Tvångstankar 7 åring

Det här blir långt, men hoppas det hjälper ??

Jag är inte en psykolog och har inte läst igenom hela tråden. Men jag har haft tvångstankar i runt 20 år, som delvis liknat din dotters tankar, så kanske kan jag hjälpa dig att förstå lite grann. Det är två saker jag rekommenderar att du läser på om: 1. "OCD", och 2. "Pure O" (finns mycket på youtube, kolla gärna engelska då det inte finns så mkt på svenska om pure O). Pure O är en form av OCD kan man säga, där tvångshandlingarna inte är lika fysiska (som att tvätta händerna osv, men man kan ha sådana tvångshandlingar samtidigt också), en sådan tvångshandling kan till exempel vara att tvångsmässigt bekänna saker.

Jag är som sagt inte någon psykolog, och jag säger inte att din dotter har OCD/Pure O, och alla som har det är inte exakt likadana. Men det du skriver känner jag igen mycket.

En tvångstanke är något som ploppar upp i huvudet, det har ingenting att göra med vem man är, hur man är, vad man vill/inte vill göra eller vad man känner. Alla människor får sådana här tankar, till exempel om man kör över en bro kanske man tänker "tänk om jag vrider ratten och kör ut i havet!", men det betyder inget och man fastnar inte i tanken utan struntar i den löjliga tanken och går vidare. För en person med OCD fastnar den. T.ex: "Hjälp varför tänkte jag så? Betyder det att jag vill göra det? Tänk om jag får en knäpp och bara kör ut helt plötsligt? Jag vet att jag inte vill det, men tänk om jag ville det en sekund och det var därför jag tänkte så? Betyder det att jag inte är lycklig?" o.s.v. Man lägger extremt mycket fokus på sina egna tankar, blir rädd för dem och vad de kan betyda, och jag brukar ibland säga att det är som att man har fobi för sina egna tankar. Man kan ha tvångstankar om allt: att man är rasist, att man vill skada någon, att man vill att någon ska dö, att man vill lämna sin partner o s.v. trots att man absolut inte vill något av detta. Det är heller inte någon större risk att man gör något av detta bara för att man har sådana tvångstankar. Att din dotter tänker att du är en bitch eller skit betyder alltså absolut ingenting. Det betyder inte att hon har tyckt det en liten stund medan hon tänkte det heller. Tvärtom egentligen, min egen erfarenhet är att tvångstankar fäster extra bra på saker som betyder mycket för en. Jag hade själv mycket tvångstankar om min mamma när jag var barn. Nu om min man. När man har OCD så gör man ofta en höna av en fjäder, en tanke expanderar så väldigt och det blir en enorm ångest som sedan lättar en kort stund när man får göra sin tvångshandling, till exempel bekänna. Att bekänna kan i sin tur till exempel väcka skam och så mår man dåligt av det istället, senare kommer nästa tvångstanke och man måste bekänna igen. Det kan till exempel vara att man inte berättade rätt. "Gick jag verkligen på ett klistermärke? Det kanske var ett bokmärke? Det är nog bäst jag berättar att det kan ha varit ett bokmärke också". En hemsk karusell är det, som man aldrig ville åka i. Det kan gå i perioder då det är bättre eller sämre. För att bli bättre från sin OCD behöver man bryta det här mönstret och lära sig att acceptera sina tankar, men en psykolog kan hjälpa er bättre, att reda ut ifall det är OCD och i så fall hur ni ska gå vidare, kanske med KBT. Också hur DU ska hantera detta, hur du t.ex. ska svara när hon bekänner saker.

Så mina råd kortfattat: läs på! Även om Pure O som vi inte har lika mkt info om i Sverige. Ta absolut inte åt dig, din dotter är INTE sina tankar och älskar dig, oavsett vad hon har för tankar.

Ta hand om er, lycka till, det kommer gå jättebra! Jag har OCD men är lycklig och lever ett helt normalt liv ^^ tror många barn växer ifrån det också.

Var inte rädd. Det kan låta obehagligt, men för en person med tvångstankar är det här inte ovanliga tankar alls, de får mig inte ens att höja på ögonbrynen. Jag sa också till min mamma att jag ville att hon skulle dö.

Vi som sitter här och skriver känner inte dig och din dotter, och vi är bara amatörer, som Ylo uttrycker det. Jag tror av hela hjärtat att det här handlar om OCD (Pure O) men vi kan inte veta. Någon professionell behöver hjälpa er att reda ut att det är det det rör sig om, och hur ni sedan ska gå vidare. Jag känner så stark för er och önskar så att jag kunde hjälpa er mera, men det sista jag vill är att råka ge er några dåliga råd. Jag fick ingen hjälp alls som barn. Därför vet jag heller inte riktigt hur man brukar hjälpa barn, för det är ju stor skillnad på barn och vuxna tänker jag. Min mamma sa saker som att hon skulle kasta ut mig snart och att hon vill ha tillbaka sin vanliga dotter. Jag är övertygad om att du kommer klara det här bättre.
När man har tvångstankar av det här slaget så är man ofta desperat efter bekräftelse. Din dotter vill kanske höra direkta bekräftelser som "du kommer inte döda din syster", "jag kommer inte att dö", "du vill inte ha en annan mamma" o.s.v. Men att ge den typen av bekräftelse är nog inte det bästa i längden. Det kan stärka behovet av bekräftelse ytterligare. Men ni behöver professionell hjälp för att hitta den balansen, för din dotter behöver ju också all kärlek och stöd i hela världen och det är väldigt svårt att veta vad som är rätt eller fel att svara. OCD är komplicerat. Jag tycker du fick bra råd av Ylo, inlägg #21. Kanske kan du följa de råden så länge, tills du får hjälp? Då ger du ju heller ingen direkt bekräftelse på tankarna i sig tänker jag, utan bara ger henne kärlek och hjälper henne förstå vad som händer och att man inte är sina tankar.

En sak som fungerat bra för mig har varit att prova vänta lite med tvångshandlingen. Det kan då vara till exempel att man kan bekänna, men att man försöker vänta till exempel ett par timmar innan man gör det. För många gånger är det så att när de här timmarna har gått så vill man inte bekänna längre, tvångstanken lugnar ofta ner sig om man låter den vara (men först expanderar den och blir värre, innan den klingar av, det är inte roligt). Jag tänker om hon kan prova till exempel att vänta tills hon kommer hem innan hon berättar om saker som ploppar upp i skolan. Men det här kan vara fruktansvärt jobbigt, och det är inte alltid man orkar det. Det är viktigt att man inte känner sig misslyckad när man inte klarar det. Ibland är det svårare och ibland lättare. Och jag är vuxen, hon är barn, så jag vet inte vad som kan fungera för henne.

Jag önskar er allt gott, och kom ihåg att ni har alla förutsättningar att ta er igenom det här. Din dotter är liten och du har ju redan fångat upp problemet och ber om hjälp. Det är fantastiskt, så gör en bra mamma! Och var inte rädd för innehållet i tankarna. Det du säger låter hur vanligt som helst för en person med OCD. Men självklart ska ni kolla upp så att vi på internet inte tar fel och det rör sig om nåt annat.