Tvångstankar 7 åring

Tror också det är vanligare än man tror. Tror också att det gäller att kunna hantera det. Avdramatisera kanske så det inte blir en sån panik att måsta berätta varje sak att det i sig blir ett tvång.

Kan det ha blivit en rädsla att tänka något elakt om dig, och så när hon tänker det får hon ångest att hon tänkt tanken och vill berätta som för att bikta sig och vara ärlig och få bort skuldkänslan? Att den liksom kommit i huvudet.

Det är ju nästan omöjligt att tänka bort en tanke - är ju som det klassiska ?tänk nu inte på en rosa elefant? - alla som hör det kommer ju tänka på just en rosa elefant hur mkt de än försöker.

Kanske prata med henne att man kan få en tanke som kommer utan att den är sann, och att man kan strunta i den som oviktig och inte att den behöver betyda något. Att man kan berätta ibland men att man inte måste känna att man måste. Något sånt, men hitta ert sätt att prata om det. Så det inte blir som att hon känner att tankarna är något hon borde kunna stoppa helt alltid, det är ju en stress som inte går att vinna mot.

Det är ju jättefint att hon vill vara öppen och ärlig och prata med er, så det vill ni ju kanske inte hon helt ska sluta med. Men just känslan av att vara rädd för att tänka blir ju väldigt ohållbart i längden och stressande?

Anonym (Avdramatisera)

Thu 21 Oct 2021 23:05

#5

Jag hade känt det som vidrigt om mina föräldrar hade kontaktat BUP för såna saker när jag var liten, om det hade lett till möten eller liknande och jag insett det. Då hade jag känt att det verkligen var fel på mig. Att få lufta det lite och inte känna det konstigt däremot - absolut. Få prata igenom det med de jag litade på - mina föräldrar.

Men som föräldrar kanske det är skönt att hitta stöd i hur man kan prata om det så man får verktyg, hade dock knäckt mig som liten om jag fått veta att jag ansågs ha problem.

Anonym (Avdramatisera)

Thu 21 Oct 2021 23:21

#7

Anonym (Jag med) skrev 2021-10-21 23:13:51 följande:

Hade liknade som barn. Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Min mamma tog mig till BUP. Samt sa ofta saker som lättade min ångest. Det var väldigt jobbigt att må så som barn, man vet inte själv varför eller hur man ska hantera tankarna och känslorna. Skulle rekommendera bup! Jag själv kom ifrån de värsta tankarna, men att få bekräftelse över om ens tankar är "rätt eller fel" hängde kvar ett tag. Det är ju rätt svårt som litet barn att själv jobba på och bli självständig i.

Intressant. Jag hade fått mer ångest av att gå till BUP än att bara prata med mina föräldrar eftersom jag tyckte det generellt var otroligt jobbigt när jag fick känslan som liten om någon tyckte något var konstigt.

(Vet att alla barn i skolan tex fick en tid med en person som skulle kolla hur man skrev bokstäver och hon tyckte jag skrev bokstaven f fel, började nerifrån istället för uppifrån. Hade mkt känslor kring det sen att en okänd vuxen tyckte något var avvikande...)

Anonym (Avdramatisera)

Thu 21 Oct 2021 23:51

#13

KittyK80 skrev 2021-10-21 23:33:26 följande:

Har du lidit av tvångstankar som poppar upp hela tiden? Nu menar jag inte de vanliga små som alla kan få ibland, utan sådana som TS beskriver. Klart att en person utan påträngande tankar inte vill gå till BUP, men om det är tvångstankar som flickan har, vilket det verkligen låter som, så tycker jag inte att man ska avstå hjälp. Det kommer liksom inte att försvinna av sig själv. Ska man avstå att gå till läkaren också för att barnen inte vill det? Det är klart att det känns jobbigt, men det leder ju till att flickan för hjälp. Sedan sa jag inte att man ska slå på stora trumman direkt. Men absolut kontakta dem och se vad dem säger. Att diagnostsera vuxna är relativt enkelt, det är ingen större utredning, då det brukar räcka med enklare frågor för att fastställa. Hur det är med barn vet jag inte, men det har ju BUP full koll på.

Jag är kanske dålig på att förklara men tvångstankar handlar mycket om att söka försäkran. Det är precis det som flickan gör. Genom att berätta exakt precis som hon tänkt, så släpper ångesten. Hon ser att mamma finns kvar även efter. Allt känns bättre. Men kort därefter så dyker ju nya "hemska" tankar upp. Då måste hon berätta exakt precis som hon tänkte, för då lindras ångesten igen. Men bara en kort stund. Detta leder i längden till att man dras ner djupare i tvångstankarna, som sedan byter skepnad, precis som TS beskriver. Plötsligt är det andra beteenden eller tankar som börjar spöka. Självklart är det jättebra om föräldrar söker mer information. Det är helt självklart. Men tror att det krävs lite mer än så om man vill hjälpa ett barn med tvångstankar. Har det som sagt själv och har ägnat stor tid åt att lära mig om det och prata med andra som har det. Tankarna är väldigt påträngande. Väldigt väldigt tveksam till att det är något som man som förälder själv kan hantera.

Kort svar. Ja, det har jag. Det hjälpte mig att få stöd hos mina föräldrar och kunna prata med dem, det var det just jag behövde. Jag är rätt säker på att jag inte mått bättre av att få en utomstående vuxen inblandad så jag fattat det som barn.

Men det gäller mig. Jag säger inte att det gäller alla. Hos mig tror jag det låg i att jag var rädd att kanske göra fel, tänka fel eller liknande. Att få bara prata om det ett tag med de jag litade mest på gjorde att tankarna inte blev lika läskiga och då försvann känslan av ångest med av det successivt med.

Anonym (Avdramatisera)

Thu 21 Oct 2021 23:56

#15

KittyK80 skrev 2021-10-21 23:35:28 följande:

Men att ha tankar som tar över hela ens värld går inte att jämföra med att skriva f fel.

Såklart inte. Svarade dig i andra inlägget dock.

Tvångstankar 7 åring

INNEHÅLL