Anonym (Oerfaren) skrev 2021-10-03 13:25:24 följande:
Brukar markera mot min mor ibland när hon vill hålla på och bestämma för mycket. Tror många mammor är så även med vuxna barn, att de lägger sig i mycket. Har hört andra som också vittnar om det, även tjejer.
Hur det kommer sig att jag inte träffat någon? Jag tror att jag är rädd för att visa att jag tycker om någon. Har även haft en del problem under skoltiden med mobbning och ensamhet under vissa delar av skoltiden, men inte hela. Är ganska social med nya människor. Tror jag hamnat i någon slags trygghet i hur jag lever; jag är singel, träffar kompisar, går och tränar, går ut på krogen och är nöjd med det, fastän jag inte är det egentligen.
Okej, det där med att bestämma/kontrollera sina barn är inget konstigt, man får såklart dra en gräns men jag menade mer att han var hemma och sov hos föräldrarna ofta.
Okej, är du rädd för att vara sårbar, rädd för att det ska göra ont? För det är ju risken med att visa att man tycker om någon. Min spontana tanke är att det ingår i processen. Vi kan ju tyvärr inte välja att bara uppleva det bra i livet. Min drivkraft för kärleksrelationer har varit så stark och det har gjort att jag blivit sårad så många gånger. Men det har varit värt det för jag har ju även upplevt den andra sidan och fått så mycket insikter som jag inte hade fått annars. Och jag förstått att jag kan inte vara välja det sköna/bekväma liksom.
Jag har också haft mobbning under skoltiden och mycket ensamhet. Även i vuxen ålder, ensamhet kan vara på olika sätt. Det är jättebra att ha sin trygghet och sitt eget liv och jag tror att man lätt kan bli bekväm. När jag under en period inte utsätter mig för nya situationer blir jag lätt bekväm utav mig. Ibland har jag tom fått tvinga mig själv att göra saker, som att våga! Brukar spela upp ett scenario i mitt huvud att jag blivit en 80 är gammal tant som sitter ensam i en gungstol och tänker tillbaka på mitt liv och tänker ?varför vågade jag inte ta den där chansen med den där personen?, varje gång jag känner mig bekväm, rädd, och håller tillbaka.
Då blir rädslan att utsätta sig för något obekvämt och ont så liten jämfört med vad jag kan gå miste om. För jag vet att kärleken är så mycket större. Är 30 år och livet går! Vi har inte föralltid! Vad gör det om 5 år om du visar intresse och blir avvisad? Man blir ledsen och det gör ont men det går över och om 5 år kommer det inte spela någon roll, det du kommer minnas är alla fina minnen som du får chansen att skapa men inte gör. Mitt tips till dig är att våga, börja med någon litet, vad som helst men bara gör det, låt det kännas jobbigt under tiden, har siktet inställt på det du önskar uppleva. Det är du värd!
