Att bli bonusförälder

För 6 månader sen träffade jag mannen i mitt liv. Han som är one in a million och som jag kommer ångra för resten av mitt liv om jag släpper nu. Han var öppen redan från första gången vi sågs med att han har två barn. En på 2 år och en 5 åring. Jag trodde inte att det skulle bli något seriöst när vi sågs i början så jag förträngde den informationen. Sen blev allt som det blev och nu står jag här, helt dökär och säker på att det är just den här mannen jag vill vara med. 

Ju mer seriösa vi blev med varandra, desto mer orolig började jag bli över det faktum att relationen med honom innebar att jag skulle bli bonusmamma. Det ger mig panik. Han har sina barn varannan helg så det är ju inte jätteofta. Men ändå... Vi flyttade ihop för en månad sen. Jag flyttade hem till honom. Det innebär att jag varannan helg delar ansvaret med honom för hans barn. Att de ska må bra, vara mätta och ha roligt. Jag är så rädd att göra nånting fel. Missförstå mig inte. Jag tycker att barnen är underbara och jätteroliga att umgås med. Det är bara att jag är konstant rädd för att göra något fel. Att ta hand om barn innebär ett enormt ansvar och minsta misstag kan få förödande konsekvenser, som dessutom är mitt fel om det är jag som är med barnen. Går jag på toaletten i 2 minuter kan minstingen ramla och skada sig, lägger jag besticken fel kan han komma åt en kniv, glömmer jag att lägga upp mediciner oåtkomligt kan han råka bli förgiftad. Osv osv osv. Bara att laga mat och använda plattorna känns ju livsfarligt. Jag vet att det är liten risk att något händer och att chansen är minimal men det gör mig ändå orolig och jag känner att jag aldrig kan slappna av på grund av rädslan över att något ska hända. Jag hade helt enkelt inte stått ut med att råka orsaka att något händer barnen. 

Min sambo tycker att jag överdriver men det är ju lätt för honom att säga som haft barn i 5 år och inte behövt kasta sig in i ansvaret. Han vet om min oro så han försöker att vara närvarande hela tiden men ibland vill han såklart gå ut på snabba ärenden eller bara ta en dusch till exempel och då är det upp till mig att ta hand om barnen. Vi är ju dessutom två vuxna i hushållet nu så jag vill att min sambo ska kunna slappna av lite han också och känna att jag klarar av att ta hand om barnen. Jag hoppas att jag kommer kunna slappna av mer så småningom men det känns som att jag kommer ha den här oron tills barnen blir stora. Jag har småsyskon som jag vuxit upp med men där tar min erfarenhet slut. Jag har aldrig tidigare behövt ha ansvar för någons liv på det här sättet liksom. Det låter extremt dramatiskt när jag skriver det men helt ärligt är det så jag känner. 

Vet inte vart jag vill komma med tråden. Mest få råd om hur jag kan bli mer till freds med rollen som bonusmamma och kanske höra om era erfarenheter.