Legat med få?

Då har du svaret varför han legat med få. Han är halvdöd, orkar inget och ger ingenting. Vad är det som är så bra med honom att du förtsätter vara intresserad?

Det är inte skumt. Kan vara så enkelt att han inte vet vad han ska svara på det.

Kanske. Och kanske finner han dig inte tillräckligt spännande att skärpa sig och visa engagemang. Antingen så blir du hans psykiater eller hans hund som springer efter. Redan från början. Låt honom ligga kvar i sin bekväma soffa, gå vidare.

Det är en fin egenskap, att vilja ta hand om folk i din omgivning. Det tråkiga och frustrerade är ju när man möter människor som inte vill bli hjälpta, eller åtminstone inte förstår att de behöver det. Då går det liksom inte.

Ja han känns dålig på att prioritera sitt mående. Sen hur mycket det beror på honom själv kontra hans omgivning (om de pressar honom att göra en massa saker) det kan man ju spekulera om.

Svårt att säga vad en rimlig tid är. Hade det varit jag så hade jag kanske tänkt en vecka, men det kan vara mindre också. Det ska kännas rimligt för dig, det är det allra viktigaste.

Sen om han inte svarar.. Du skulle mycket väl kunna låta det vara, det viktiga här är DITT mindset, att du liksom går vidare i ditt huvud, fullt ut liksom. Jag hade troligtvis låtit det vara, kört på deras linje så att säga.

Men många har lättare för att få "closure" om man förmedlar det till den andra personen med ett "tack och hej", så om det underlättar så gör det.

Sant det, kan man inte komnunicera vad man vill eller inte vill så tar det ju tvärstopp. Det är ju överlag en dålig strategi, både för honom själv och de han umgås med.

Ja jag tycker också att det låter som att han har svårt att säga nej. Det är inte säkert att omgivningen har norerat tecknen på hur illa det är. Han lägger kanske sista krutet på att verka som att allt är bra, ingen aning.

Ja alltså, det kan ju i värsta fall ta honom månader att bli bättre, om han nu verkligen kör sig själv i botten. Det som skulle behöva hända är ju att han kommer till insikt att han inte kan fortsätta såhär. Men att vänta på det känns ju lite orimligt..

Ja det lät som att du avslutade den senaste konversationen med honom fint. Det känns ju väldigt taskigt av honom att bara svara med tystnad. Men ja, om du nu bestämmer dig för en vecka, eller hur lång tid du nu tycker är rimlig, så kan du ju avsluta med något lugnt och sakligt hejdå-meddelande, som ett avslut.

Hej

Ingen orsak, jag vet svårigheterna över att ha träffat någon man klickar med och tycker om, för att saker sedan ska göra en negativ vändning på ett eller annat sätt, ofta utan att man fattar varför, det är aldrig kul. Du verkar genuint tycka om den här killen.

Hm ja det låter verkligen som att hans mående pendlar. Jag minns inte om det var du eller någon annan här som nämnde bipolär, typ gränslös/manisk, för sedan krascha..

Men att spekulera över diagnoser ger inte så mycket, att han har någonting han brottas med är uppenbart.

Nej det finns inget lätt eller ens "rätt" sätt att avsluta. Det bästa är väl egentligen att mer eller mindre säga hur du känner, vilket du ju redan gjort, fast säga det mer på ett avslutande sätt, när det väl kommer till det. Jag är också jättedålig på sådant, men ärlighet brukar ändå vara det bästa.

Ingen aning varför han, eller någon överhuvudtaget, går med på att leva på det viset. Det är galet i min värld. Visst har man i perioder jobbat alldeles gör mycket eller i övrigt gjort knäppa prioriteringar. Men man har ju lärt sig. Och han är ändå 44 år, då borde man ha en viss självmedvetenhet, och lärt sig lite om vilka gränser och prioriteringar som är rätt för en själv, men där verkar han ha en bit kvar att jobba på.

En del av varför sånt här är jobbigt är ju som du säger för att man själv känner sig ratad eller t.o.m värdelös. Men detta har inte något att göra med dig. Problemen ligger hos honom. Du vet vad du vill och är tydlig, han verkar inte veta ut eller in, och han är vag. Det är såklart lätt att säga att du inte ska ta det personligt, man gör ju det. Men du har verkligen gjort vad du kunnat vad jag utläst.

Där ser man. Det var ju en intressant förändring. Kanske finns det hopp? Men jo det är ju helt klart förvirrande, han känns väldigt "av och på".

En grej som verkar genomsyra hans liv är att han har inte kontrollen över sitt liv, utan han har liksom "outsourcat" den kontrollen till sin omgivning, jobbet, vännerna, familjen. De avgör hur mycket eller lite han har att göra, och även vad han har att göra (precis som du skrev innan, att han har svårt att säga nej). Det är rätt hemskt när man tänker på det, han är liksom en passagerare i sitt eget liv, men han har lämnat ratten till andra..

Läste en bok om "nice guys" för ett tag sedan, och där tar författaren en rätt intressant approach. Han menar att en viss typ av "snälla" killar (och tjejer såklart) i själva verket utvecklar en väldigt egoistisk personlighet, bl.a för att de aldrig säger nej, och alltid ställer upp för andra på bekostnad av sig själva. Detta menar författaren på leder till att de dels är konstant missnöjda (för ingen blir nöjd av att försaka sina egna behov), och konstant känner sig otillräckliga (för folk kommer med tiden att ta deras uppoffringar för givet)

, och även att de någonstans förväntar sig att bli "återgäldade" för sina uppoffringar, vilket ofta inte händer, dels eftersom att folk lärt sig att ta dem för givet, och dels för att det ofta lyser igenom att det inte är genuint, de vill egentligen inte, och hade de kunnat säga nej så hade de gjort det.

Allt detta kan helt eller delvis undvikas bara genom att lära sig att säga nej ibland. Jag vill faktiskt påstå att förmågan att säga nej till folk, även de man bryr sig mest om, är en av de mest livsviktiga färdigheterna man kan lära sig. Och har han inte lärt sig det vid 44 års ålder så är det hög tid att han gör det, för sin egen skull och hans omgivnings.

Jag vet inte om detta helt stämmer in på honom, jag spekulerar lite, men det känns som att det skulle kunna stämma in. Just det att du nämner att allt handlar om honom fick mig att ännu mer att gå in på det spåret.

Men ja, det är väl bara att ge det tid. Hur mycket tid och tålamod som är rimligt avgör ju bara du, det finns inget rätt och fel där. Givetvis bör du prioritera ditt mående i första hand. Hoppas att han mår bättre och blir mer som innan när ni träffades.

Ja han tycker säkert om dig eftersom att han bemödar sig att svara. Men han verkar fortsätta att vara "av och på" när det gäller kontakt, och det förstår jag är både förvirrande och jobbigt. Det låter absolut sannolikt att hans mående och energinivå fluktuerar väldigt mycket upp och ner, och att hans kontakt med dig speglar det. Och det att han inte spelar eller öppnar snaps tyder ju också på att han helt eller delvis dissocierar.

En annan grej jag tänker på när det gäller hans planer att ta det lugnt som aldrig blir av, är att han kanske inte klarar av att vara ensam. Detta är något jag märkt med väldigt många människor, och även till synes sunda och "normala" människor.. de mår dåligt av bara en halv dag i sitt eget sällskap, de har konstant behov av att ha nåfon där, vänner, partner, familj, etc. Min fundering över detta har länge varit att dessa människor verkar ha "olösta issues" med sig själv, och tid i ensamhet innebär ju automatiskt att man tvingas "möta sig själv".

Kanske är detta något han tycker är jobbigt, att konfronteras med sig själv, man börjar tänka, etc. Så då drar han iväg till en kompis. Återigen, lite spekulation. Som en inbiten introvert har detta relativt vanliga beteendet fascinerat mig lite, därför jag tidigare lagt lite tankemöda på det.

Ja, att du är "ny" gör det ju lättare att säga nej till dig, jämfört med hans vänner som kanske redan har etablerat förväntningar på honom. Avståndet gör ju sitt också. Hur långt från varandra bor ni förresten?

Det kan ju vara så att han backar för att han känner att när det väl blir mer seriöst kommer han in i samma grej som med sina vänner, att han inte kan säga nej.

Jag är likadan, behöver verkligen de där dagarna att t.ex bara lyssna på en ljudbok. Jag märker att folk har svårt att förstå det, och kunde förr bli lite bekymrade för att man var ensam. Nu känner mina vänner och familj mig såpass att den oron inte finns längre. Nu låter jag lite som en eremit, men jag gillar faktiskt att vara social, men inte hela tiden.

Det låter inget vidare med din psykopatiske chef. Det där kan egentligen bara gå åt ett håll, eftersom att psykopater rent krasst ser människor som resurser. När allt som kan utvinnas ur resursen byts den ut. Så ja, som anställd åt en sådan har man det nog ofta tufft kan jag tänka mig. Skönt att du till slut kom ur det där, men kan tänka mig att det tog ett tag att hämta sig ifrån. Man vet ju inte hur hans arbetssituation ser ut, han har kanske en tyrann till chef. Men oavsett så känns det inte sunt, och han är liksom inte 20, det får en att undra vad han gjort alla åren.

Nej jag förstår att du inte vill ta ett beslut som du kanske ångrar sen, och det ska du såklart inte. Det bästa man kan göra i ditt läge är väl egentligen att väga för/emot.. och sålänge det känns värt det så är det ingen panik med att vänta och se..

Men med det sagt, om jag ska spela Djävulens advokat litegrann, så vet du ju faktiskt inte hur bra han är när han är sig själv, och hur ofta det händer. Är han så som han är nu 95% av tiden, eller 25% av tiden? Det är sånt man helt enkelt inte vet när man inte känner personen så bra. Hade man vetat att detta är något övergående och sen är det bra, så hade det varit betydligt lättare för sig såklart.

Om jag får fråga.. Nu gillar jag personligen inte att i förväg "staka ut" att saker ska bli på ett visst sätt, jag gillar att ta det som det kommer. Men vad har du liksom för ambitioner/förhoppningar? Hoppas du på sikt på ett seriöst förhållande med honom? Sambo/särbo? Är barn något du känner ligger relativt nära i tid för din del? Eller är du också mer i "tar det som det kommer"-stadiet?

Tänker att det också är värt att väga in i det hela.

Du har också haft sex med få då, men tanke på att du börjar märka dig minst 60år med tanke på att du har ett barn som är 39 (5 år yngre än han du "dejtar").

Du har ett barn som är 5 år yngre än han (det skriver du själv i inlägg 188), dvs ditt barn är 39. Ponera att du var 20 när du fick barn, då är du 59 idag vilket i sin tur är närmare 60. Men visst, du kan ha varit 16, vilket innebär att du är 55 år idag. 55 år är också närmare 60 år. Så hur du än vänder och vrider på det så är du närmare 60. Och då kan man tycka att 25 sexpartners är få.