en total bonus.

Tids nog föds barnet. Det kanske känns som månader bort, men i backspegeln gick det fortare än man trodde när man satt där och ojade sig. Och då är det värt det!  Ta en dag i taget. Eller en halv. Eller bara en timme.

Man får visst gnälla! Det är ju inte barnet i sig man gnäller över utan hur skit man mår. Det förstår folk. I alla fall alla vi som också mått pest. Jag njöt inte en sekund av att vara gravid med nån av barnen. Var det inte oron för fler missfall var det uselt fysiskt mående. Men i slutänden var det ju värt det. Måendet går över. Och sen är man knäpp nog att göra om det.