Anonym (Svår fråga) skrev 2021-10-17 10:07:19 följande:
Jag älskar båda mina barn lika starkt men på olika sätt.
Det äldsta barnet är självsäker och skötsam, har aldrig gett mig problem utan har alltid bara gjort mig stolt över hens framgångar.
Det yngre barnet är mer lik mig själv i personligheten och jag känner mig nog egentligen närmare det barnet. Dessutom är hen yngre och har fram till nyligen bott hemma, och hen har lidit av social fobi och fått kämpa med sig själv så mycket mer. Det väcker moderkänslor hos mig och jag känner att det barnet behöver mig mer. Så jag känner nog mer kärlek blandat med oro för det barnet. Men det betyder inte att jag älskar det mer. Jag skulle bli precis lika förtvivlad om det äldsta barnet dog, lika överlycklig när hen får egna barn.
Om jag skulle tvingas till ett absurt grymt val om nazistexemplet ovan, skulle det vara en omöjlig hjärtslitande uppgift. Jag skulle rent krasst vilja välja det äldre barnet för hen skulle ha störst chans att klara sig och överleva. Men att tvingas välja bort min älskade lilla skadeskjutna unge, och tvingas se hens blick när jag väljer bort hen... Nej jag skulle inte klara av det. Som alla andra mödrar skulle jag offra mig själv för båda utan minsta tvekan.
Jag skulle offra mig för min man också och han skulle offra sitt liv för mig, det vet jag med säkerhet. Det låter inte som ni har så bra relationer här i tråden, skulle knuffa ner honom från plankan själv ;) haha
Tänker samma sak. Vilka urusla relationer många verkar ha med sina partners. Min sambo är den som jag levt längst med, som känner mig bäst. Den intima (nu avser jag inte endast sexet) som jag har med min sambo har jag inte haft med någon annan.
Sonen är på väg att skapa sitt eget liv, göra sina egna val och förhoppningsvis träffar han en kvinna som står honom närmare än vi gör.
Kärleken till min sambo och son är ovillkorliga, men på olika sätt.