Min man ljög om sitt sina skulder och alkolism. Ska jag stanna pga av barnlängtan?

Det här blir långt och invecklat. Men jag behöver stöd/råd för vad jag kan göra. Känner mig så otroligt ensam.

Jag och min man har försökt få ett till barn i 5 år. Första två blev till relativt enkelt. Men förutom ett ma i v 10 för 3 år sedan har vi inte lyckats bli gravida.

Jag fick tjata flera år för att vi skulle flytta till större boende, då vi bodde trångt och barnen delade rum. Han kom alltid med undanflykter. Jag trodde att han var rädd för förändring. Men så äntligen fick vi sålt vår lägenhet förra våren.

Förra sommaren uppdagades det att min man satt hos kronofogden med massor av skulder samt att han drack massor i smyg. Hans mamma hade precis fått ett sjukdomsbesked som innebar att hon hade några få månader kvar. För att ?hantera? sorgen tog han till alkohol. Satt i hennes tomma lägenhet och söp. Det gick så långt att han hotade att ta livet av sig. Då fick jag in honom till psykakuten. Där blev han hemskickad med något att sova på. Jag var hel förstummad. Hur kunde de skicka hem någon som mådde så dåligt? Nästa dag åkte jag in med honom igen och då förklarade jag läget för läkaren som äntligen tog det på allvar och skrev in honom. Väl hemma i lägenheten fick jag en konstig känsla i magen och visste att jag skulle öppna hans garderob som han alltid smusslade med. Där hittade jag ca 100 oöppnade brev, många av dem från kronofogden med skulder på blancolån han tagit. Jag blev helt paralyserad, han hade ljugit för mig om det här i över 2 år. Jag hade oxå veckan innan blivit uppsagd på jobbet pga Corona. Så här satt jag, med en sambo på psyk, hans skulder i knät och sedan arbetslösheten runt hörnet (hade uppsägningstid). Plus inget boende om några månader för vi sålde innan vi köpte (på hans intiativ).

En släkting lånade pengar att betala kronofogden, han fick betala tillbaka med sin del av vinsten. Jag lyckades få ett lånelöfte på egen hand och köpte en ny lägenhet. Mannen låg inne på psyk i två omgångar och fick sedan beroendehjälp.

I våras gick vi till en ivf-klinik. Jag har lagt om min kost, ätit alla tänkbara vitaminer och gjort allt för att boosta min fertilitet, men det visade sig vara hans spermier det är fel på (slöa o få). Vad har han gjort? Ingenting för att förbättra på våra chanser.

Kliniken ville se att hans vård är stabil över sommaren innan vi får börja vår behandling. Och nu visar det sig att det är strul med hans journal så vi får inte börja förrän det är utrett. Han säger att kliniken gjort fel. Kliniken säger att han uteblivit från behandlingstillfällen. Så nu har vår behandling skjutits på framtiden?

Under året som gått har vi gjort gemensamma insatser för att få det bättre. Vi har börjat prata mer med varandra, jag har helt insyn i hans ekonomi och ibland ser jag förbättringar. Han dricker inte längre. Han är skamsen. Men det känns som att han fastnar där. Han har, med hjälp av mig, städat upp bakåt. Men jag ser inga större skillnader på hur han tänker framåt. Hamnar ofta i stressiga situationer där han inte kan hantera stressen och blir nästan okontaktbar.

Vad ska jag göra? Ska jag lämna honom? Jag har inte några vidare kärlekskänslor kvar. Men jag vill så himla gärna ha ett barn till, även om vi skulle separera. Jag har längtat i 5 år och jag är 39. Jag kommer inte få fler chanser i livet, så jag är helt sorgsen och tom.

Är det någon som har ett råd eller kanske till och med varit med om något liknande?